Det piper när jag går igenom säkerhetskontrollen på Bryssels flygplats Zaventem. Vad kan det vara? Det är inte bältet, för det ligger redan i tåget av blå plastlådor som långsamt glider genom röntgenapparaten, lastade med dator, kappa, jacka, handväska, väska och så naturligtvis den kära plastpåsen med vätskor. Förmodligen är det bygelbehån.
Vill ni följa med här madame, säger en artig säkerhetskontrollant och leder mig till en apparat där jag får sätta ner fötterna. Det lyser grönt. Inga stiletter i skorna. Jag får samla ihop tillhörigheterna och vandra vidare.
Ingen kollar vad det var som gav utslag i metalldetektorn, och jag hade lätt kunnat ha en kniv i fickan utan att bli upptäckt. Men har flygplatsen köpt en apparat som säkerhetstestar skor måste man ju använda den i första hand, eller hur?
Det känns symtomatiskt. Alla säkerhetskontroller gör det allt tristare att flyga i Europa, men hur effektiva är de? Är det inte mest regndanser och symbolhandlingar som för att ge en illusorisk trygghet?
Fortfarande hanterar flygplatsen i München varje dag ett ton vätskor som passagerare tvingats dumpa för att de inte förstått vätskereglerna. Och fortfarande har inte EU-kommissionen, trots envisa påstötningar från EU-parlamentet, presenterat någon analys av om terrorhotet verkligen minskar för att flygpassagerare måste lämna ifrån sig hårbalsam, mjukost och raklödder.
De folkvaldas tjat har åtminstone lett till att kommissionen nu offentliggjort den hittills hemliga listan på vad man inte får ta med i kabinen. Nog så intressant läsning. Med den i handen hade jag kunnat ha kvar den pyttelilla sax som konfiskerades i Basel. Det är nämligen bara saxar med skänklar längre än 6 cm som står på svarta listan.
Till Bryssel kom jag med snabbtåg från Paris, en behaglig resa med knappt en tillstymmelse till säkerhetskontroll. I Paris besökte jag varuhusen på Boulevard Haussmann, en myrstack av entréer och rulltrappor och hissar där Parisbor och turister trängs med kassar i händerna.
Säkerhetskontroll? Så klart inte. Skulle man kolla alla väskor på Printemps och Lafayette kunde varuhusen lika gärna slå igen.
Men det var just på Printemps som någon i veckan placerat ut en bunt dynamitgubbar. De var oapterade och ofarliga, men det hade lika gärna kunnat vara på allvar. Och de senaste årens stora terrordåd i Europa har drabbat pendeltåg, buss och t-bana. Men man kan ju inte säkerhetskontrollera Europas alla pendlare.
Så därför får Europas flygpassagerare fortsätta dumpa mjukosten och parfymen för att besvärja vår existentiella ångest.