COLOMBO.
Sri Lanka står vid ett vägskäl. Inbördeskriget är slut, men hittills har lite gjorts för att samla nationen och gå till botten med problemen som orsakade konflikten.
Omvärlden har kritiserat presidenten Mahinda Rajapaksa för att inte ha utformat konkreta planer för att möta den tamilska befolkningens långvariga missnöje.
Tamiler vittnar om hur de känner sig diskriminerade på arbetsmarknaden och då offentliga befattningar ska tillsättas.
Människorättsorganisationer har anklagat Sri Lankas regering för en serie oförklarliga försvinnanden, varav offren ofta varit tamiler.
Under de sista månaderna av kriget dog, enligt FN, tusentals civila när regeringen vägrade vapenvila för att skydda befolkningen. Soldater anklagades för att skjuta mot civila i sin jakt på rebeller, vilket förnekas av landets regering.
Samtidigt anklagades även den tamilska gerillan för att ha hållit civilbefolkningen som mänskliga sköldar. Frågan vad som verkligen hände i slutet av inbördeskriget väntar fortfarande på svar.
Försoning och en politisk förändring är vad som skulle behövas för att forma en stat som ger utrymme åt olika folkgrupper.
På gatan har folk inget emot varandra. Singaleser och tamiler, muslimer och kristna umgås och gifter sig över gränserna. Men när allt lyfts upp på nationell nivå finns det hittills ingen som lyckats ena landet. I stället för försoning har chauvinismen härjat.
Presidenten ler glädjestrålande på nya 1.000-rupies-sedlar som tillverkats efter freden. Något självstyre åt norra och östra delen av landet har han avvisat. Tvärtom, genom att framställa sig som en hårdför singalesisk buddist (förvisso med stort leende, varmt hjärta och tamilsk språkkunskap) hoppas Rajapaksa vinna en ny femårsperiod som president.
Sedan arméchefen Sarath Fonseka, mannen som ledde de militära styrkorna till seger över tamilska tigrarna, ställde upp som utmanare har det blivit allt tydligare att tamilska väljare kan bli vågmästare i valet.
Sri Lanka har andats ut. Invånare i huvudstaden Colombo vittnar om hur säkerhetspådraget minskat. Men för en utomstående är synen av militärerna, vägspärrarna, de ständiga kontrollerna, taggtråden och genomsökningarna över stora delar av landet ett tecken på att något mer behövs innan nationen kan gå vidare.
Och det är knappast mer hårdhet. Hårdhet riskerar bara föda nya radikala grupper som griper till vapen.