Världen

Fyra decennier av nyckfullt tyranni

Muammar Khaddafis tid är över. Torsdagen den 20 oktober dog Libyens ex-diktator, men i historieböckerna kommer han att inta platsen som en av de mest excentriska och tyranniska ledarna genom alla tider.

”Det här är staden: en kvarn som maler ner sina invånare, en mardröm för sina byggherrar. Den tvingar dig att ändra ditt beteende och byta ut dina värderingar…”.

Citatet skulle kunna vara många libyers beskrivning av Tripoli under Khaddafis hårdföra regim de senaste fyra decennierna. Men orden är hämtade från Khaddafis egen novellsamling ”Flykten till helvetet och andra berättelser” (1993).

Hans författarskap är kanske den minst kända sidan hos den beryktade översten. Samtidigt är det just efter sin programförklarande ”Gröna bok” som han har format den politik som har lett till inhemskt missnöje, internationell storpolitik och många människors död. Hans historia är redan från början osannolik.

Muammar Khaddafi föddes mitt under andra världskriget den 7 juni 1942, söder om hamnstaden Sirte mitt emellan Tripoli och Benghazi. Som det yngsta barnet, men enda sonen, i en beduinfamilj var det honom pappan satsade alla sina kort på. Uppväxten och skolgången kom att präglas starkt av samtidens koloniala och postkoloniala händelser längs hela Nordafrika och Levanten. Särskilt Palestinafrågan och Nassers panarabistiska ambitioner intresserade honom.

Under militärutbildningen – dels i Benghazi, men också i Storbritannien och Grekland – skulle han för första gången utnyttja sin omtalade begåvning för konspirationer då han lyckades organisera hemliga planer för att störta den libyska monarken Idris.

Den oblodiga kuppen skedde den 1 september 1969 och fram till dess hade Khaddafi lyckats hålla sitt ledarskap så hemligt att många kring honom överraskades av hans inblandning. Idris, som då var i Turkiet för vård, kallade kuppen för betydelselös, men det skulle visa sig vara en felaktig bedömning.

Monarken, tronarvingen och hans hov fick se tusentals människor gå ut på gatorna och demonstrera i stöd för den 27-årige översten Khaddafis revolt. Men folkets inflytande och rättigheter skulle om något tvärtom visa sig minska:

Direkt efter maktövertagandet tillsatte han lojala släktingar och vänner på alla betydelsefulla poster; 1972 infördes dödsstraff för alla som var med i något annat än den arabiska socialistunionen; 1973 presenterade han fem politiskt centrala punkter varav ”rensning av ’politiskt sjuka’ var en”; 1976 förbjöd han privat näringsliv; 1975, 1977 och 1981 kom de tre delarna i ”Gröna boken” som bland annat hävdar att ”de mest tyranniska diktaturerna som världen skådat har funnits under skydd av parlament”.

Under dessa år hade västvärlden drabbats av oljekris och de oljeproducerande länderna i arabvärlden fått en allt viktigare roll i både politiken och ekonomin. Libyen var inget undantag, men jämfört med andra ledare visade sig Khaddafi vara en synnerligen nyckfull och svår person att ha diplomatiska förbindelser med:

Mellan 1980 och 1987 fattade Khaddafi beslut om över 25 lönnmord av libyer i andra länder; 1986 sprängdes en libysk bomb på ett tyskt diskotek; 1988 sprängdes en annan i ett amerikanskt flygplan över skotska Lockerbie; och genom alla år har han öppet visat sitt stöd för samhällsomstörtande organisationer i alla möjliga länder utom sitt eget.

Sitt eget land har han i stället styrt med järnhand, vilket i praktiken inneburit ett omfattande storebrors- och angiverisamhälle, bland annat manifesterat i ”Revolutionära befälsrådet” som infördes redan efter det första statskuppsförsöket mot honom i december 1969. Många har under den senaste tiden vittnat om långa fängelsestraff för att ens ha uttalat den minsta regimkritik i Libyen.

Medan folket inom Libyens gränser har tvingats lära sig leva med Khaddafis tyranniska sida har omvärlden ofta reagerat på den excentriska: hans kvinnliga livgarde; handsken han bar vid ett toppmöte i Alger 1988 för att inte nudda någon ”imperialistisk lakej”; beduintältet han hade med sig på resor utomlands; det tyska hockeylaget han sponsrade mot att de bar reklam för ”Gröna boken”; 2009 års förslag om att slå ihop Israel och Palestina till ”Isratina”; mjölken, kaffet och de hallucinogena pillrena han skyllde årets protester på.

Under det dramatiska skeende som svept genom Libyen den senaste tiden har de oppositionella krafterna, folket, snabbt försvagat Khaddafis ställning. Om han levde som han lär borde det ha lett honom till ett eget beslut om avgång. I ”Gröna boken” skriver Khaddafi att ”samhällets starkaste grupp är den som ska styra.”