Världen

Fransmän röker och dricker – men friska som få

Antoine, Guillaume, pappa Daniel, Corentin, mamma Axèle och Camille är samlade för kvällsmåltiden, som de flesta fransmän.
Antoine, Guillaume, pappa Daniel, Corentin, mamma Axèle och Camille är samlade för kvällsmåltiden, som de flesta fransmän. Foto: Foto Nikolai Jakobsen

Folkhälsa handlar inte bara om att röra på sig, utan också om att sitta ned – vid matbordet. Det är fransmännen världsmästare på. Hade det inte varit för deras långa måltider skulle de vara bland de mest ohälsosamma i Europa.

Det klingar högt och metalliskt när Daniel Tricaud ringer i den lilla bronsbjällran för att signalera att middagen är klar. Plötsligt kommer det ungdomar från alla håll, nedför trappan och ut från rummet intill det kombinerade vardagsrummet och matsalen.

– Den här bjällran ringde min mamma i när jag var barn, säger han och ställer tillbaka den i bokhyllan i facket intill den lilla dammiga tv:n.

Klockan är fem över åtta på kvällen. Om tio minuter kommer hans familj att dela samma sittande position med en tredjedel av Frankrikes 65 miljoner invånare.

Ingen i familjen Tricaud kommer att resa sig från bordet innan klockan är tio minuter i nio. Det är, med några minuters marginal, ett rikssnitt för tid vid middagsbordet.

Fransmännen fascinerar sociologer och hälsoexperter. Få människor på jorden är så regelbundna i sina matvanor som fransmän. Med ett gökurs regelbundenhet sitter hälften av dem till bords klockan ett på dagen.

Skilda samhällsklasser äter olika saker, men själva ritualen har de gemensamt. Medelfransmannen tillbringar dagligen 2 timmar och 22 minuter vid matbordet. I motsats till vad som ofta sägs, har inte fransmännen backat för någon amerikaniserad snabbmatskultur. Tvärtom har tiden vid bordet ökat med en kvart sedan 1980-talet.

När McDonald’s slog sig in på den franska marknaden på 1980-talet tvingades de se över sin strategi. I stället för att bygga restauranger som skulle generera ett snabbt flöde av människor tvingades de bygga om lokalerna så att kunderna kunde komma i grupp och sitta ned länge.

– Kan ingen hämta min telefon som ringer, säger Daniel som sitter längst in, mellan bordet och julgranen, när han hör en ringsignal från rummet bredvid.

Det är pappan som har lagat kvällens huvudrätt, färserade kålhuvuden. Men han har just blivit opererad efter en motorcykel-olycka och har lite svårt för att röra på sig.

De övriga vid bordet rycker på axlarna och verkar inte känna sig pigga på att resa sig upp för att hämta någon telefon.

– Vilken idé att ringa vid den här tiden, säger Guillaume, den 19-årige sonen.

Telefonen slutar ringa utan att någon har rest sig.

Axèle och Daniel Tricauds alla fyra barn sitter samlade vid bordet. Som ofta sitter även 21-åriga Antoines flickvän, Laureen, med vid bordet.

– Hemma hos mig jobbar mamma sent och kommer inte hem förrän klockan halv tio. Jag har svårt att inte småäta innan om jag måste vänta på henne, förklarar Laureen.

Med sina långa sittningar vid matbordet är fransmännen ett av de folk som småäter minst mellan måltiderna. Det gör också fransmännen – och speciellt fransyskorna – till några av Europas smalaste. Fransmän röker och dricker mycket och sportar lite. Men riterna med de regelbundna och långa måltiderna gör ändå att de ligger högt i flera folkhälsoundersökningar, vare sig det handlar om livslängd eller hjärt- och kärlsjukdomar. Hela samhällsstrukturen är byggd kring matbordet.

Daniel Tricaud arbetar på den franska försäkringskassan och Axèle arbetar på ett center för familjemedling. När de flyttade in i Paris-lägenheten hade de inte råd att byta ut några möbler – annat än det allra viktigaste.

– Matbordet! Det var det enda vi köpte nytt. Det runda som vi hade var inte praktiskt för det här rummet, säger Axèle.

Med sonens flickvän räknad är de ofta sju vid bordet. Alla utom den 23-åriga dottern Camille verkar hungriga.

– Gillar du inte kålen, undrar Daniel och rynkar på ögonbrynen när han ser den halvt uppätna portionen ligga kvar på tallriken. Camille mumlar någon ursäkt.

Just grupptrycket vid matbordet utgör en av stommarna i den franska matkulturen, anser sociologen Thibaut de Saint Pol. Han forskar i matkultur och kroppssyn på École Normal i Cachan.

– En fransk paradox är att invånarna är väldigt individualistiska så länge de står upp. Så fort fransmännen sätter sig ned förvandlas de. Det är en extremt kollektivistisk ritual att sitta vid ett franskt matbord. Man umgås och har trevligt, men man håller också koll på varandra. Att äta olika saker är något man inte gör, man lämnar ogärna mat och man tar inte för sig fyra gånger på raken. Det ges också lite utrymme och hänsyn för individuella behov, som att vara vegetarian eller allergiker till exempel, säger Thibaut de Saint Pol till DN.

Typiskt nog har Frankrike krävt och fått uppskov från EU-kravet på bagerier och restauranger att ange allergiframkallande ingredienser.

– Det mest förolämpande man kan göra är att bara resa sig upp och lämna bordet. Här i Frankrike är det en väldigt våldsam gest. Det är att vända ryggen åt folk, säger sociologen.

Efter vårt möte ska han själv rusa i väg till ett arbetsmöte med ledningen – kring snittar och drinkar. Mat och arbetsliv hör ihop. Har man problem på jobbet så kallar man inte in kollegan på kontoret. Man säger att vi måste luncha. Det är kring maten man slappnar av och kan lösa saker och ting, säger sociologen.

En annan sociolog, Claude Fischler, har låtit amerikaner och fransmän reagera på olika ord, som chokladtårta. Amerikanerna associerade chokladtårta med skuld. Fransmännen kopplade tårtan till födelsedag. Liknande studier har gjorts även i Europa, säger Thibaut de Saint Pol.

– I USA är mat något funktionellt, ett bränsle – även om saker ändras mycket även där. I Italien associerar man det med ett territorium, till närhet, en köksträdgård eller en region. I Frankrike handlar det alltid om umgänge, hävdar sociologen.

2010 förklarade Unesco den franska gastronomiska måltiden som världsarv. Lika mycket som vad man äter handlar det om hur man äter. Eller som kyparen Elyes Haddad på brasseriet Wepler vid Place de Clichy i Paris säger:

– Fransmännen kommer vid ungefär samma tid, de äter saker i ordning, en efter en. Utlänningarna brukar ofta beställa in allt på en gång huller om buller, ostron här, sallad där ... Det är lite olika traditioner, säger han.

Redan i förskolan lär sig franska barn att dela upp måltiden i grönsaker i början, huvudrätt och någon yoghurt till efterrätt.

En förklaring kan vara den katolska traditionen. Kyrkan var ofta den främsta odlaren av kulinarisk kunskap och utveckling av vin, öl, kakor och köksträdgårdar. Den katolska munken Dom Pérignon skapade champagne som dricks till fest och aperitif. John Harvey Kellog, en amerikansk Sjundedagsadventist, uppfann flingorna med samma namn på ett sanatorium där kött, alkohol, kaffe och tobak var förbjudet. Det är en historia som sätter spår, än i dag menar, Thibaut de Saint Pol:

– Om någon skulle försöka tvinga fransmännen att arbeta under lunchen skulle det bli revolution, säger han.