En promenad nerför stökiga, kokheta, Frederick Street i stadskärnan räcker för att bli påmind om den enastående kulturkrock Trinidad och Tobago rymmer.
Någon har sagt att ingenstans i världen finner man ett så disparat land; så många folkslag, kulturer, traditioner, matrecept, språk och historier. Allt samlat på drygt 5.000 kvadratkilometer.
De första bosättarna kom till Trinidad och Tobago från Sydamerika. Christopher Columbus ankrade på Trinidads redd i juli 1498 och namngav landets huvudö. Spanjorerna behöll makten fram till 1797 när britterna landsteg. Fem år senare blev Trinidad brittisk koloni, Tobago tolv år därpå.
Spanska, franska, holländska och brittiska kolonisatörer har genom åren styrt över öriket. Dessutom upprättade USA militärbaser här under andra världskriget.
De många rottrådarna kan i dag studeras i det kreolskklingande språket, traditionerna, på matsedlarna och i det väsensskilda gatu- och ortsnamnen.
Britterna slog samman de två närliggande länderna till ett 1890. Slaveriet var då avskaffat och arbetskraftsinvandringen från Indien, Portugal, Syrien, Kina och Libanon redan inledd. Trinidad och Tobago fick till slut sin självständighet i augusti 1962. Landet blev en republik 1976.
Dagens makthavare står inför en rad utmaningar: Korruptionsproblem, en oroande ökning av gängrelaterat våld - över 140 mord hittills i år - narkotikasmuggling och hiv-smittan. Ekonomin har samtidigt under 2000-talet visat stabilitet. Trinidad och Tobago har betydande gas- och oljetillgångar, arbetslösheten är historiskt låg.
- Våldet är ett av de största problemen vi har. Kärnfamiljen måste återupprättas och inflödet av knark från Latinamerika stoppas. Lyckas vi med det så har vi en chans att minska mördandet, säger John Williams, 37, säkerhetsansvarig på Piarco-flygplatsen.
Cirka 80 procent av landets 1,3 miljoner bofasta är svarta eller har indiska släktrötter. Umgänget över rasgränserna är trots de många blandäktenskapen och den stora gruppen av blandat ursprung ändå inte friktionsfritt. Rivaliteten har inte minst synts i politiken.
Det huvudsakligen svarta partiet PNM, The Peoples National Movement kontrollerade sedan det tidiga 1960-talet regeringsmakten men förlorade den 1995 till UNC, United National Congress, startat av indiska ledare. En maktförskjutning som dock visade sig vara kortlivad. Sedan 2001 styr åter PNM under ledning av Patrick Manning.
Den lilla vita befolkningen, färre än en procent, har tillsammans med främst libaneser och indier stort inflytande över näringsliv, exportindustri och markegendomar.
Vi åker till Church of the Assumption vid den lummiga Long Circular Road för att lyssna på Garfield Rochards söndagpredikan. I kyrkbänkarna finns alla öns hudfärger representerade.
- Det sättet det här landet skapades, med en blandning av så många etniska grupper, leder förstås till en del rasmässig och religiös åtskillnad. Då och då syns motsättningarna. Samtidigt har vi sådant som förenar folket oavsett tro eller ursprung, till exempel fotbollen och karnevalen, säger Garfield Rochard som varit präst på ön i 36 år.
Han ser de rika naturresurserna som den viktigaste frågan för Trinidad och Tobagos framtid.
- Tillgångarna utgör en lockelse, och potentiell fara, för alla makthavare oavsett partitillhörighet. Hur dessa medel kommer att används blir oerhört avgörande. Klyftan mellan de framgångsrika och de fattiga vidgas.