Det är några dagar kvar av vinterlovet. Eleverna i nionde och tionde klass har redan återvänt till skolan för att vässa sina kunskaper inför de stundande nationella proven. Flera av eleverna kommer från de oroliga bergstrakterna på gränsen till Swat. På skolan känner de sig säkra, men de ser med oro på utvecklingen i landet. Dörrarna till klassrummen står på vid gavel. Framme vid griffeltavlan i en av salarna står Naila Parvaiz, lärare i naturvetenskap, och nöter ögats anatomi med eleverna i årskurs tio. De unga studenterna lyssnar och antecknar flitigt.
Abbottabad Christian Girls High School är en av få kristna flickskolor i Pakistan. Den startades 1923 av en grupp presbyterianska missionärer. I dag har skolan drygt 250 elever. Hälften av dem kommer från provinsen Abbottabad, en efter pakistanska mått välmående utbildnings- och garnisonsstad i landets nordvästra gränsprovins. Resten är internatelever från andra delar av landet, berättar skolans rektor Josefine Shadan, medan hon sneddar över den gruslagda gårdsplanen i riktning mot klassrummen.
– Avgiften för internateleverna är 700 rupies i månaden, hälften betalas av föräldrarna, hälften av en kristen missionsorganisation. Avgiften är lägre än för de flesta andra internatskolor i Pakistan, men ändå för hög för många av våra elever. De som inte kan betala får hjälp av olika bidragsgivare.
Josefine Shadan kommer ursprungligen från Rawalpindi, tvillingstad till Pakistans huvudstad Islamabad. En gång i tiden var hon själv elev på skolan, berättar hon. Efter examen återvände hon hit för att undervisa. Det var för 25 år sedan och trots att mycket har blivit bättre sedan dess kan Josefine Shadan inte låta bli att oroa sig.
Inte långt från Abbottabad, i det angränsande Swat, håller talibanerna befolkningen i ett järngrepp. Sedan slutet av 2007 har närmare 200 flickskolor sprängts, och för regionens kvinnor ser framtiden allt annat än ljus ut. I Swattalibanernas tolkning av islam får kvinnor inte utbilda sig, inte arbeta och inte lämna hemmet utan sällskap av sina män. Än så länge har våldet och det extrema kvinnoförtrycket inte nått Abbottabad. Ändå är det lätt att förstå rektorns oro. Av flickskolans elever är det flera som kommer från de oroliga bergsområdena i och omkring Swat. Snart lämnar de äldsta eleverna skolan. Några kommer att studera vidare på college, andra återvänder hem till sina familjer.
– Vilken framtid väntar dem där? frågar sig Josefine Shadan.
Av Pakistans 167 miljoner invånare är mindre än tre procent kristna. Som många minoriteter har de det tufft. De flesta kommer från extremt fattiga förhållanden. De bor i kolonier, i smutsiga och slutna minisamhällen där majoriteten av hushållen saknar el, värme, vatten och avlopp.
Arbetslösheten bland de kristna är hög. De som mot alla odds lyckas få ett jobb tvingas ofta försörja flera familjer. Det kan handla om 10–15 personer, ibland fler. Jobben är de smutsigaste och lägst avlönade. Det är de kristna som sopar gatorna, som kör taxi på nätterna och städar och tvättar hemma hos välbärgade muslimska familjer.
Bilden av de kristnas situation i Pakistan bekräftas av Matthew Dalton, en gänglig amerikan med rödsprängt skägg som ägnat större delen av sitt liv åt att hjälpa de sämst ställda i Pakistan. Han är utsänd av en kristen organisation, Team, vars kontor ligger vägg i vägg med flickskolan. De senaste åren har hans arbete i huvudsak handlat om att hjälpa offren för den stora jordbävningen 2005, då 85.000 människor miste livet och tre miljoner blev hemlösa.
– Det känns inte speciellt hoppfullt. Det finns en befogad oro, inte bara bland den kristna befolkningen, för att den religiösa radikaliseringen ska sprida sig ytterligare. Fortfarande är det värst här i de nordvästra delarna av landet, men även på andra håll stärker islamisterna sin ställning.
