Fru Wu föddes samma dag som röda Kina

I dag för 60 år sedan utropade ordförande Mao Zedong folk­republiken Kina. Wu Sulan ska sitta hemma och beundra dagens militärparad på teve. Hon slår ihop sin egen 60-årsdag med en systers och ett syskonbarns födelsedagar. De fyller också år i dagarna och ska byta presenter med varandra.

Hela familjen på fem syskon ska äta en god middag. När de ser firandet på teve kommer de att känna stolthet över hur långt Kina kommit. Kanske ska de också tänka en smula på hur det var när de växte upp i en av Pekings gamla gränder.

Wus 91-årige pappa sitter med i soffan. Han hade sitt eget skrädderi i det gamla Kina, blev senare arbetare i en textilfabrik i det kommunistiska systemet och är numera en krutgubbe som hyllar dagens kinesiska politiker.

I Kina är en 60-årsdag en viktigare tilldragelse än att fylla 50. Och för Wu Sulan och Kina finns det anledning att fira i dag eftersom livet som 60-åring blivit bättre än väntat. Utvecklingen har rusat fram. Inget annat land kan påstå sig ha gjort lika stora ekonomiska framsteg på så kort tid som Kina.

Wu Sulan säger att hennes liv ”förändrades som över en natt”. Numera går hon till parken varje dag, sjunger och umgås med sina vänner. Hon åker på utflykter till grannstäder och bor nästan gratis i sin lägenhet.

Jag har stämt träff med henne på ett kafé i närheten av hennes bostad strax väster om den olympiska huvudarenan. Hon börjar berätta om de sextio åren:

”Vi bodde i en gränd på marken, det var det enda sättet man kunde bo på då. Vi hade knappt om mat och kläder. Vi åt ”baoze” och ”jiaoze”, ”mantou”, nudlar och lite grönsaker. Min familj hade inga sparade pengar, få hade det på den tiden, men mina föräldrar var flitiga. Vi var fem syskon, jag har en storebror, två yngre systrar och en lillebror, och eftersom pappa var skräddare hade vi lite finare kläder än andra barn. Vi brukade få nya kläder till det kinesiska nyåret.

Livet innehöll inte så mycket, det var enkelt. Pappa började jobba i en statlig fabrik 1956. Mamma fortsatte att vara hemma eftersom vi var fem barn.

I skolan lärde vi oss att älska partiet och att älska Kina. Jag var duktig i skolan, bäst i min årskurs och ville bli lärare. När kulturrevolutionen kom bestämde staten att jag skulle jobba på en klädesfabrik och det var inget jag hade drömt om.

Staten bestämde var alla skulle jobba på den tiden. Jag slapp åtminstone att bli utskickad på landsbygden under kulturrevolutionen, och när man fick sig tilldelat ett jobb så skulle man gilla jobbet, det var ett talesätt, för då kunde karriären utvecklas.

Många i min generation har samma erfarenhet, men vi visade inget missnöje. Tvärtom tackade vi partiet och jobbade på duktigt. Jag tjänade 35,50 yuan i månaden och efter fem år i yrket kunde man få löneförhöjning till 41 yuan. Alla tjänade nästan lika mycket. På den tiden var ingen rik, däremot var känslorna mellan människor varma och direkta. Det var lättare att umgås då, allt vi gjorde kändes genuint.

Till exempel blev vi uppmuntrade att arbeta övertid hela natten inför den nionde folkkongressen. Alla var stolta och ingen bad om pengar för övertiden. Chefer och ledare var på samma nivå som folket då. Först måste de ge arbetarna nya fördelar, först därefter kunde de belöna sig själva. Det fungerade inte alls som i dag med alla korrupta ledare.

Visst, vi hade det fattigt, men ingen behövde vara orolig för att bli arbetslös som de
unga i dag. De måste ha ett stort tryck på sig. Och de lever helt annorlunda än vad vi gjorde.

Nej, nej, nej, jag vill absolut inte att samhället går tillbaka till den gamla tiden. Vi har det mycket bättre nu även om folk var ärligare då.

