Redan innan rapporten publicerats konstaterade Rwandas regering att dess innehåll är en ”förolämpning mot historien”.

Och när FN-rapporten offentliggjordes på eftermiddagen och man där konstaterade att de massakrer mot hutuer som genomfördes av rebeller och utländska trupper inne i Kongo-Kinshasa under kriget, mellan 1996 och 1997, kan ”röra sig om folkmord”, kom den rwandiska reaktionen blixtsnabbt: man ”tillbakavisade kategoriskt” anklagelserna.

Även grannlandet Burundi reagerade kraftigt på påståendena i rapporten och konstaterade att anklagelserna kan resultera i att ”hela regionen destabiliseras”.

Enligt rapporten, där fler än 600 våldsamma övergrepp under en tioårsperiod beskrivs preciserat, fastslår FN att om fallen prövas i domstol kan de komma att dömas som folkmordsbrott.

”De påtagligt systematiska och omfattande attackerna...röjer flera fall av klandervärda handlingar som, om de kan bevisas av en kompetent rättslig instans, skulle kunna karaktäriseras som folkmordsbrott”, skriver FN i rapporten.

FN:s människorättschef Navi Pillay säger i förordet att ”medan den inte syftar till att slå fast individuellt ansvar eller att lägga skulden på någon så visar rapporten – helt öppet – ofta chockerande redogörelser från offer och vittnen om de tragedier de genomlevt”.

Enligt Pillay är syftet med rapporten ”ett första steg mot den ibland smärtsamma men icke desto mindre nödvändiga processen av sanningssägande efter en våldsam konflikt”.

Anklagelserna om påstådda folkmordsbrott är särskilt känsliga för den rwandiska regeringen och dess president Paul Kagame, vars legitimitet till stor del bygger på händelserna kring folkmordet i Rwanda 1994.

Flera av uppgifterna i rapporten hade läckt ut före fredagens publicering och Kagame hotade då med att dra tillbaka de rwandiska fredsbevarande trupperna i Afrikanska unionens mission i Darfur i Sudan om FN stod fast vid uppgifterna. I den version som slutligen publicerades hade ordvalet därför mildrats något.