För några veckor sedan utspelade sig en flyktingtragedi några mil från den libyska Medelhavskusten. En havererad båt full med flyktingar drev i 16 dagar utan att få hjälp.

Av allt att döma kände flera europeiska myndigheter och militär personal till fartygets belägenhet, men ingen tog ansvar för att hjälpa den olycksdrabbade gruppen, visar den brittiska tidningen Guardians efterforskningar.

Medan strids- och spaningsplan från Nato svepte fram på uppdrag efter uppdrag mellan Italien och Libyen, strängt taget rakt ovanför durken på det drivande fartyget, hungrade och törstade 61 av flyktingarna ombord till döds.

Med hjälp av vittnesmål från överlevande och personer som var i kontakt med besättning och flyktingar har Guardian kunnat teckna en bild av vad som hände i vattnen mellan den 33:e och den 34:e bredgraden.

Den 25 mars lämnade en båt med 72 flyktingar ombord, huvudsakligen etiopier, Libyens huvudstad Tripoli. Målet var Lampedusa, en italiensk ö i vattnen mellan Sicilien, Malta, Tunisien och Libyen.

Efter 18 timmar drabbades båten av motorproblem och började förlora bränsle. Några av flyktingarna ringde på en satellittelefon med svaga batterier den eritreanska prästen Moses Zerai i Rom, som driver en organisation för flyktingars rättigheter. Denne kontaktade i sin tur den italienska kustbevakningen, som försäkrade att relevanta myndigheter larmats. Man konstaterade att båten då befann sig ungefär tio mil utanför Tripoli.

Snart dök en helikopter upp, med ordet ”armé” skrivet på sidan. De uniformerade piloterna firade ner vatten och kex och uppmanade besättningen att hålla positionen, eftersom ett hjälpfartyg snart skulle anlända.

Något fartyg kom dock aldrig.

Inget land har medgivit att man skickat helikoptern. En talesman för den italienska kustbevakningen hävdar att hans myndighet tog kontakt med sin maltesiska motsvarighet och förvarnade om att olycksskeppet var på väg in i Maltas övervakningszon. Samtidigt ska ett allmänt nödlarm ha sänts ut till fartyg i området.

Den ghananska kaptenen på flyktingbåten insåg efter åtskilliga timmars väntan att ingen hjälp skulle komma och beslutade sig för att försöka nå Lampedusa med endast de 20 liter bränsle som fanns kvar. Det var ett ödesdigert misstag, konstaterar Guardian, för den 27 mars visste inte besättningen längre var man var. Båten började driva med strömmarna.

Telefonbatteriet hade tagit slut, men runt den 29 eller den 30 mars drev man inom synhåll från ett Nato-hangarfartyg, troligen det franska ”Charles de Gaulle”, som opererade i området under dessa dagar. Vid ett tillfälle lyfte två stridsflygplan från hangarfartyget och strök lågt över flyktingbåten, De nu svältande passagerarna höll upp två spädbarn mot planen. Men: ingen reaktion.

Efter det ögonblicket öppnade sig inga fler möjligheter till undsättning. All mat tog slut, liksom alla nödkex och allt vatten. De ombordvarande började en efter en att dö.

– Varje morgon vaknade vi upp och fann fler kroppar. Vi lät dem ligga i 24 timmar, och sedan slängde vi dem över bord. Mot slutet var vi alldeles förbi …. alla antingen bad eller dog, säger Abu Kurke, en av de få överlevarna.

Den 10 april spolades det havererade skeppet upp på stranden utanför Zliten, 15 mil öster om Tripoli. Av de elva som då levde dog ytterligare två kort efter landstigningen. Båda spädbarnen dog ombord.

Alla skepp som har möjlighet är enligt internationell havsrätt förpliktigade att komma till nödställdas undsättning. Att ingen hjälpte flyktingarna är ett brott, menar Moses Zerai, en av de sista personer som hade kontakt med flyktingbåten.

– Och det brottet kan inte passera ostraffat bara för att offren är afrikanska migranter och inte turister på ett kryssningsfartyg, säger han till Guardian.