Återigen ser vi bilderna från Afrika som vi trodde hörde till 1900-talet. Utmärglade barn med svullna magar, mammor och pappor som förlorat all kvarvarande energi. Flugor på hornhinnor och dammiga ansikten.
Den här gången illustrerar de den värsta torkan på 60 år i ett område som redan sett decennier av lidande.
Norra Kenya står i centrum för rapporteringen, men den verkliga katastrofen äger rum bara några mil österut – i Somalia, landet som befunnit sig i konstant sönderfall sedan 1991.
Här på den vindpinade slätten där ett konstant sandmoln gör luften svår att andas ligger Dadaab, som är samlingsnamnet för det tredelade lägret. Varje månad anländer tusentals flyktingar till det redan överfulla lägret.
Ute på slätten befinner sig just nu 65 000 desperata människor som inte tillåts flytta in i lägret. De har fått en tvåveckorsranson med majs- och vetemjöl, filtar, köksutrustning och en tältduk att använda för husbygget.
En av dessa människor är Adey Abdullahi, som kom hit för två månader sedan.
– Har ni något att äta? Vår ranson tog slut för en vecka sedan, bara ge oss något, vädjar hon.
Ett ord inleder varje mening i Dadaab. Gaajo – hunger. Det beskriver deras nuvarande situation, men framför allt är det anledningen till att de bröt upp från Somalia.
Om inte 20 års blodig konflikt knäckt dessa överlevare blev det till slut naturens krafter – avsaknad av regn i cirka tre år, i vissa fall upp till sex år – som tvingade dem att fly. Dropparna som aldrig föll fick bägaren att rinna över.
– Vi lämnade vårt hem i mellersta Jubaprovinsen i början av maj. Det tog oss två veckor att vandra till gränsen och sedan ta oss hit. Det var just när vi kom fram som Shukri blev sjuk, berättar Khadija Abdisalan.
Dottern Shukri har haft diarré och upprepade kräkningar under två veckors tid och återhämtar sig nu på Läkare utan gränsers klinik i Dagahaley, den nordligaste delen av Dadaab. Hon är hålögd men visar bättring. För tre dagar sedan öppnade hon inte ens ögonen, förklarar Khadija Abdisalan.
Sjukhuset har flera olika kliniker, men det är här de värst åtgångna hamnar. I varje sjuksäng är scenen densamma. En mor, ibland en far, och ett svagt barn i centrum för uppmärksamheten.
En representant för Läkare utan gränser förklarar att undernäring är relativt lätt att hejda – om hjälpen bara når fram. De flesta barnen på kliniken piggnar till fort, men det gäller inte det stora flertalet som fortfarande befinner sig på flykt, långt från närmaste vårdmottagning.
Barn som är mellan sex månader och fyra år gamla drabbas oftast av undernäring. Men nu lider hela 43,3 procent av alla 5 till 10-åringar som kommer till Dadaab av akut näringsbrist – en hisnande siffra även på det oroliga Afrikas horn.
I Dadaab har det internationella samfundet genom olika hjälporganisationer bildat en stat i staten. Kenyanska myndigheter har lämnat över ansvaret för de enorma flyktingströmmarna från Somalia. Bördan är redan betungande för Kenya, som motsatt sig att öppna ett nytt läger vid Dadaab.
Det är Kenya som får dra lasset när det saknas en statsapparat i Somalia som kan dämpa chocker från naturkrafter och krig. Den islamistiska rörelsen al-Shabaab, som kontrollerar stora delar av Somalia, vägrar att ta emot bistånd för att undvika beroende av omvärlden. al-Shabaab är också den part som flest flyktingar pekar ut som ansvarig för kriget.
– Det finns andra också. Före al-Shabaab var det de islamistiska domstolarna, och före dem var det krigsherrarna. De är bara ute efter att berika sig själva, säger Shamsudin Mohamed Abdi som är assisterande khadi, en religiös ledare.
Han ger inte mycket för al-Shabaabs radikala tolkning av islam, som ger näring åt deras krig mot den internationellt erkända övergångsregeringen i Somalia.
– För det första dödar de sitt eget folk. För det andra dödar de i Guds namn, och det kan man aldrig göra, säger Shamsudin.
Var ska detta sluta? Förhandlingar pågår mellan FN:s flyktingkommissariat UNHCR och den kenyanska regeringen om att öppna ett nytt läger som redan har konstruerats. Många av de som flyttar in lär stanna i många år. Bettina Schulte, representant för UNHCR, varnar för att ropa faran över när torkan är över.
– Det här lägret har funnits i 20 år. Vi kommer att fortsätta att ta emot flyktingar som kommer hit från Somalia. Även om vi öppnar det nya lägret kommer det att fyllas på nolltid, och 30 000 personer kommer fortfarande bo ute på slätten. Det enda sättet att lösa problemet är att föra upp Somalia på agendan och ta itu med problemen där, säger hon.