Kina framstår alltmer som en nyckelmakt i Iranfrågan. USA:s president Barack Obama vädjade på fredagen kinesisk tid, i natt svensk tid, direkt till sin kinesiska kollega Hu Jintao: samarbeta med oss om Iran.

I ett timslångt samtal med Hu betonade Obama ”vikten av att samarbeta för att försäkra oss om att Iran uppfyller sina plikter”, rapporterar BBC.

Samtalet ägde rum samtidigt som Irans högsta tjänsteman i kärnenergifrågor, Said Jalili, befann sig i Kina.

På torsdagen kom uppgifter från såväl Peking som från USA:s FN-ambassadör om att kineserna är villiga att skissa på en ny FN-resolution om Iran tillsammans med de fyra andra permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland. Det blev också klart att president Hu ska besöka ett kärnkraftstoppmöte i Washington den 12–13 april.

Kinas hållning har länge varit nej till sanktioner och ja till att lösa frågan förhandlingsvägen. Enligt vad som framkom på torsdagen kan emellertid en kinesisk öppning mot sanktioner skönjas.

Helt klart är att USA trycker på för att skärpa tonen. Tidigare i veckan sade Barack Obama att han ville se ett FN-beslut om Iransanktioner ”inom några veckor”.

Om de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna i FN faktiskt skulle enas om sanktioner är frågan dels hur långtgående de skulle bli, dels hur effektiva de skulle vara.

Tidigare FN-resolutioner har strypt vapenimporten till Iran och blockerat vissa makthavares utländska tillgångar

På den amerikanska önskelistan står nu bland annat en frysning av det mäktiga Revolutionsgardets finansiella tillgångar, utreseförbud för en lång rad iranska företag och individer samt stopp för export av vapen och utrustning till oljeindustrin i den islamiska republiken.

Det mesta på listan handlar om riktade åtgärder, vilket kan visa sig vara klokt. Ett dilemma med alltför brett lagda sanktioner är att strypt varutillförsel kan slå mot den oskyldiga befolkningen och rent av användas av regimen i propaganda mot omvärlden. Som i Irak under Saddam Hussein.

Men även mer slimmade sanktioner kan misslyckas. De länder som är måltavlor kan lära sig att leva utan vissa varor eller hitta substitut. En svart marknad kan uppstå som kan kringgå regelverket.

Historiskt är erfarenheterna inte särskilt goda. Rent statistiskt är de usla. I en studie av statsvetaren Robert Pape vid Chicagouniversitetet visade sig bara 5 sanktionsfall av 115 ha fått regimer att backa. Sanktionerna mot exempelvis Indien, Pakistan och Nordkorea för att stoppa kärnvapenutveckling hade föga effekt.

Men om man skrapar på ytan finner man mer hopp, skriver Bennet Ramberg, som arbetat på Byrån för militär-politiska frågor under Bushadministrationen, på nyhetssajten Global Post. Om man tänker sig att Iran fungerar som Libyen under 1990-talet eller Brasiliens militärdiktatur under 1980-talet finns visst hopp. Dessa båda länders regimer mjuknade under tryck av sanktioner.

Ett annat ofta använt exempel är bojkotten av Sydafrika, som anses ha bidragit starkt till apartheidregimens fall.