– Helt klart är att talibanerna är på frammarsch. Det är speciellt oroande om de skulle etablera sig här, i trakterna kring Abbottabad, där en stor del av landets kärnvapen finns, förklarar Matthew Dalton.
För eleverna på Abbottabad Christian Girls High School innebär internatlivet ett slags andrum. I skolan känner de sig säkra. De får mat tre gånger om dagen och ett enkelt men välordnat boende i sovsalarna ovanför klassrummen. Utöver traditionella ämnen som matematik, urdu, engelska, religion och samhällskunskap, får de lära sig allt om punktlighet, renlighet – kroppslig såväl som själslig – och inte minst: respekt.
– Vi jobbar mycket med attityder. Eleverna ska visa respekt för lärarna, samtidigt är vi noga med att personalen inte snäser åt eleverna, berättar Josefine Shadan.
Det är en vanlig tisdagsmorgon i slutet av februari, sista veckan av det nästan tre månader långa vinterlov som skolorna i den väderutsatta nordvästra gränsprovinsen håller sig med. Klockan är 07.45. Solen håller på att bryta igenom det släpande morgondiset när eleverna radar upp sig i prydliga led på skolgårdens cementerade basketplan.
Som alla andra dagar inleds den här tisdagen med morgonbön. Några eftersläntrare kommer rusande över skolgården. De långa svarta flätorna piskar mot skoluniformens stickade tröjor. Eleverna har fullt sjå med att hålla de tunna vita sjalarna på plats och får en menande blick av rektorn när de med andan i halsen tar plats i de spikraka leden.
Efter ett par sånger med tillhörande rörelser, som får flickorna att framstå mer som en skock söndagsskolebarn än sistaårselever på high school, tar Naila Parvaiz fram en bibel. Hon läser högt för eleverna ur Jobs bok, det femte kapitlet:
”Ur sex olyckor räddar han dig, ja, ur sju kommer du undan. I hungersnöd skonar han dig från döden, i krig från svärdet.”
Bakom murarna som omgärdar skolan håller det kuperade landskapet på att skifta färg, från olika nyanser av brunt och svart till spirande grönt. På de allra högsta topparna ligger snön kvar. Det är som en kuliss. På andra sidan bergen, i den sagolikt vackra Swatdalen, har regeringen efter ett och ett halvt år av intensiva strider tvingats kapitulera för talibanerna. I utbyte mot fred har president Asif Ali Zardari gått med på att införa sharialagar i regionen.
Ett misslyckande för regeringen och ett svek gentemot folket i Swat, menar många pakistanier.
Mariam Dildari är 15 år. Hon kommer ursprungligen från staden Besham i Malakand, en region i Pakistans nordvästra gränsprovins där bland annat Swat ingår. I skolan känner hon sig trygg, säger hon. Samtidigt oroar hon sig för sina kompisar, sina föräldrar och sina två bröder, Musa, 9 år, och Haroon, 3 år, som bor kvar i Besham.
– De är livrädda. Mamma är sjuksköterska och arbetar på ett sjukhus. När pappa är bortrest stannar hon inomhus, hon vågar inte ens gå till jobbet. Och i skolan vet de om att min bror är kristen. Det har hänt flera gånger att han blivit hotad av andra elever, berättar Mariam Dildari.
Mariam Dildari har upplevt både våldet och förtrycket av kvinnor och flickor på nära håll. Hon berättar om kompisar som inte längre får gå till skolan eftersom mullorna i Besham bestämt att det inte är förenligt med islam. Och om flickor i 10–11-årsåldern som blir bortgifta till män som är tre fyra gånger så gamla som de själva. För inte så länge sedan sprängde talibanerna en skola i närheten av familjens hus.
Mariam Dildari minns hur rutorna vibrerade av den kraftiga smällen, den omedelbara chocken och rädslan för att gå och lägga sig kvällarna efter attentatet. Hon ser allvarlig ut när hon kisar mot den skarpa vårsolen. Det är hennes sista året i high school och hon vet att hon kanske måste återvända till det oroliga Besham snart. Helst vill hon fortsätta studera. Hennes dröm är att bli läkare och att få arbeta i Besham eller på andra liknande platser, bland fattiga och utsatta människor som behöver hennes hjälp.