Att den ryska statskontrollerade gas- och oljejätten Gazprom på söndagen gjorde allvar av sitt hot att klippa av gasleveranserna till Ukraina är knappast enbart en fråga om vad Ukraina är berett att betala för rysk naturgas.
Gazprom har krävt att priset mer än fyrdubblas från 50 dollar till 230 dollar per tusen kubikmeter. Argumentet har varit att det gamla priset varit en irrationell kvarleva från kommunistiska subventioner när Ukraina var en republik inom Sovjetunien och att det nu handlar om att gå över till samma världsmarknadspris som exempelvis EU-länderna betalar.
Det argumentet bleknar dock när man noterar att andra före detta Sovjetrepubliker - med varmare relationer till Moskva än dagens Ukraina - tillåts fortsätta att betala "vänskapspriser" för den ryska gasen: Vitryssland 47 dollar, Armenien och Georgien 110 dollar.
Snarare handlar det om att Gazprom - med president Vladimir Putins fulla stöd - utsätter Ukraina för rena utpressningen. 80 procent av Rysslands gasexport går via en pipeline genom Ukraina. Gazprom har tillkännagett storstilade planer på att markant öka sina gasleveranser till framför allt EU-länderna, som idag försörjs till cirka 25 procent med rysk gas.
Så Gazprom vill helt enkelt ta över den fysiska kontrollen över Ukraina-pipelinen för att inte riskera att nya stora leveranser västerut äventyras om relationerna mellan Kiev och Moskva skulle försuras ytterligare.
Hårda ryska tag mot just Kiev passar också väl in i Rysslands storpolitiska ambitioner. Alltsedan den "orangea revolutionen" I Ukraina för drygt ett år sedan tvingade en ryssvänlig regering bort från makten har Putin haft mer än ett horn i sidan till den nye provästlige och liberale presidenten Viktor Jusjtjenko. Inte minst att Jusjtjenko tämligen öppet har sagt sig vilja lotsa sin ex-sovjetiska stat vid Rysslands västra gräns in i EU och Nato.
Ett sådant ukrainskt steg skulle av Putinregimen, ja av praktiskt taget varje tänkbar rysk regim, uppfattas som en aggressiv utmaning av eller rentav hot mot Ryssland. Alltjämt förhärskar i Moskva ambitionen att Ryssland ska ha starkast möjliga kontroll över angränsande länder - kalla det närområdesimperialism eller vad man vill.
Här handlar det också om att Moskva så gott man kan försöker motstår, och ibland utmana, den enda återstående supermakten USA. Samma tendens är tydlig i Centralasien, där Ryssland (och Gazprom) kurtiserar det naturgasrika Turkemenistan samt i somras tillsammans med Kina krävde amerikansk reträtt från den stora militärbas i Uzbekistan som var en viktig stödjepunkt för USA-invasionen av Afghanistan 2001.
Så tycks Ukraina utan egentligen egen förskyllan ha blivit en bricka i stormakters maktspel och storbolags expansionssträvan.