Nyheterna väller in. Det spelar ingen roll var du befinner dig. På randen till det nya året omvandlades Iran till en av de hetaste platserna i världen, inte bara för nyhetsmedierna, utan även för regeringar, makthavare och analytiker.
Efter 30 år med den Islamiska republiken – märkt av två högsta ledare, tio omgångar presidentskap med sex presidenter, tusentals döda och avrättade, fängslanden av politiska och sociala aktivister och systematisk repression – hade hoppet flytt ur många hjärtan. Massvis av människor tvingades i exil. Men ändå, utan avsikt att göra det, har den Islamiska republiken gett upphov till ett stort informellt, diasporisk närverk som avslöjar regimen och dagligen förmedlar kontakter och skickar vidare nyheter om Iran till internationella arenor.
I dag ser världen med tvivel på utvecklingen i Iran, medan hoppet har tagit plats i det iranska folkets hjärtan. Till detta folk hör till och med de inhemska medierna.
Dagen innan vintersolståndet, den längsta natten på året, hemsökte säkerhetsstyrkor Somayeh Rashidi, en 24-årig aktivist inom student- och kvinnorättsrörelsen. Efter att ha svarat på en kallelse att infinna sig i rätten blev hon arresterad.
En bild på Somayeh finns bredvid nyheten vi publicerat om hennes arrestering, och den fortplantas över världen av medier och kvinnonätverk.
Somayeh hade antagits till studier på masternivå, men på grund av sina aktiviteter blev hon avstängd. Hon har blivit en så kallad stjärnprydd student – begreppet som används för studenter som stängts av från sina universitet. Dessa studenter får en stjärna bredvid sitt namn i ansökningshandlingarna och blir på detta sätt märkta så att de inte ska kunna fortsätta studera. Kanske har denna strategi hämtats från Nazityskland, där politiska motståndare, judar, romer och homosexuella identifierades på liknande sätt.
Somayeh tillhör den iranska ungdomsboom som följde på Revolutionen 1979. Hon föddes i en religiös stad och i en religiös familj och tillhör det som bland iranier är bekant som revolutionens generation; en produkt av ett land styrd av islamiska lagar.
En dag, tillsammans med andra kvinnliga studenter, drog Somayeh undan det tygskynke som skiljer den manliga från den kvinnliga delen av universitetskafeterian. Hennes handling ledde till ett års avstängning från universitetet och en aluminiumvägg i stället för ett draperi som avskiljning mellan män och kvinnor.
Men det här stoppade henne inte. Somayeh är den 55:e kvinnoaktivisten som arresterats med anledning av sin delaktighet i den uthålliga iranska kvinnorörelsen.
En dag efter gripandet förklarade säkerhetsministern i en intervju att man identifierat ”ledarna för oroligheterna”. Han fortsatte med att peka ut aktivister inom kvinnorörelsen, studentrörelsen och andra politiska nätverk.
Några dagar senare sände den statliga iranska televisionen arrangerade bekännelser av studentaktivister. Att ha förbindelser med en iransk oppositionsgrupp som stämplats som terroristgrupp är ingen ny anklagelse, men på senare tid har vi sett att den även har börjat användas mot yngre aktivister. Anklagelsen att samarbeta med utländska makter och spionera för deras räkning ökar andra länders press mot den iranska regimen. Men förbindelser med en oppositionsgrupp som är iransk förblir en nationell fråga och minskar det internationella trycket.
När jag går vidare från bilden av Somayeh stannar min blick på bilden av Mohammed Yousef Rashidi, avstängd student från Amir Kabirs universitet. Under en konferens med den iranska presidenten håller han upp ett plakat, som säger: ”Fascistpresident; tekniska högskolan är inte din plats.” Han arresterades. Det är tydligt i denna bild att denna modiga student inte vill porträtteras som ett offer och att han inte ber om hjälp. Han är fast besluten och uppmanar alla att förena sig med honom i hans övertygelse.
Mohammed är bara något år äldre än Sohrab Arabi, en av dem som dödades i de offentliga protesterna som följde på det omstridda valet i Iran i juni 2009. I 20 dagar sökte Sohrabs mamma Parvin Fahimi i blindo efter sin son i olika fängelser och myndighetsbyggnader. Till slut gav de Parvin hennes sons kropp. Nu är hon en av dem som, tillsammans med andra mödrar som sörjer förlusten av Irans barn, samlas i parker på lördagar. Det har de gjort ända sedan det dödande skottet i somras mot Neda Agha Soltan, som blev symbolen för den iranska demokratirörelsen. Nyheterna från 29 december indikerar att även Sohrab’s syster, Fahimi har arresterats under Aashura dagens protester.
Bilder talar. Den här gången är det bilder av beslöjade iranska män som cirkulerar på nätet. Män som bär kvinnors islamiska dräkt, eller hijab. Efter arresteringen av studentaktivisten Majid Tavakoli har en bild där han bär hijab fått vida spridning genom regeringens nyhetskanaler.
