Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Världen

För president Putin var Litvinenko en förrädare

President Vladimir Putin hatade Alexander Litvinenko ända sedan det första och enda mötet mellan de två sommaren 1998. Det är den tes som den brittiske utredaren Robert Owen driver i sin rapport om mordet på ex-agenten i London 2006. I brist på konkreta bevis är detta påstådda hat grunden för den slutsats som väckt störst uppmärksamhet i rapporten: att Putin troligen godkände mordet.

På sidan 246, under punkten 10.16, i sir Robert Owens omfattande rapport om mordet på Alexander Litvinenko finns två ord som världens medier koncentrerade sig på i torsdags.

Det ena ordet är ”troligen”, det andra är ”Putin”. Så här lyder meningen i sin helhet:

Foto: AP ”FSB-operationen att mörda Litvinenko var troligen godkänd av Mr Patrusjev (dåvarande chefen för säkerhetstjänsten) och också av Mr Putin.”

Att Rysslands president skulle omnämnas i rapporten visste alla – ex-agenten Litvinenko hade ju på sin dödsbädd anklagat Putin för att ha beordrat mordet. Men att den brittiske domaren skulle göra detsamma tog de flesta bedömare på sängen.

Rysslands statschef skulle alltså ha gett klartecken för ett lönnmord på en brittisk medborgare i London – ett uppdrag i värsta James Bond-stil med svindyrt radioaktivt gift som smygs ned i en tekanna i en hotellbar.

Anklagelsen är inget annat än sensationell och ledde omedelbart till kraftfulla reaktioner både i öst och i väst. I Moskva talades om försök att ”demonisera Ryssland och dess ledarskap” och om ”antirysk hysteri”. I London krävde vissa sanktioner mot Putin personligen och andra att Ryssland skulle fråntas fotbolls-VM 2018.

När svallvågorna avtar vet vi inte i dag.

Putin själv verkar hålla sig för god för att kommentera anklagelserna, och den brittiska regeringen ser ut att låta det hela stanna vid åtgärder mot de båda ex-agenter som misstänks ha utfört mordet rent fysiskt. Kanske blåser det hela snart över och regeringarna i London och Moskva kan återgå till att vara osams om annat, som Ukraina och Syrien.

Tills vidare får vi nöja oss med att läsa sir Robert Owens långa rapport. För även om vi inte får svaret på Putins eventuella inblandning ger den en unik inblick i en värld de flesta aldrig får uppleva annat än i film- eller bokform.

”Jag tror Andrej sa: ’Okej, vi tänkte ändå gå snart men det finns te här så om du vill kan du ta lite.’”

Alexander Litvinenko beskriver mötet med tidigare kollegerna Andrej Lugovoj och Dmitrij Kovtun den 1 november 2006. De båda tidigare FSB-männen hade kommit till London för att se Champions League-matchen Arsenal-CSKA Moskva och hade bett om att få träffas – precis som under två tidigare resor under de föregående veckorna.

Det här mötet ägde rum i Pine Bar på lyxhotellet Millennium, där de båda ryska gästerna hade tagit in med en grupp släktingar och vänner.

”Sedan gick kyparen iväg och jag tror Andrej frågade om en ren kopp, och jag fick den”, fortsätter Litvinenko.

”Jag hällde upp lite te ur kannan, fast det fanns bara lite grann i botten. Kanske ungefär 50 gram. Jag gillade det inte av någon anledning, alltså nästan kallt te utan socker och jag drack inget mer. Jag svalde kanske tre fyra gånger, drack inte ens ur koppen.”

Av allt att döma var de tre, fyra klunkarna tillräckligt för att Litvinenko skulle få i sig en dödlig dos av det radioaktiva ämnet polonium 210.

Grafiska illustrationer i Owenrapporten visar i detalj nivåerna av radioaktivitet i hotellbaren, inklusive stolar, bord och porslin. Högst nivåer är det på bordet just där Litvinenko satt och i själva tekannan. Likaså höga nivåer har uppmätts i de hotellrum där Lugovoj och Kovtun bodde, samt i ett avloppsrör där polisen tror att de misstänkta spolade ned giftet.

Den 23 november dog Alexander Litvinenko på University College Hospital i London. Två dagar tidigare – samma dag som den sista bilden togs på ex-agenten – hade han undertecknat en sorts testamente i sin sjukhussäng. Det var skrivet i form av ett brev till president Putin:

”Du kanske lyckas tysta mig, men den tystnaden har ett pris. Du har visat dig lika barbarisk och hänsynslös som dina mest oförsonliga kritiker hävdar att du är. Du kanske lyckas tysta en man, men protestropen från hela världen kommer att ringa i dina öron resten av ditt liv, herr Putin. Må Gud förlåta dig.”

Tre dagar senare, när Litvinenko var död, kommenterade Putin helt kort mordet offentligt.

”De som gjorde detta är inte Gud, och Litvinenko är tyvärr ingen Lasarus” – en referens till Bibeln med innebörden att den förre FSB-mannen dessvärre inte kommer att återuppväckas från de döda.

