Flickorna är tillbaka i Swatdalens skolor

Lektionen i samhällskunskap för klass 6A i skolan vid Rang Mohalla-gatan i Mingora har just börjat. 13-åriga Sumeira Saeed står upp i klassrummet och läser med hög röst ur läroboken. Kapitlet handlar om klimatet i Pakistan.

Sumeira läser om värmen, om hettan på sommaren, om hur fuktig luften är i Karachi vid kusten, och om det torrare klimatet här i Swatdalen, där hennes hemstad Mingora ligger.
Hennes entusiasm går inte att ta fel på.

– Jag älskar skolan. Men det är inte samhällskunskap utan engels­ka som är mitt favoritämne, säger Sumeira efter lektionen.

Nu, efter sommaren, tycker hon ännu bättre om skolarbetet än tidigare. För i vintras och våras gick Sumeira inte i skolan. Hon fick inte gå i skolan.

– Jag avskydde den tiden, förklarar hon.

Efter upprepade sammandrabbningar och strider i Swatdalen i norra Pakistan mellan militanta talibaner och armétrupper gick Pakistans regering i våras med på ett avtal som gav talibanerna rätt att införa sharialagar i den vackra dalgången. Talibanerna hade visst stöd på andra håll i Swatdalen, men inte här i Mingora, säger invånare vi talar med.
Redan tidigare hade talibaner bränt över 200 flickskolor i Swat­dalen. Efter avtalet förbjöds flickor i Mingora, som Sumeira, att gå i skolan.

Rektorn Fazal Rabbi berättar om ständiga hot.

– När de stoppade undervisning för flickor försökte jag säga att det inte stämde med islams lära, men de lyssnade inte.

– Pojkarna gick kvar i skolan, men talibanerna ville förbjuda undervisningen i engelska. De menade att det inte är ett språk som tillhör muslimsk kultur, säger rektorn.

Avtalet som regeringen slöt med talibanrebellerna, och som internationellt kritiserades hårt, föreskrev också att islamisterna skulle lägga ned vapnen. Men när talibanerna med vapen i hand avancerade utanför Swatdalen, och stod bara tio tolv mil från huvudstaden Islamabad, slog militären tillbaka. När striderna rasade på försommaren och i somras flydde två miljoner människor i Swatdalen från sina hem. Det var en av de största flyktingvågorna i den här regionen på länge.

Nu har de flesta återvänt, och Sumeiras skola fungerar igen. Ele­verna, som är klädda i grönvita skoluniformer, har inga bänkar utan sitter på enkla stolar med böckerna i knät. Men koncentrationen på undervisningen är des­to större.

– Flickorna är tillbaka med full kraft, säger rektorn Fazal Rabbi.

Sumeira berättar att hon, hemma och i tysthet, fortsatte att läsa sina skolböcker även när talibanerna förbjöd henne att gå i skolan. Och hon tänker fortsätta att läsa och plugga. I framtiden drömmer hon om att utbilda sig till läkare. En dröm som kanske närts av de tunga händelser hon varit med om.

– Jag vill hjälpa andra, förklarar hon med fast stämma.

Det är inte bara Sumeiras skola som nu försöker hitta tillbaka till ett normalt liv, utan hela Mingora med ett par hundra tusen invånare.

Vår resa hit går genom en naturskön dalgång, ibland på slingriga serpentinvägar, ibland förbi stora fruktodlingar, ibland genom städer och byar med myllrande marknader.

Reklamskyltar för Continental Hotel och Regency Hotel längs vägen påminner om att Swatdalen tidigare var en turistmagnet av rang, både för pakistanska och utländska besökare.

Men än är säkerhetsläget bräckligt, och på vägen passerar vi den ena polis- och militärkontrollen efter den andra. Bara ett par dagar innan vårt besök dödades sex talibaner i en sammandrabbning med militär längre norrut i dalgången.

Även i huvudorten Mingora är militären närvarande överallt och kontrollerar då och då både bilar och fotgängare.

På flera byggnader i stadens centrum syns såren efter striderna. Några hus håller på att renoveras, men andra är halvt raserade. Trottoarerna är fulla av människor, till övervägande del är det män som rör sig på gatorna; kvinnorna bär inte sällan burka.

I taket på Obaidullah Obids lilla butik mitt i centrum syns också fortfarande skador efter striderna. Han säljer tillbehör till mobiltelefoner – laddare, hörsnäckor, batterier. Affärerna går inget vidare. Folk har ont om pengar, men den här månaden är i alla fall bättre än förra, säger han.

Fast det är något annat Obaidullah Obid vill berätta om.

Han pekar mot den öppna platsen framför butiken, som mer liknar en större trafikkorsning än ett riktigt torg.

– Där avrättade talibanerna sina motståndare. Tjugofem personer, det var poliser och deras anhöriga, hängdes där, oftast på kvällen, säger han.

– Vi var förtvivlade och rädda, men också hjälplösa. Vi kunde inte göra något.

Andra vi pratar med kring gatukorsningen berättar samma sak, även om siffrorna över antalet avrättade skiftar. ”Alla har sin egen statistik”, säger någon till slut.

Myndigheterna har beslutat att döpa om platsen från Gröna torget till Martyren Faroqs torg. Men invånarna i Mingora har ett annat namn – Blodets torg.

Sexbarnspappan Obaidullah Abid flydde tillsammans med sin familj undan striderna tidigare i år, precis som alla andra i Mingora. I juni var han en av de första som återvände.

– De enda som syntes på gatorna var militärer. Annars var Mingora en spökstad, minns Obaidullah Abid.

Militären håller fortfarande staden i ett hårt grepp. Alla vi pratar med säger att de är lyckliga över att talibanerna körts bort, men några berättar också om en ny oro. På kvällarna, efter mörkrets inbrott, vågar få gå ut.

– Då är det bara militär på gatorna. Fattar de misstankar mot någon kan de börja skjuta, säger en äldre man vi träffar i en kryddbutik längs huvudgatan.

Förmodligen är det också den ännu osäkra situationen, i kombination med att människor saknar pengar, som gör att Muhammad Khalid har svårt att få sin bio­salong fylld.

Att Mingoras biograf åter har öppnat är ändå ett tecken på att vardagen försiktigt håller på att återvända till Swatdalen. Talibanerna tvingade Khalid att bomma igen.

– De berövade mäniskorna all kultur. Vi var så sorgsna, säger han.

Men nu, sedan ett par veckor, rullar filmerna åter på Muhammad Khalids biograf.
Just nu går filmen ”Ishq” (Kärlek), och affischerna ovanför ingången lovar inte bara ett lyckligt slut utan ett ”happy happy end”. Och nästa film är redan på gång. På gården bakom bion håller ett par män på att handmåla reklamaffischerna inför premiären om ett par dagar.

– Kärleks- och actionfilmer är mest populära. Och helst på pashto, det vanliga språket här, förklarar biografchefen.

Och medan Muhammad Khalid längtar efter fyllda biosalonger, och medan 13-åriga Sulmeira Saeed drömmer om sitt framtida liv som läkare, säger butiksägaren Obaidullah Abid att han, trots allt, försöker vara optimistisk.

– Det enda jag hoppas är att lugnet och freden ska återvända, förklarar han och blickar ut mot Blodets torg.

Kanske kommer en dag till och med turisterna att hitta till Mingo­ra och Swatdalen igen.
– Inshallah. Om Gud vill, säger Obaidullah Abid.