Hållbar utveckling handlar inte bara om miljö. Det handlar om hur vi väljer att leva våra liv, och att dessa val får konsekvenser för våra sju miljarder medmänniskor – och för de miljarder som ska leva på planeten de kommande seklerna.
Det skriver chefen för FN:s utvecklingsorgan UNDP, Helen Clark, i den årliga rapport om mänsklig utveckling som släpps på onsdagen och som DN.se har tagit del av.
UNDP har publicerat rapporter om mänsklig utveckling sedan 1990. Att årets tema är kopplingarna mellan hållbarhet och social rättvisa kan ses som en förlöpare till det stora FN-mötet om miljö i Rio de Janeiro i juni nästa år.
Rapporten har utgångspunkten att det gjorts stora framsteg i mänsklig utveckling de senaste decennierna, men den pekar på underliggande problem: Inkomstökningen har följts av ökade klimatutsläpp och andra miljöproblem, och inkomstklyftorna ökar inom länder, trots att hälsoklyftorna minskat.
Hur långt den mänskliga utvecklingen kommit i olika länder kokar UNDP ner till ett särskilt index, HDI, där Norge toppar och Demokratiska republiken Kongo ligger i botten (se särskild artikel).
Det är inte alltid det lättaste att lösa både miljö- och rättviseproblem på samma gång, och det sticker inte heller rapportförfattarna under stol med. De skriver:
”Strävandet efter social rättvisa och miljömässigt hållbar utveckling går dock inte alltid hand i hand och i många fall kommer man att vara tvungen att kompromissa. Insatser för att främja miljön kan exempelvis ha negativa effekter på jämlikheten, till exempel om de hindrar utvecklingsländernas ekonomiska tillväxt.”
Kopplingen mellan hög mänsklig utveckling och miljöförstöring inte är alldeles rak. Miljöförstöring i hemmen (som rök från öppna eldar), sjunker så snart ett lands HDI börjar öka. Miljöförstöring på nationell nivå (som fabriksutsläpp) ökar till en början med tilltagande utveckling men sjunker snart tillbaka igen. Miljöförstöring på global nivå (växthusgaser) – den mest diffusa – tenderar att fortsätta öka med stigande HDI.
Men det sistnämnda är inte hugget i sten, poängterar rapporten. Det är inte utvecklingsnivån i sig som skapar klimatutsläpp. Sambandet är visserligen starkt mellan inkomst och utsläpp av växthusgaser, men det finns små eller inga samband mellan övriga delar av mänsklig utvecklingsnivå och klimatutsläpp.
Även ”inkomstdelen” kan åtminstone delvis frigöras från kopplingen till klimatutsläppen, exempelvis genom energieffektivisering och skogsplantering. Så olika länder som Sverige och Costa Rica framhålls som exempel på länder som lyckats förena en tämligen hållbar utveckling med högt utvecklingsindex (Sverige är på plats 10 i HDI-listan, Costa Rica på plats 69).
De förutspådda klimatförändringarnas orättvisa effekter är välkända: De fattiga länder som ligger bakom den minsta delen av utsläppen tros bli de mest utsatta. UNDP tecknar tre scenarier som visar vilka konsekvenser klimat- och andra miljörisker kan få för den mänskliga utvecklingen fram till 2050; ett grundscenario, ett som kallas ”miljöutmaning” och ett som kallas ”miljökatastrof”.
I alla tre scenarierna ökar faktiskt utvecklingsnivån i alla fall fram till 2040, men i katastrofscenariot antas därefter välfärden i alla länder utom de som i dag befinner sig längst upp på utvecklingsstegen börja försämras.
Samtidigt måste de 1,5 miljarder människor som i dag saknar tillgång till elektricitet få det, fastslår rapporten. Hur ska det gå till utan att öka klimatriskerna? Det handlar inte om att de rika länderna måste dra ner på sin fossila energiproduktion för att tillåta de fattiga att skruva upp sin olje- och kolbränning, försäkrar Veerle Vandeweerd, chef för UNDP:s miljö- och energiarbete.
– Nej, de flesta som saknar elektricitet bor på landsbygden. Det handlar om en hel rad småskaliga förnyelsebara energikällor, som soldrivna enheter och små vattenkraftverk, säger hon till DN.se.
Med sådana småskaliga källor behöver el till 1,5 miljarder fattiga bara innebära att klimatutsläppen ökar med 0,8 procent.
Men hundratals miljoner kineser har fått el med hjälp av kolkraft?
– Sant, men kineserna är i dag mer än andra på väg att utveckla förnyelsebar energi. De ligger i främsta ledet.
Ökad jämställdhet skulle desarmera en stor del av fattigdoms- och hållbarhetsfällorna, tror FN-rapportens författare. Det gäller dels den konkreta frågan om tillträde till preventivmedel och reproduktiv sjukvård, dels den allmänna frågan om kvinnors deltagande i beslutsfattandet.
Eftersom kvinnor visar större omsorg för miljön, argumenterar UNDP, skulle ett ökat engagemang från denna befolkningshalva i politik och organisationsliv ge stora miljövinster.
För att få fram resurser till att ställa om rekommenderar UNDP en nygammal favorit, en internationell skatt på finansiella transaktioner, ofta kallad Tobinskatt efter idéns upphovsman. En pålaga på 0,05 procent beräknas kunna ge mellan 600 och 700 miljarder dollar.
En Tobinskatt har senast föreslagits av EU-kommissionen. Andra, bland andra den svenska regeringen, har varnat för att den inte kommer att fungera med mindre än att hela världen inför en sådan. Frågan är också hur man ska enas om vad pengarna ska användas till.
Varningarna i rapporten bygger alltså på kända värden och beteenden, precis som de flesta liknande scenarier. Man ger sig inte på att gissa hur stor sannolikheten är att människan faktiskt anpassar sitt beteende efter nya utmaningar, så som vi gjort genom historien.
Men författarna konstaterar ändå: ”I många avseenden är dagens situation mer inställd på utveckling än någonsin tidigare, inte minst med tanke på den nydanande politik och de spännande initiativ som finns i vissa delar av världen. För att föra debatten framåt krävs dock ett djärvt tänkande.”