Den internationella hjälpkonvojen har ännu inte startat sin resa till Gaza, eftersom Greklands regering håller kvar fartygen i hamn. Bland Gazaborna är det få som tror att konvojen kommer att nå sitt mål.

– Det är bra att de försöker, men Israel kommer aldrig att släppa igenom dem. Det enda de kan åstadkomma är att rikta världens uppmärksamhet mot Gaza, och det är gott nog, säger en äldre vitskäggig man som sitter på en bastmatta i hamnen i Gaza och betraktar havet.

Förra årets hjälpkonvoj, som kostade nio människor livet när den stoppades av den israeliska marinen, ledde till lättnader i Israels importblockad. Men all export från Gaza är fortfarande förbjuden och det lokala näringslivet är till stor del förlamat. Arbetslösheten är över 40 procent och antalet mycket fattiga har tredubblats de senaste två åren.

För ungdomarna i Gaza är bristen på jobb det största problemet. Många är också kritiska mot Hamasregimens vardagsförtryck.

– Jag blev lycklig när jag såg vad som hände i Tunisien och Egypten – de borde ha gjort uppror långt tidigare. För oss unga i Gaza blev det en tändande gnista, nu var det vår tur att agera, säger Mariam Abu Samra, en 18-årig tjej som sitter på ett kafé där stadens unga oppositionella träffas.

Hon berättar om den 14 mars då hundratals ungdomar samlades på ett torg i Gaza City för att demonstrera för försoning mellan de rivaliserande palestinska organisationerna Fatah och Hamas. Inga partipolitiska slagord, bara palestinska flaggor var tillåtna.

Nästa dag strömmade tusentals Gazabor i olika åldrar till för att visa sitt stöd för ungdomarnas krav. Hundratals Hamasanhängare försökte ta över demonstrationen, som till sist slogs ner mycket hårdhänt av Hamas säkerhetsstyrkor.

Många av demonstranterna arresterades och förhördes under brutala former. En av dem var Mohammed Nejem, som var med och planerade aktionen. Han har fortfarande sviter av den misshandel han utsattes för.

– En viktig skillnad mellan vår aktion och upproren i Tunisien och Egypten är att de ville störta sina regimer medan vi kräver att en fungerande ledning upprättas. Konflikten mellan Fatah och Hamas håller på att förstöra hela vårt samhälle, säger Mohammed.

Mariam och Mohammed menar att marsaktionen blev en pådrivande faktor bakom den försoningsöverenskommelse som Fatah och Hamas slöt för ett par månader sedan.

Även om samtalen mellan de båda parterna har stannat av så har överenskommelsen skapat en period av lugn i den konflikttrötta Gazaremsan. Både palestinska raket­attacker mot Israel och israeliska militäroperationer i Gaza har minskat kraftigt under de senaste månaderna.

Fatahs gula flaggor syns åter­igen i gatubilden, som de senaste åren helt dominerats av de gröna Hamas­flaggorna. Under eftermiddagar och kvällar söker sig tusentals människor till stranden för att få lite svalka i sommarhettan. Kvinnorna badar fullt påklädda eller promenerar längs vattenbrynet i sina fotsida klädnader medan barnen tumlar omkring i vågorna eller jagar varandra på stranden.

På ett av kaféerna på stranden sitter Ahmed och Fatma, ett ungt äkta par som väntar sitt första barn. Ahmed har statsvetar­examen men de senaste åren har han arbetat som byggjobbare för att ge Fatma möjlighet att studera. Hon vill bli journalist eller revisor.

– Vi skulle verkligen behöva en revolution här, så att folk kan börja tänka själva. Jag är så trött på alla som klagar över ockupationen och blockaden i stället för att själva ta ansvar för sina liv, säger Ahmed.

Han anser att konflikten mellan Fatah och Hamas är ett betydligt större problem:

– Den påverkar allt, vem som får jobb, vem som får resa till Egypten, vem som får hjälp med försörjningen. Utan de rätta kontakterna har man ingen chans. Försoning och en ny enhetsregering är helt nödvändigt för att skapa en vettig framtid.

Än så länge härskar Hamas med oinskränkt makt över Gazaremsan. Kritiska röster tystas med hårda metoder. Misstänkta oppositionella arresteras godtyckligt och utsätts i många fall för tortyr. Under de senaste två månaderna har minst två personer dött i säkerhetspolisens förhörslokaler, uppger människorättsorganisationen Al Mezan. I lokala medier rapporteras ingenting om detta – journalisterna är skrämda till tystnad.