Samma dag uttalade sig Sergej Abeltsev, en ultranationalistisk ledamot i duman, det ryska parlamentet, i betydligt hårdare ordalag om mordet:

”I går dog Alexander Litvinenko på ett sjukhus i London. Förrädaren fick sitt välförtjänta straff. Jag är övertygad om att denna fruktansvärda död kommer att bli en allvarlig varning till förrädare av alla kulörer, var de än gömmer sig. Ryssland förlåter inte förräderi.”

Uttryckte den råbarkade Abeltsev i själva verket Putins åsikter? Det är känt att den ryske presidenten ser allvarligt på vad han uppfattar som förräderi och illojalitet – exempelvis uttalade han sig ganska nedlåtande om den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden sommaren 2013, samtidigt som den unge amerikanen beviljades asyl i Ryssland.

Mycket i Owens utredning syftar till att visa att presidenten länge hade sett Litvinenko som just en förrädare. Dessutom verkar han, trots sina sparsmakade kommentarer, ha tagit affären personligt.

I juli 1998 möttes de för första och sista gången, Alexander Litvinenko och Vladimir Putin. Litvinenko var officer inom URPO, en hemlig avdelning inom säkerhetstjänsten FSB, KGB:s efterträdare, och Putin – själv tidigare KGB-överste – hade just utnämnts till chef för hela den anrika spionorganisationen av president Boris Jeltsin.

I en av sina böcker, publicerad under åren i London, berättar Litvinenko om mötet:

”Han kom fram från sitt skrivbord… Vi agenter har ett särskilt beteende. Vi svansar inte för varandra, håller inte på och skämtar. Vi ser varandra i ögonen och så vet vi om man kan lita på personen eller inte. Och jag fick direkt uppfattningen att han inte var äkta. Han såg inte ut som en riktig FSB-chef, mer som en som spelar rollen av FSB-chef.”

Litvinenko hade just inlett sin karriär som ”förrädare” – i egna ögon snarare det vi i dag kallar visselblåsare. Han hade, hävdar han, fått order att döda Boris Berezovskij, en stenrik oligark som på den här tiden fortfarande hade stort inflytande i Ryssland. I stället för att utföra ordern informerade Litvinenko Berezovskij om planerna. De två tänkte sedan utnyttja tillfället att avslöja skumrasket inom FSB för den nye chefen – det vill säga Putin.

Putin lyssnade artigt på vad den unge agenten hade att säga. Men det mesta tyder på att han såg Litvinenkos utläggning som ett uttryck för bristande lojalitet. Och de FSB-generaler som Litvinenko ville sparka ut fick sitta kvar.

Foto: AFP Litvinenko och en maskerad kollega under en presskonferens. Foto: AFP.

I november samma år ordnade Litvinenko en presskonferens på nyhetsbyrån Interfax som Ryssland inte sett maken till varken förr eller senare. Tillsammans med flera andra FSB-män, ett par av dem med ansiktena dolda av rånarluvor, lade han fram detaljerna i mordkomplotter inte bara mot Berezovskij utan även andra planer att eliminera eller kidnappa fiender till säkerhetstjänsten.

Senare skulle Litvinenko peka ut Putin och FSB som ansvariga för en lång rad ryska katastrofer: husbombningarna i Moskva och andra städer 1999, skoltragedin i Beslan 2004 och mordet på Anna Politkovskaja 2006. I en artikel på en tjetjensk sajt sommaren 2006 anklagade han till och med presidenten för pedofili och hävdade att säkerhetstjänsten hade videoinspelningar där Putin hade sex med minderåriga pojkar.

Sådana utfall ökade inte Litvinenkos trovärdighet, men de kan ha retat upp Putin och hans närmaste krets ytterligare.

Ändå var det förmodligen hans verksamhet i Moskva 1998, snarare än skriverierna från London, som gjorde Litvinenko till fredlös i forna kollegers ögon. Helt klart är att de satte igång en kedja av åtal och hot som till sist ledde till att han hösten 2000 såg sig tvungen att fly till London, där vännen och beskyddaren Berezovskij redan befann sig efter att ha blivit osams med Putin.

Owen-rapporten återger flera av de dödshot Litvinenko fick ta emot under de här åren. Så här lät en general Chocholkov hälsa via en vän till ex-agenten: ”Han kommer att hamna i fängelse hur som helst, men om jag träffar honom i ett mörkt hörn så kommer jag att döda honom med mina bara händer.”

Foto: AP Änkan Marina har kämpat för att få fram sanningen om makens död.  Foto: AP

En annan FSB-officer ska ha hotat att mörda inte bara sin förra kollega utan även hans då sexårige son. Hustrun Marina var konstant orolig, men själv ska Litvinenko ha tagit det hela med stoiskt lugn.

”Säker i Storbritannien, kom igen, alla minns väl Trotskij” – sa han lakoniskt med en hänvisning till Leo Trotskij, Stalins rival som mördades med en ishacka av en KGB-agent i Mexiko 1940.