Om någon för 30 år sedan hade sagt att det skulle bli så här hade jag inte trott på det. Titta på alla varorna då och nu. Nu finns allt att köpa på marknaderna. När Kina öppnade dörren till omvärlden för 30 år sedan började allt förändras. Då var det svårt att byta jobb, nu kan alla välja sitt eget yrke. Från 90-talet blev det lättare att byta arbete, fast fabriken där jag jobbade vägrade att låta mig söka någon annan anställning eftersom cheferna tyckte jag var duktig.

När jag var 50 år blev jag pensionär. Då skulle vår fabrik slås ihop med en annan fabrik och alla som var äldre än 48 år tvingades gå i pension. Jag trivdes inte som pensionär i början. Nu känner jag mig lyckligt lottad.

Dagens regering är den bästa som Kina haft. De tänker mer på vanligt folk än den förra ledningen och har börjat reformera sjukvården. Jag har haft tur. Min tidigare arbetsplats bekostar min sjukförsäkring och när jag tvingades operera bort en bit av lungan behövde jag bara betala 20.000 av 170.000 yuan (ungefär lika många kronor) som operationen kostade. Annars hade jag inte haft råd.

Jag bor i lägenheten som min svärmor en gång fick och behöver bara betala några hundra för uppvärmningen varje år. Min man dog för 14 år sedan, men tack vare min stora familj lever jag ändå ett harmoniskt liv. Jag klarar mig på min pension, som är på 1.800 yuan i månaden. Jag är nöjd, de flesta andra pensionärer jag träffar är också nöjda.

Den lokala bostadsmyndigheten organiserar dans och sång i grupper. Yngre frivilliga hjälper oss äldre att fixa saker och vi gör utflykter och har idrottstävlingar varje månad. Jag umgås ofta med mina gamla vänner från skolan.

Vad jag tycker om mitt land i dag? Den ekonomiska utvecklingen har gjort livet lättare. Och Kina har fått mer att säga till om i världen. Visst har Kina många problem. Alla känner till korruptionen och att skillnaden är stor mellan fattiga och rika, de problemen har rika länder också haft under tiden de utvecklats. Det är naturligt. Och det är inte lätt att styra ett stort land som Kina med alldeles för många invånare. Nej, jag känner mig stolt över mitt land.”

Vi lämnar kaféet och vandrar genom en park under den varma eftermiddagen. Wu Sulan finns med i ett register i en ort utanför Peking som är känd för sina persikor. Alla som är födda den 1 oktober 1949 uppvaktas i år med sex persikor. Det var så vi kom i kontakt – i listan över invånare fanns fru Wus telefonnummer.

Vi passerar några av hennes vänner som är klädda i röd armbindel inför nationens jubileum. De är vakter och har tagit på sig att hålla ögonen öppna i bostadsområdet och rapportera suspekta individer till myndigheterna.

Säkerhetsmaskineriet i den kine­siska huvudstaden är lika omfattande och finmaskigt som under de olympiska spelen i fjol. Det innebär bland annat att inga vanliga invånare, inte ens Wu som fyller 60, kommer i närheten av den stora militärparaden på torsdagen. De får hålla till godo med tevesändningen.

Av säkerhetsskäl tillåts bara politiska ledare och särskilt inbjudna samt en och annan representant för boende i bostäder nära Himmelska fridens torg närvara vid ceremonin på torget. Samtidigt har övriga orter i landet förbjudits att ställa till med firande. Som alltid sätts säkerheten först. Genom att hålla bara en enda parad i Peking vill ledningen minimera risken för att något oförutsett inträffar.

Klart är att militärparaden kommer att visa världen och de egna medborgarna att Kina är mäktigt. Beundrande blickar väntar. Där­emot har ledningen satt stopp för det spontana firande som Wu och hundratals miljoner andra tycker att dagen hade varit värd.

Genom sträng prioritering av extrema säkerhetsåtgärder och allehanda förbud framstår kommunistpartiet på sin stora dag därmed mindre självsäkert och desto mer osäkert. Som om partiet till sist bara vågar lita på att hårda tag är vad som kan hålla det kvar vid makten.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut