BENTIU.
I dag röstar drygt 3 miljoner sydsudaneser om självständighet. Med all sannolikhet kommer de att välja att gå sin egen väg till sommaren. Runt hörnet väntar en rad hinder och invånarna i Södra Sudan vågar inte räkna med någon varaktig fred.
Skyttegravarna är färska kring soldaternas läger i Bongy. Byn ligger i den nordligaste delen av Södra Sudan, bara några kilometer från gränsen till det arabiska norra Sudan. Soldaterna tillhör den forna frihetsarmén SPLA som sedan fredsavtalet 2005 har kontrollen över Södra Sudan. Här i Bongy är de extremt utsatta om trupper från norr skulle attackera.
– Än så länge är det lugnt här. Vi har flyttat tillbaka våra styrkor, men vi vet ju inte ens var gränsen ska gå egentligen, den har inte blivit exakt markerad, säger översten James Badeng Machar.
Under de senaste månaderna har läget blivit alltmer spänt i gränsområdena.
En vecka tidigare attackerades en konvoj med FN-observatörer av samma slag som DN följer med till gränsen. Det var längs en annan väg men incidenten var tillräcklig för att de två representanterna för arméerna i söder respektive norr skulle vägra att följa med på dagens resa.
– Om inte nordsidans representant följer med tänker inte jag ta några risker, säger SPLA-majoren George Makuei innan han lämnar den FN-flaggade bilen.
Vägen går genom ett slättlandskap där horisonten med jämna mellanrum bryts av oljeborrtorn. Det är oljan som är viktigast rent ekonomiskt. Men delningen av Afrikas till ytan största land handlar om mycket mer.
Inte sedan slutet av 1800-talet har landet varit enat på riktigt och under de senaste femtio åren har det afrikanska söder och det arabiska norr haft allt svårare att komma överens.
Slitningarna kulminerade i början av 1980-talet, då John Garang bildade befrielserörelsen SPLA som i två decennier slogs för självbestämmande. 2005 avslutades inbördeskriget som kostat mer än 2 miljoner människoliv.
Fredsavtalet gav Södra Sudan självstyre under fem år. Dagens folkomröstning markerar den sista hållpunkten i programmet. Nu handlar det om total självständighet och det var få som faktiskt trodde att den skulle bli av.
– Minst av alla president Omar Bashir, han trodde nog att han skulle kunna dra i gång oroligheter och det har han verkligen försökt med flera gånger, men det lyckades inte, säger en hotellägare i centralorten Bentiu.
Han kommer från ett grannland och försöker hålla sig neutral och vill därför inte framträda med namn eller bild. Situationen beskriver han som extremt spänd. Utanför hotellet ser vi människor med med kalashnikov på ryggen för personlig säkerhet.
Om de forna gerillasoldaterna i dag samarbetar och opererar under ett paraply – SPLA – så har avväpningen av civila gått långsammare.
Dinkas och Nuer är de dominerande folkgrupperna kring Bentiu. I dagsläget håller de ihop inför en gemensam fiende men de är långt ifrån såta vänner.
Khartoumregeringen använde sig av den beprövade taktiken ”söndra och härska” under inbördeskriget. Ur folkgrupper som inte ville följa den starka Dinka-
stammen rekryterades soldater till milisgrupper som Södra Sudans frihetsrörelse och Södra Sudans enighetsrörelse. Välklingande namn med ett syfte: att så split i de sydsudanska leden till gagn för Khartoum. Endast fem år har gått sedan kriget avslutades och folk kommer ihåg att de stod på olika sidor i konflikten.
– Jag funderade på att köpa ett biljardbord men insåg att det inte skulle gå. Folk är alldeles för aggressiva och slagsmål är vardagsmat här. De skulle garanterat använda kloten för att döda varandra och jag skulle få skulden för att jag tog hit bordet, säger hotellägaren.
Det är dessa spänningar som utgör ett av de största hoten mot den nya staten. Att hålla oeniga grupper i schack under ett pågående statsbygge är en stor utmaning. I potten ligger stora oljeintäkter och Afrikas mest näringsrika jord som bara väntar på att utvecklas. Resurser som rätt fördelade kan vara smörjmedlet för den nya statsapparaten.