Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Flyktingar fick byn att födas på nytt

Riace. I en liten by i Syditalien har båtflyktingar och invandring resulterat i en lyckad integration och en väg till nystart. Förklaringen heter Domenico Lucano, utsedd till en av världens mest populära borgmästare. En man som låter trycka upp egna pengar för att byns ekonomi skall snurra snabbare.

Det är tidigt. Höstluften är fortfarande ren och sval. Medelhavet, centrum i Europa sedan mer än ett decennium för såväl hopp som enorma tragedier, ligger spegelblankt 300 meter nedanför oss och byns historiska centrum.

Riace är inte längre en typisk, sömning by i den djupa italienska södern, där bara åldringar finns kvar och där ingenting händer. Här bor i dag 1.000 personer, varav ganska precis hälften är invandrare; flyktingar, såväl nyanlända som fast bosatta sedan många år.

Redan klockan 8 på morgonen är den källsorterade sophämtningen avslutad. I de smala slingrande gränderna sker den lättast med åsnor.

Stella Awini, 28, sopar rent det lilla torget. Hon kommer från Ghana och är ensamstående mamma till en son på åtta år. Hon har nu varit i Riace i ett och ett halvt år. För dagen har hon lämnat de orange renhållningskläderna på kontoret och jobbar iförd en svart trendigt mönstrad t-tröja.

– Allting fungerar bra här. Folk är vänliga. Invånarna här ser oss som kommit hit som en av dem, säger hon.

Stella hälsar på gubbarna som sitter i skuggan på verandan till den lilla baren.

Det blir slängkyssar och en och annan kram. 89-årige Leonardo Squillace insisterar på att bjuda på kaffe. Stella svarar skrattande att hon inte har tid.

Domenico Lucano har nu varit borgmästare här i tolv år. Två femårsperioder är normalt maximal tid, men 2014 fick han dispens för ett tredje mandat.

– Tack vare honom och invandrarna så har vår by fötts på nytt. Här i centrum fanns nästan inga fasta boende kvar. Nu när vi går till den nya stora lekparken så är den full med barn, säger Damiano Cristodero, som jobbar med administrationen på det kooperativ som har hand om byns renhållning.

Kommunhuset är slitet. Färgen i taket har flagnat och stråk av svartmögel löper utmed väggarna. Utanför borgmästarens rum, där dörren står öppen, hänger en skylt med texten ”Medborgare tas alltid emot”. Det gäller inte oss. Vi får vänta. Något slags nödsituation har uppstått och det ena mötet avlöser det andra.

Mellan 10 och 15 procent av byns invandrare har ett fast jobb. En rad övergivna verkstäder har startat på nytt. Här finns ett krukmakeri och personer som väver och broderar. I en stor och rymlig lokal sitter Rawda Muqtar Sheik och jobbar med att montera små glasskulpturer. Hon kommer från Somalia. Familjen har sex barn och har fått ett eget hus av kommunen att bo i. Maken Osman jobbar som tolk.

Rawdas hantverk är ingen fritidssyssla. Det är ett dagligt arbete med fasta arbetstider för vilket hon får en månadslön på 700 euro. Inte så mycket, men familjen har ingen hyra att betala och även gas och elektricitet är inkluderade.

Under eftermiddagen kommer en man till torget med sin fullastade bil med frukt och grönsaker. Kvaliteten är inte den bästa och mannens priser lägre. Afrikanerna handlar mycket. Vi inleder ett samtal. Plötsligt byter mannen ämne och kommer med ett rasistiskt utspel:

– Mussolini betalade folk för att de skulle arbeta. I dag betalar vi dem för att de inte arbetar, säger mannen som inte vill uppge sitt namn.

Città futura (En stad för framtiden) heter den kommunala hjälporganisation som ordnar de nyanländas många praktiska problem, som boende, att få dokument och uppehållstillstånd. Città futura står i direkt kontakt med borgmästaren och kommunen som får en ersättning av staten på 35 euro om dagen för varje flykting.

Foto: Anette Nantell

Här träffar DN till sist en ganska stressad och trött borgmästare (lilla bilden). Rummet är fyllt av personer som behöver hjälp. Precious Asanit kommer från Nigeria. Hennes boende har gått ut. Det är inrikesministeriet som bestämmer hur länge hon får ha ett betalt boende. Men om särskilda skäl föreligger kan hon få förlängning. Det särskilda skälet heter Sharon, ett år och åtta månader, som snabbt intar borgmästarens skrivbord.

