De har vågat sig ut på isen trots att beväpnade nordkoreanska gränsvakter har en postering vid roten av ett stort träd i närheten. Spåren leder förbi en uppdragen båt på pontoner på den kinesiska sidan och därefter har de illegala gränskorsarna av allt att döma tagit sig till Yanji för att handla varor. Sedan har de återvänt, för fotspåren går även i riktning tillbaka till Nordkorea. När de kommer hem kan de sälja vidare produkterna med förtjänst.
Den här handeln har pågått i många år och fött en marknadsekonomi i Nordkorea som ledaren Kim Jong Il nyligen försökte kväva genom att göra den gamla valutan värdelös. Invånarna tilläts bara växla in ett begränsat belopp i ny valuta.
För att krossa den framväxande klassen av privata företagare har Nordkorea även trappat upp gränsbevakningen. Det har blivit svårare att ta sig över gränsen, men med lite pengar är det ändå lätt att muta gränsvakterna.
Fotspåren på Tumenfloden talar sitt tydliga språk.
– De kommer hit med dollar, inte med sin egen valuta och vill köpa schampo och hudkräm. De gillar sydkoreanska märken, upplyser försäljaren Jin Zhuhua.
Liksom hälften av befolkningen i Yanji i nordöstra Kina tillhör hon gruppen av etniska koreaner som sedan länge bor i staden. Hon är kinesisk medborgare av koreanskt ursprung och talar båda språken.
För några år sedan kunde man tydligt se i kinesiska gränsstäder vilka som var nordkoreaner på tillfällig shoppingtur. De bar en nål på kavajslaget eller på tröjan med bilden av Nordkoreas ledare. Det gör de inte längre, enligt schampoförsäljare Jin.
Numera är det först när hon hör kunderna från grannlandet tala som hon förstår varifrån de kommer. De uttalar orden annorlunda, på ålderdomligt sätt.
– Det är ingen skillnad på kläderna längre. Nordkoreanerna är bättre klädda än tidigare, de köper kläderna här och klär sig som oss. Och en del är lika rika som kineser, säger Jin Zhuhua.
Hemma i Nordkorea kan en liten elit på ett par tusen personer fortsätta att äta så mycket rysk kaviar de orkar och dricka konjak. De lever på en nivå, som enligt kännare motsvaras av levnadsstandarden för en genomsnittlig sydkoreansk advokat.
Några nordkoreanska affärsmän har skrapat ihop förmögenheter som de investerar i Kina. En man har startat en restaurangkedja i Yanji med servitriser från Pyongyang. Där serveras Pyongyangs kalla nudlar och nordkoreanskt biffkött. Mitt under middagen intar ett par av servitriserna en scen och sjunger sentimentala sånger från hemlandet.
Dagen efter berättar en av dem, som lärt sig lite kinesiska, att hon varit i Kina i ett år och ska stanna i två år till. Hon har arbetstillstånd och säger att hennes nordkoreanske chef äger hela huset som rymmer restauranger i två våningar.
När jag undrar hur det kommer sig att hon valts ut att arbeta i Kina blir hon mindre pratsam.
– Det är svårt att säga, svarar hon.
Hur hon trivs i Kina?
– Pyongyang är bättre, säger hon omedelbart och med ett stort leende över hela ansiktet.
Verkligen?
– Ja, verkligen.
Inlärt svar eller inte, klart är att bara privilegierade familjer kan komma ifråga för anställningarna i Kina. Affärsmannen själv vill inte låta sig intervjuas av en utländsk tidning.
Så fortsätter affärerna på olika nivåer mellan Nordkorea och Kina. Kinesiska företagare åker över gränsen till ett kasino i Nordkorea och spelar stort.
En kinesisk man i statens tjänst avslöjades när han spelade bort skattepengar för miljonbelopp. Samtidigt antas 20.000 nordkoreanska kvinnor, som flytt en gång från alla, gömma sig i Kina där de sålts som fruar till kinesiska bönder.
Andra nordkoreaner, på dagsbesök i Kina, nöjer sig med att köpa skjortor och kanske ett par piratkopierade Calvin Klein-kalsonger. Några av dem kommer att gripas och förhöras när de återvänder. Männen riskerar misshandel när de frågas ut vad de gjort i grannlandet och om de träffat utlänningar. Kvinnor slås inte. De som bedöms ha haft samröre med utländska missionärer sätts i fängelse, där chansen att överleva är obefintlig.
Men de som säger att de ångrar sig, att de var så hungriga, och håller fast vid sin förklaring kommer att släppas inom ett par månader. Sedan kan de återvända till Kina och fortsätta tjäna pengar på gränshandel.