Det var länge sedan ett år inleddes med så många konflikthärdar som 2011. Strängt taget hela Nordafrika och Mellanöstern kokar, samtidigt som krigen i Somalia och Afghanistan fortsätter med oförminskad styrka.
Sekteristiskt och kriminellt våld i Pakistan och Mexiko skördar fler dödsoffer än konflikterna i Irak och Afghanistan. Ett nytt krig har blossat upp i Västafrika, vilket väcker minnen från regionens tidigare blodiga perioder.
Dessutom är Sverige indraget på flera håll, och svenskar har dött, vilket förstärker vår känsla av att det väpnade våldet i världen växer.
Och det gör det. När året summeras kommer statistiken att visa att konfliktnivån har ökat.
– Upproren i Nordafrika och Mellanöstern kommer utan tvekan att påverka den totala dödssiffran i världens konflikter, eftersom sammandrabbningarna i Tunisien, Egypten, Jemen, Syrien och Libyen alla nått över gränsen 25 döda på ett år, konstaterar fredsforskaren Andrew Mack vid kanadensiska Simon Fraseruniversitetet i en mejlintervju med DN.se.
Många bedömare ser en osäkrare värld börja avteckna sig. Men ökningen sker från en historiskt låg nivå, och acceptansen för väpnat våld snarare minskar än ökar, enligt professor Mack, som leder projektet Human Security Report (HSR).
Konfliktnivån föll dramatiskt från kalla krigets slut till en bit in på 2000-talet. De största konflikterna, de som kallas krig och kräver minst 1.000 döda per kalenderår, är i dag 80 procent färre än 1990. Antalet dödade i strid har under samma period rasat med 85 procent.
När ledande konfliktforskare i Uppsala och Vancouver i vintras gjorde sina senaste sammanställningar såg de att antalet dödsoffer fortsatte att sjunka, medan antalet väpnade konflikter i världen för tillfället låg ganska stilla. Samtidigt hade de noterat att redan perioden 2003 till 2008 innebar ett bakslag för den positiva trenden, eftersom antalet konflikter då ökade då från 29 till 37.
Men, som Andrew Mack påpekat, ökningen bestod uteslutande i mindre konflikter, det vill säga sådana där dödstalet är mellan 25 och 1.000 per kalenderår. Det genomsnittliga dödstalet per konflikt var tio gånger högre på 50-talet än på 00-talet.
Vad innebär då årets plötsliga ansamling av konflikter? De flesta av de nya våldsutbrotten kommer förhoppningsvis att så småningom kategoriseras som mindre konflikter. Men åtminstone två av dem, Elfenbenskusten och Libyen, får av allt att döma stämpeln ”krig”, eftersom det finns uppgifter om över 1.000 döda. Det skulle innebära att världen i år plågas av sex krig. De övriga rasar i Afghanistan, Pakistan, Somalia och Irak. (Denna siffra kan jämföras med 24 krig år 1984 och 16 år 1998.)
Andrew Mack menar att det är för tidigt att säkert säga vad konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern till slut kommer att mynna ut i. Han poängterar att de härrör ur en strävan mot något som i sig är fredsfrämjande, nämligen demokrati.
– En märkbar trend sedan kalla krigets slut är att antalet envälden ungefär halverats. De finns flera orsaker till det, som att demokratins norm har spridits och att det blivit allt svårare att styra komplexa moderna samhällen genom brutalt tvång.
Men samtidigt konstaterar Mack att övergången från diktatur de senaste decennierna sällan skett på grund av våldsamma interna uppror, och i ännu färre fall har den kommit till stånd på grund av intervention utifrån. Motståndsrörelser av den typ som var vanliga för femtio år sedan misslyckas allt oftare med att ta makten.
– Östra Asien har inte sett en enda rebellseger sedan 1970-talet. De flesta därefter har varit i Afrika, där staterna traditionellt varit svaga.
Dagens kriser följer ny, delvis okänd logik. Två av de främsta drivkrafterna för konflikter har kollapsat det senaste halvseklet, kolonialismen och kalla kriget, och ingen av dem kommer tillbaka, heter det i den färskaste rapporten från Andrew Macks forskningsgrupp.
HSR-forskarna kan inte tänka sig, som en del gör, att dessa drivkrafter kan ersättas av islamistisk extremism. Det folkliga stödet saknas och terrorgrupperna har inga arméer som kan fälla stater. Radikal islamism kan knappast samla samma omstörtande energi som kalla krigets antikoloniala och marxistorienterade politiska rörelser, menar de.
Rapporten pekar på långsiktiga trender som ger skäl för försiktig optimism:
• Det finns inga klara tecken på att världssamfundets vilja att genomföra fredsskapande och fredsbyggande åtgärder sjunker.
• Det ömsesidiga ekonomiska beroendet mellan länder fortsätter att växa, vilket höjer priset för krig.
• Spridningen av normer som minskar konfliktrisker – demokrati och mänskliga rättigheter – tycks fortsätta i de flesta regioner.
Inget av detta ger några garantier för att säkerheten blir bättre för mänskligheten, skriver HSR-forskarna, men tendenserna ”erbjuder åtminstone ett kraftfullt motgift mot en del av de gräsligaste pessimistiska förutsägelserna om den globala säkerheten”.
Efter kalla krigets tudelning har världens stater kontinuerligt vävt in sig i ett nät av överlappande organisationer och grupper av likasinnade. Det är visserligen rörigt, skriver de Kanadabaserade konfliktforskarna, men de allt fler kollektiva insatserna – inte bara i FN-regi – ”är ett av de viktigaste skälen till att de dödligaste konflikterna blivit färre”. De medger samtidigt att Rwanda och Darfur visar på tragiska misslyckanden i den nya världsordningen.
Kanske hade den blodiga utvecklingen i Elfenbenskusten i år blivit ännu värre i den gamla världen. Sipriforskaren Sharon Wiharta menade i en tidigare DN.se-intervju att det anmärkningsvärda med fallet Elfenbenskusten snarare är världssamfundets snabba och enstämmiga fördömande av den valstöld som utlöste oroligheterna.
Hur de nu uppblossande konflikterna hanteras, både internt och från omvärlden, avgör alltså vad detta nya våld gör med världen. Om några månader kanske vi vet om 2011 blev året då konfliktspiralen tog ny fart eller om den globala fredstrenden trots allt kunde befästas.