– I andra delar av vårt land har flyktinghantering och mottagningscenter präglats av enorma ekonomiska skandaler. En business som i hög grad har skadat flyktingarna. Därför är jag oerhört angelägen om att pengarna som staten betalar helt skall komma flyktingarna till godo, säger Domenico Lucano.

Han är född i Riace, där han tidigare jobbade som lärare. Han tog intryck av den första flyktingvågen som kom till Riace redan 1998. En båt fullastad med kurder.

– För mig var det en dröm om frihet. Ett folk utan stat, som sökte sin frihet. Så föddes tanken på att Riace till fullo skulle bli en plats där man tar hand om människor.

Projektet hade säkert inte blivit av om Riace inte hade varit en by som hade haft en enorm utvandring av ekonomiska skäl under 1900-talet. Centrum var närmast en spökstad med ett fåtal personer. Butiker och kaféer försvann och även byskolan riskerade att stänga.

Domenico Lucano har valt att arbeta konkret. Ett huvudproblem var länge att statens ersättning för flyktingarna hela tiden kom för sent. Det löste han genom att trycka upp egna monopolpengar. För att italienska riksbanken inte skall bli vansinnig kallas de för bonus. Men det rör sig om specialtryckta sedlar från 10 till 100 euro som endast gäller i Riace. För dessa kan flyktingarna handla allt vad de behöver.

Foto: Anette Nantell

Staden har tryckt upp en egen valuta. Foto: Anette Nantell

Borgmästaren håller upp kassaskrinet – en gammal kakburk i plåt! – och visar de olika valörerna. Ghandi på 50 eurosedeln, Che Guevara på tjugan och regissören Pier Paolo Pasolini på tian är namn som väl klargör hans vänsterprofil. Men i Riace finns ingen partipolitik. Flera av kommunens folkvalda står långt till höger, men stöttar borgmästaren till hundra procent.

Tack vare bonuspengarna snurrar Riaces ekonomi lite snabbare. Regeringspartiet Demokraterna ser inte detta ekonomiska trix med blida ögon. Men de låter borgmästaren hållas. Hans mediala uppbackning är hans politiska livförsäkring. Vid en omröstning 2010 i New York över världens bästa borgmästare hamnade han på tredje plats. I år inkluderade den amerikanska affärstidskriften Fortune honom i sin lista över världens 50 mest inflytelserika personer.

Det finns massor med nästan helt övergivna byar i Syditalien, där det bara bor ett fåtal personer. Varför har detta skett just i Riace?

– Svaret kan inte bli något annat än Domenico Lucano och hans totala engagemang, svarar Anna Maria Tornese som jobbar för flyktingorganisationen Los Migrantes i Riace.

Följdfrågan blir logiskt nog om detta omfattande mottagande kan fortsätta utan honom?

– Vi hoppas förstås det. Annars skulle en stor möjlighet gå förlorad, säger hon.

Om tre år kan Domenico Lucano inte kandidera till borgmästarposten igen. Men det finns inget som hindrar att han blir invald i kommunen. Han kan till och med bli vice borgmästare.

Fakta. Hittills i år har 316.872

Fakta.

Hittills i år har 316.872 migranter anlänt till Europa via Medelhavet. 45 procent av dessa har kommit till Italien. Antalet drunknade och saknade under 2016 uppgår till 3.604 personer.

Det statliga skyddsprogram som ger flyktingar och asylsökande boende kallas Sprar. Det sker i nära samarbete mellan inrikesministeriet, Italiens polisenheter och landets kommuner. Boende ges normalt i 200 dagar. Men det kan förlängas.

I Riace får den som blir anställd inom ett flyktingprojekt i regel stanna betydligt längre. De som inte arbetar riskerar att inte få sitt uppehållstillstånd förnyat, vilket är det första steget som kan leda till avvisning.

Andelen flyktingar som kan tänka sig att stanna kvar i Riace har ökat markant, efter att flera europeiska länder har stängt sina gränser.

Domenico Lucano, 58, är född i Riace. Till yrket är han lärare. Sedan 2004 är han byns borgmästare. I samband med en omröstning om världens bästa borgmästare definierades han 2010 i USA som ”en Gandhi för vår tid”.

Regissören Wim Wenders som gjort en kortfilm i grannbyn Badolato har sagt: ”Den verkliga utopin är inte att Berlinmuren har fallit, utan vad som har gjorts i Riace.”

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.