När han dog hette Litvinenko egentligen Edwin Redwald Carter – det var åtminstone det namn som stod i det brittiska pass han kvitterat ut bara några veckor tidigare.

I rapporten vittnar både hustrun Marina och flera andra om hur stolt Litvinenko var över sitt brittiska medborgarskap. Under fotbolls-VM sommaren 2006 ska han ha satt upp en stor engelsk flagga som fick vaja på parets balkong i Muswell Hill i norra London.

Litvinenko berättar själv i en intervju från hösten 2006:

”När vi fick asyl här tog jag min son till Towern, visade honom den brittiska kronan och sa: ’min son, du måste försvara det här landet i framtiden med din sista droppe blod’. Han sa ’ja, pappa’ och jag sa åt honom att alltid minnas att det här landet räddade oss.”

Ändå var det här han mötte sitt öde i en hotellbar, precis som Trotskij gjorde det i sitt hem i den lugna förorten Coyoacán utanför Mexico City.

Foto: Pia Gripenberg (DN)Foto: Pia Gripenberg.

Owen-rapporten följer de misstänka Lugovoj och Kovtun i hälarna mellan Moskva, London och Hamburg, under tre resor i oktober och november 2006. Överallt hittar man radioaktiva spår. Ett vittne berättar dessutom att Kovtun skröt om att han transporterade ”ett extremt dyrt gift” under sitt besök hos exfrun i Hamburg i slutet av oktober. Alla plan som de två färdades i under resorna har undersökts, och i samtliga fall har man funnit spår av radioaktivitet. Utom två plan från ryska Transaero, som myndigheterna i Ryssland vägrade låta britterna undersöka med motivationen att de redan kontrollerats och saknade radioaktiva spår.

Litvinenko själv ska ha spekulerat i att ”någon ur hans förflutna” en dag kommer att dyka upp och mörda honom, någon han känner och inte misstänker – någon som Lugovoj eller Kovtun.

Ändå – är det rimligt att två erfarna säkerhetsagenter beter sig så amatörmässigt? Att de skryter och sprider giftspår var de går? Att Lugovoj lät sin lille son skaka hand med ”farbror Sasja” – det vill säga Litvinenko – i hotellbaren, minuter efter det att han svalt poloniumet? Allt detta är argument som tas upp i Ryssland, och av tvivlare i väst. Under frågorna ligger tanken att Putin naturligtvis aldrig skulle ge sitt godkännande åt en sådan vansinnig plan, och att det därför måste röra sig om spår som har planterats av någon fiende till Ryssland – av Berezovskij, av brittisk underrättelsetjänst.

Såvida det inte faktiskt var meningen att mordet skulle spåras till FSB och den ryska staten, med det extremt ovanliga radioaktiva ämnet och förövarna med sin bakgrund som säkerhetsagenter. Såvida det inte handlade om att statuera ett exempel, att visa för alla vad som händer med den som förråder FSB och Ryssland.

Fakta. Steg snabbt i graderna

Alexander Litvinenko, född 1962, tog som ung värvning i armén och sökte sig senare till den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.

Han var duktig på att rekrytera informatörer och på att få motståndare över på ”sin” sida, och tjänstgjorde bland annat i Tjetjenien, en av de sovjetiska konflikthärdarna under tidigt 90-tal.

Spion i vanlig mening var han inte, och var aldrig ens stationerad i utlandet.

När KGB 1995 blev FSB, uttytt Ryska federationens säkerhetstjänst, steg han snabbt i graderna; överstelöjtnant, dekorerad och 1997 vice chef för FSB:s sjunde avdelning som bekämpade korruption och organiserad brottslighet.

1994 ledde han en utredning om en bilbomb avsedd för Boris Berezovskij, matematiker och affärsman som blivit förmögen i bil-, olje- och mediebranschen, och en av de första oligarkerna och nära vän till Boris Jeltsin.

Berezovskij blev också anledningen till att Litvinenko hoppade av FSB fyra år senare, sedan han offentliggjort att han och en grupp andra FSB-män beordrats mörda Berezovskij, ytterligare en affärsman och kidnappa brodern till en tredje.

Fakta. Fick asyl i Storbritannien

1 november 2000 kom Alexander Litvinenko till flygplatsen Heathrow med fru och son. Han sade att han var KGB-agent och sökte politisk asyl.

13 oktober 2006 blev familjen brittiska medborgare.

16 oktober mötte Litvinenko agenterna Lugovoj och Kovtun i London. De försökte förgifta Litvinenko med det radioaktiva ämnet polonium 210.

1 november träffades de tre i en hotellbar. Lugovoj och Kovtun placerade polonium i Litvinenkos tekanna. På kvällen blev han sjuk. Två dagar senare togs han in på sjukhus.

23 november visade urin- och blodprov att Litvinenko förgiftats av polonium. Samma dag blev han medvetslös, klockan 20.51 stannade hjärtat, klockan 21.21 dödförklarades han.