En fotbollsmatch var första öppna tecknet på töväder i de djupfrysta relationerna mellan grannarna Turkiet och Armenien. I september 2008 dök Turkiets president Abdullah Gül upp på vid en VM-kvalmatch mellan de båda länderna i armeniska Jerevan.
Men redan 2007 hade i största hemlighet förhandlingar inletts mellan Ankara och Jerevan med Schweiz som medlare. Och i april i år kom de båda länderna överens om en ”vägkarta” för bättre relationer.
Ändå blev många förvånade när Turkiet och Armenien den 1 september gick ut och sade att de nu nått principöverenskommelser om att öppna gränserna och upprätta diplomatiska förbindelser. Ett förhandlingsgenombrott hade varit nära redan i april. Men turkarna fick kalla fötter när Azerbajdzjan, viktig allierad till Turkiet och i konflikt med Armenien om utbrytarrregionenn Nagorno-Karabach, sparkade bakut.
I tysthet fortsatte dock förhandlingarna och ledde fram till två diplomatiska protokoll. Och båda parter har mycket att vinna på att gräva ner stridsyxan. Turkiets medlemsförhandlingar med EU går trögt och motståndet mot turkiskt EU-medlemskap är stort i flera EU-länder.
Men det oljerika Kaukasus är viktigt för EU, och vänner av turkiskt medlemskap hoppas att en framgångsrik turkisk insats för stabilisera regionen skulle stärka Turkiets aktier som framtida medlem.
– Det är helt klart att en lösning av konflikten mellan Turkiet och Armenien skulle ha en positiv inverkan på anslutningsförhandlingarna. Det skulle visa Turkiet har förmågan att lösa upp frusna konflikter i regionen, säger en centralt placerad EU-diplomat i Ankara till DN.
Och Turkiets utrikesminster Ahmet Davutoglu har gjort klart att Ankara vill spela en sådan strategisk roll.
– Vi vill normalisera våra relationer med Armenien, men vi vill också ha fullständig normalisering av relationerna i södra Kaukasus, inklusive Nagorno-Karabach. Det skulle skapa en stabil, uthållig fred och stabilitet i vår region, sade Davutoglu i en intervju.
Och för Armenien, hårt drabbat av den ekonomiska krisen och beroende av Ryssland, skulle en öppen gräns mot Turkiet bli ett ekonomiskt andningshål. Både som öppning mot den stora turkiska marknaden och som infartsväg till EU.
Nu ska de båda länderna ha inrikespolitiska konsultationer i sex veckor. Sedan ska de båda protokollen undertecknas och ratificeras av de båda parlamenten. Går allt enligt plan blir det klart lagom tills returmatchen mellan Turkiet och Armenien spelas 14 oktober. Då har Armeniens president Serzj Sarksyan tänkt sitta på läktaren.
Men många hinder återstår. Armeniens regering har inte egen majoritet i parlamentet, och nationalister i landet protesterar. De vill inte se en försoning med Turkiet om inte Ankara erkänner att turkarna gjorde sig skyldiga till folkmord på armenier under första världskriget. Den frågan vill de båda länderna nu lämna till historiker att reda ut.
Största hotet mot normaliseringen är dock den olösta konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach. Banden mellan Turkiet och Azerbajdzjan är starka, och den turkiska regeringen skulle möta arga protester på hemmaplan om den ansågs svika vännerna i Baku.
Diskussioner pågår dock i tysthet mellan Armeninen och Azerbajdzjan. Och diplomatiska bedömare i Ankara räknar med att offentliggörandet av den turkisk-armeniska uppgörelsen ”kan vara ett tecken på att Azerbajdzjan är med på båten”.