Familjemedlemmar bär in den unga kvinnan i minibussen och sätter sig runt omkring. Den korta färden går till nästa kvarter och till sjukhuset i Gunungsitoli, huvudorten på den jordbävningsdrabbade Nias-ön.

- Hennes syster är död och hennes hus är förstört. Nyss tyckte hon sig höra att systern talade till henne, men hon såg henne inte. Det här har blivit för mycket för henne, säger mamma Ebenahin.

Chauffören Ponimian Doha avbryter många körningar varje dag för att transportera skadade, chockade eller döda till sjukhuset.

Fyra dagar efter jordbävningen råder fortfarande kaos i stan, och den akuta räddningshjälpen är förbluffande manuell.

En av få grävmaskiner röjer runt Wisata hotel, där döda ligger under rasmassorna. Det känns omedelbart på lukten.

Övre våningsplan har fallit ned, hela bygget har kapsejsat. Ett hål är uppslaget i en vägg. Genom gluggen syns en fortfarande välbäddad dubbelsäng med nattduksbord vid sidan om. .

Mitt emot hotellet hänger nytvättade babyfiltar på tork på en trasig nedfallen parabolantenn. Överallt finns hus som fallit ihop och kommit på glid, men få maskiner är alltså i röjning. Det finns heller inte många militärer i arbete, eller synliga internationella hjälporganisationer. Mest är det grannar och vänner som ofta med bara händerna, ibland med en slägga, går i kamp med att röja i bråten och leta efter döda.

- Var är den indonesiska regeringen? De borde ha varit här nu, ropar Herianto Wijays genom ett vitt munskydd.

Han ser på när grannar med fingrar och hackor bryter loss sten för sten av det som var hans hem. När jordbävningen inträffade i måndags kväll kände han de kraftiga skakningarna men hann inte reagera och springa ut, innan andra våningsplanet hade fallit ned över honom.

- Jag låg under betong och sten i sjutton timmar. Ibland skrek jag för att någon skulle höra mig. För det mesta bad jag till Jesus och till slut var det någon som hörde mig och kunde dra ut mig, säger mannen.

Resten av familjen, fru och tre barn är försvunna under huset, och nu tänker Herianto Wijays inte lämna sin plats mitt emot sitt hus förrän alla i familjen är påträffade.

Det är många som befinner sig i samma hopplösa väntan.

Zainir, den äldsta kvinnan i sin släkt, anlände från Sumatras fastland i torsdags. Sedan dess sitter hon på en stol framför huset som till nyligen var en stolthet för gatan, och som nu är raserat som så många andra murade hus i stan. De har fallit ihop som korthus och begravt de boende. Hennes svärson och två barnbarn har påträffats döda. Nu väntar Zainir, med en vit sjal runt huvudet, på att militären ska hitta hennes dotter.

- Jag sitter kvar här på stolen till dess, säger hon.

Stanken av döda finns överallt i stan där hus har rasat. Också mittemot hamnen där männi­skor samlats framför en byggnad som inte hade en chans i skalvet, som mätte 8,7 på richterskalan och som pågick i fem minuter.

Folk böjer sig ned för att kunna kika in genom en par decimeter hög springa under huset för att få en skymt av Lenis 20-åriga dotter.

Där tar frågorna slut. Vad frågar man en kvinna med tårar i ögonen vars döda dotter snart ska dras fram?

På en gata i närheten snickrar några män ihop en kista till en kropp som lagts på vägen i ett gult plastfodral. Andra är sysselsatta med att leta reda på vad som materiellt finns kvar i ruinerna av deras hem. Ett par ungdomar samlar ihop kläder. Några tar till vara veckotidningar. Det är en sådan brist på större röjningsarbeten att det är förvånande.

Kanske är det inte så lätt. Nias-ön - en gång känd för sina huvudjägare - ligger isolerat. För att ta sig hit från knutpunkten Medan på Sumatra krävs åtta tio timmars körning på dåliga vägar. Från kusten på fastlandet är det ytterligare lika många timmar med båt.

En gång såg Nias-ön ut att kunna bli en lukrativ turistort. Det var när vågorna på Lagundi beach blivit allmänt kända. Direktflyg har fram till jordbävningen flugit surfare från Sumatra, men på senare år har trots allt det isolerade läget, dåliga vägar och inbördes stridigheter i näraliggande Aceh hållit de flesta turisterna borta.

Under en presenning vid en brant och smal väg har tre generationer kvinnor skaffat sig ett provisoriskt hem. Deras hus är förstört och de är rädda för nya jordbävningar. Mormor Abcyzh fick en smäll vid ena ögat och ligger på en madrass på marken. Hennes dotter Asman fick något tungt över foten som svullnat upp, men de lever. Ingen i släkten saknas.

- Direkt efter skalvet sprang vi så högt vi kunde på den här vägen men däruppe var det fullt med folk som var rädda för en jättevåg. Så då fick vi gå ner hit i stället, säger Sry, en systerdotter.

Hon bjuder på en flaska mineralvatten, en rörande gästfrihet. Nej tack. Vattenflaskan är den enda familjen har. En släkting från fastlandet tog med sig den. Fortfarande råder brist på vatten och mat på Nias och det får Sry att reagera argt över att ingen hjälp kommit.

- Det finns kanske mat i förråd i stan, men ingen som kan distribuera den, tror chauffören Poniman Doha.

När jordbävningen skakade hände allt snabbt. Överallt sprang folk ut ur hus, också i hans familj.

- Jag fick med mig vår dotter på tre månader, jag höll henne i famnen när vi sprang uppför berget, men jag tänkte inte på att ta det lugnt, utan tappade kontrollen och hon föll i marken. Hon dog, säger han.

Då finns det återigen inga frågor att ställa - i en katastrof som beskrivits som kanske inte svår, inte så svår i jämförelse med vad som hände den 26 december.

När vi kommer tillbaka till hamnen igen är det stopp på vägen. Äntligen rullar en rad av diverse grävmaskiner och lastbilar med mat längs den spruckna huvudgatan i Gunungsitoli.