Striderna inne i tripoli är långt från över. Skottlossning hörs och Khaddafilojala män rör sig fortfarande runt i staden.
Men i Bab al-Aziziya och i dess hjärta, diktatorns residens, är det folket som regerar. Det är ett tämligen anskrämligt klossliknande trevåningskomplex. I tisdags kväll erövrades huset och dess omgivningar av den väpnade oppositionen. I diktatorns forna residens inleddes genast en omfattande plundrings- och förstörelsevåg enligt ett mönster som börjar bli välbekant i arabvärlden vid det här laget. Minns förstörelsen av Saddam Husseins palats i Bagdad 2003 och av den störtade tunisiske diktatorn Ben Alis egendom i januari i år. Och när Khaddafi försvann fick hatet och förstörelselustan än en gång fria tyglar.
Det är nästan skrämmande att se hur den stora byggnaden förötts på mindre än tre dygn. Fasadens mosaik går knappt att skönja bakom ammunitionsärren. Betongblocken i innertaket skakade loss när huset granatbesköts – nu hålls de kvar av böjda armeringsjärn och svävar livsfarligt över besökarnas huvud.
De skottsäkra fönsterrutorna har omsorgsfullt krossats och all fast inredning har smulats sönder eller rivits loss. Tavlor har skurits loss ur sina ramar, som sedan har brutits sönder. Väggarna är helt nedklottrade med slagord mot Khaddafi och med namnen på de stridande rebellförband som intog Bab al-Aziziya. Någon, kanske en nödig rebellsoldat, har bajsat i ett rosa badkar på andra våningen.
Fredagen är ledig dag i det muslimska Libyen och i går tog många familjer i Tripoli chansen till ett annorlunda helgnöje, att gå husesyn hos sin forna förtryckare. Vi följde Khalid Doukkali, imam (böneledare) i en närbelägen moské, som tog med sin tioårige son Al Mekdad till Khaddafis palats.
– Så går det för en ond ledare som inte respekterar sitt folk, säger imamen till pojken som nickar allvarligt.
Vi kryssar försiktigt fram genom den nedfallna bråten, upp för trappan till andra våningen. Här låg Khaddafis sovrum. Det är överraskande smaklöst. Tapeterna, som har något slags murrigt medaljongmönster, hänger i stora revor. Sängramen med snirkliga utsirningar är sönderslagen och madrassen pudrad av damm.
– Och Khaddafi som alltid talade om för omvärlden att han bodde i ett beduintält, fnyser en man som kikar in i rummet.
Vår improviserade rundtur ackompanjeras hela tiden av skottsalvor. Rebeller står på husets balkong, på takterrassen och på den vidsträckta dammiga gårdsplanen och fyrar segerrusigt av skottsalva efter skottsalva – en glädjeyttring som naturligtvis är fullständigt livsfarlig. Omgivningen går inte säkrare av att soldaterna välvilligt låter smågrabbar provskjuta automatvapnen.
Det taktfasta dunkandet av släggor ökar på oväsendet ytterligare. Flera unga män har föresatt sig att demolera byggnaden ytterligare. Hatim Gennedy har framgångsrikt givit sig på en innervägg i ett angränsande sovrum. Svetten glänser i pannan och han ler brett:
– Jag har slagits mot Khaddafi från första dagen. Jag kommer från Misrata där hela min familj varit med och stridit. Då förstår ni kanske vilken lycka det är att stå här mitt i den där galningens palats.
Hans kamrat Wisam, som också svingar en slägga, gör en paus och inflikar:
– Det är en underbar dag, en dag att fira. Men vänta bara tills vi fångat Khadaffi. Då blir det en riktig fest!