Avsikten var att förnedra honom, förnedra kvinnor och allt som är feminint. Men som svar har bilder av iranska män som också har prytt sig med scarf eller chador – det svarta heltäckande plagget – börjat synas i den virtuella sfären. Dessa män uppger sig också vara Majid Tavakoli. Kort därefter började även icke-iranska män följa exemplet och nu når även de bilderna ut i världen. Protesterna fortsätter.
Kvinnorättsaktivisterna har visat sitt stöd för männens aktion genom ett uttalande som kritiserar tvångsmässig beslöjning och samtidigt försvarar kvinnors rätt att klä sig som de vill. De poängterar att det inte finns något förnedrande med att vara kvinna och att män som klär sig i kvinnokläder inte borde känna sig förödmjukade. Uttalandet får stöd från både män och kvinnor.
Den frusna bilden av den döda Storayatolla Montazeri är ytterligare en bild som kom oväntat. Montazeri, en av teoretikerna bakom idén om det högsta ledarskapet, är också en av de äldsta religiösa ledare som kritiserade både de högsta ledarna av den Islamiska republiken och dess sex presidenter. Montazeri bidrog till att lägga grunden för Ayatolla Khomeinis maktövertagande. Vid en tidpunkt då han själv var en del av maktstrukturen kritiserade han dem vid makten och intog en kritisk hållning till massavrättningarna under Revolutionens första decennium och därefter. Det särskiljde hans tänkande och hans position från maktetablissemangets.
Ett iranskt ordspråk som passar denna situation gör gällande att ”kniven inte skär sitt eget handtag”. Regimens ”kniv” har begått många ohyggligheter så här långt utan att ”skära sitt handtag”, och där ingår attacker på politiska dissidenter, spöstraff, fängslanden, avrättningar, stening med mera. Men nu har en motattack inifrån regimen inletts. Nu måste vi säga att kniven har skurit sitt handtag. Montazeris fick en framträdande roll som symbol för detta interna angrepp.
För närvarande riktar sig protesterna inte bara mot den Högsta ledaren Ali Khamenei, utan har också siktat på Khomeinis roll som grundare av den Islamiska republiken och växt sig ännu bredare för att ta sikte på strukturen i en islamisk stat.
Nyheterna från Iran, och bilderna som medföljer dem, är exempel på en variation av generationer och grupper som har en sak gemensamt – undergrävandet av en auktoritär och religiös struktur. Därigenom distanserar de sig från hopplösheten och cynismen och arbetar för att stärka motståndet i samhället.
Det här är en strategi som kvinnor är välbekanta med.
En av de frågor som tas upp i självförsvarskurser är medvetenhet om våldsspiralen. Med andra ord, tystnad mer än någon annan faktor bidrar till att våldet fortsätter, oavsett om det är våld i hemmet, sexuellt våld, politiskt våld eller socialt våld.
Av denna anledning lär sig vi kvinnor hur man gör motstånd mot våldet. Kanske är det här en bra analogi för de civila rörelserna i Iran, som mer än något annat arbetar för att motstå politiskt, socialt, könsbaserat, etniskt och religiöst våld.
I grund och botten har det civila motståndet i Iran expanderat i omfång och storlek. Detta motstånd har fört hoppet tillbaka till våra hjärtan.
För sex månader sedan började protesterna som en reaktion på valfusk. I dag lever protesterna ännu, alltmedan kraven förändras. Långsamt, för varje nytt krav som reses, ansluter sig ytterligare en grupp till striden och styrkan i det civila motståndet växer.
Den iranska regimens stigande våldsutövning de senaste dagarna är ett uppenbart tecken för dess desperation. Förutom det fysiska våldet är det mest oroande hur regimen delar det iranska folket. Efter varje demonstration mobiliserar regimen alla sina medel för att dra ”riktigt folk” ut på gatorna för att visa upp sin stryka gentemot andra som enligt dem är ”oriktigt folk” och utländska agenter.
Genom att ställa iranier mot varandra har regimen under lång tid försökt att öka den mentala och psykologiska misstänksamheten bland sitt eget folk.
Nyheterna om Irans demokratiska rörelse förmedlar en sekulär bild. Det är en varierad och livfull målning som fångar hela färgskalan av idéer, religioner och traditioner som ingår i 30 års iransk historia.
Vi kan inte längre ge denna proteströrelse en religiös ton, inte ens med tillskrivandet av mytologiska attribut till rörelsens ledare, och inte ens med bortgången av den vördade Ayatolla Montazeri. Denna rörelse åtföljs av en ständig och kritisk granskning från några av dem som tjänstgjort som regimens ledare, varav några har varit åskådare och andra blivit regimens offer.
I åratal lyssnade den internationella pressen bara till de officiella berättelserna från Iran. ”Iranierna har inget problem”, löd ett vanligt rättfärdigande. Det var en bra ursäkt för att minimera den kamp som letts av sociala rörelser och den iranska allmänheten. Ursäkten tjänstgjorde också som grund för att stärka de politiska och ekonomiska banden med den iranska regimen.
Nu talar bilderna för sig själva. De talar om ett folk som förkastar status quo. Inte ens partiska medier kan längre ignorera den iranska allmänheten. Vi får vänta och se vilken strategi som nu planeras av de regeringar som kallar sig demokratiska. Vilken bild av sig själva väljer de att visa upp för omvärlden år 2010?