Både Israel och Hamas har proklamerat seger i Gazakriget. Vem - om alls någon - som har rätt får vi veta om ett par månader, tidigast. Men bara detta att ett krigs utfall blir en debattfråga är ett tidstecken. Det är massmediernas fel - om det alls är ett fel. I dag kan en part vinna kriget militärt och diplomatiskt men förlora det moraliskt. En moralisk seger kompenserar dock sällan för en diplomatisk förlust.
Hamas hävdar att Israels nerver svek i sanningens ögonblick: slutstriden i Gazas nätverk av underjordiska tunnlar. Något ligger det i detta. De israeliska soldater som fått uppgiften på sin lott ryckte och slet i kopplet, med deras regering hade fått nog.
Gaza är den stad i regionen som stått emot flest belägringar. Ingen stormakt var komplett utan Gaza, knutpunkten för karavanhandeln mellan Arabien och Medelhavet; kullen som kontrollerade härvägen Via Maris mellan Egypten och den bördiga halvmånens imperier.
Intäkterna från krydd- och parfymhandeln bekostade stadens tjocka murar. När Alexander den store stormade genom Palestina på sin väg mot Egypten var Gaza den enda ort som bjöd motstånd. Den blivande världshärskaren tvingades bygga ett konstgjort berg intill Gaza för att komma åt staden med sina kastmaskiner. När Gaza äntligen föll var den annars tolerante Alexander så irriterad att han slog ihjäl alla fångar och sålde kvinnor och barn som slavar.
Islams störste härförare Saladdin körde också fast i Gaza. Han slog ihjäl alla stadens borgare men citadellet på kullens topp höll stånd. Många år senare, när Rickard Lejonhjärta tvingades sluta fred med muslimerna, var Saladdins första krav på korsfararna att murarna kring Gaza skulle bort.
En av de få som tog Gaza utan besvär var Napoleon, som förklarade att staden var hörnstenen i försvaret av Nilen, "Afrikas sista utpost och Asiens port".
De blodigaste striderna i Gazas historia ägde rum 1917, då brittiska styrkor under general Allenby kolliderade med en tysk-turkisk armé. Gaza hade 40.000 invånare och var en av Palestinas största städer. Efteråt skrev den brittiske ståthållaren hem: "Alla invånare har flytt, nästan alla byggnader är jämnade med marken, som byarna i Flandern."
Fyra tusen britter och fler turkar vilar sedan dess i Gazas jord. Trakten miste sin viktigaste näring - som kornproducent åt den brittiska ölindustrin - och dess invånarantal hämtade sig inte förrän i december 1948, då president Truman röt åt Israel att blåsa av anloppet mot den sista egyptiska enklaven i Palestina, där 180.000 flyktingar sökt skydd. Israelerna lydde, och resultatet blev Gazaremsan.