analys.
Om norska Nobelkommittén ville slå världen med häpnad lyckades den över förväntan. Men det djärva valet av Barack Obama riskerar att slå tillbaka mot fredspriset som institution.
Priset kommer för tidigt, säger de snälla kritikerna, som menar att Obama visserligen har goda intentioner men inte har hunnit uppnå något. Priset belönar krig, säger fredsvännerna och pekar på att Obama är överbefälhavare för styrkor som just nu strider i Irak och Afghanistan.
De elakaste kritikerna menar att Nobelkommittén fjäskar och gör sig löjlig. Vissa kräver till och med att fredspriset läggs ner. Hur tänker de i Oslo? Är de alldeles från vettet? Nej, det finns en viss logik i valet av Obama, även om ingen av världens alla Nobeltippare såg det på förhand.
Thorbjørn Jagland, Nobelkommitténs nytillträdde ordförande, är tidigare S-ledare och statsminister med smak för dramatiska gester. Han har inget emot att stå i strålkastarljuset, gärna tillsammans med stora världsledare.
Med facit på hand förstår vi nu vad Jagland har menat med att priset ska påverka ”pågående processer”. Han tänkte uppenbarligen inte på strävsamt frivilligarbete bland gräsrötter i Colombia, Ryssland eller Afghanistan – utan på de stora konflikterna i världen.
Tanken är att Obamas dagordning ska få en extra skjuts av priset. Jagland sade själv till pressen att det nu är ”upp till andra länder” att reagera positivt på USA-presidentens initiativ.
Men även de många som har välkomnat Obamas försonliga ton och hans ståndpunkter när det gäller Mellanöstern, klimatet, kärnvapen och annat har anledning att ifrågasätta om priset verkligen är en hjälp.
Kommer Israel att riva sina bosättningar, kommer talibanerna att kapitulera, kommer Iran att skrota sitt kärnenergiprogram – bara för att USA:s president har åkt till Oslo och fått ett pris? Inte särskilt troligt.
Snarare kommer Obama att vilja stoppa Nobelmedaljen i innerfickan när han träffar Putin, Ahmadinejad eller Netanyahu. Att ledaren för världens enda supermakt skulle behöva hämta extra auktoritet från en utmärkelse vore ett svaghetstecken. Särskilt om många – kanske till och med han själv – tycker att den är oförtjänt.
Men ändå: är det inte modigt att ge fredspriset till någon som verkligen syns, som har makt att förändra världen? Många kommentatorer, särskilt i Norge, tycker det.
Man får inte glömma att valet av fredspristagare nästan alltid får kritik. Förra gången en sittande amerikansk president belönades – Theodore Roosevelt 1905 – ansågs att Norge ville ställa sig in hos den kommande stormakten USA. Roosevelt må ha haft många förtjänster, men just fredsarbete var inte hans starkaste gren. New York Times konstaterade roat att norrmännen gav priset till ”Förenta Staternas mest krigiske medborgare”.
På senare år har kritiken ofta handlat om att fredsbegreppet har tunnats ut. Priset till trädplanteraren Wangari Maathai 2004 och till mikrobankiren Muhammad Yunus 2006 är exempel på detta. Vällovliga verksamheter – javisst. Men fredsarbete – inte direkt.
Kanske är årets val en drastisk replik på den kritiken. För även om Obama inte har skapat fred någonstans i världen har han faktiskt en rimlig chans att göra det. Åtminstone större än någon annan nu levande människa.