Geir Lippestad: Det fanns ett kaos av motstridiga tankar

Bild 1 av 4
Brynjar Meling Foto: Chris Maluszynski /MOMENT
Geir Lippestad Foto: Nicklas Thegerström
9 maj 2012. Advokat Geir Lippestad konfererar med sin klient Anders Behring Breivik under den fjärde rättegångsveckan i Oslo tingsrätt. Foto: Krister S rb
26 mars 2012. Brynjar Meling med Mulla Krekar i Oslo tingsrätt dagen då Krekar dömdes till fem års fängelse för bland annat mordhot och terrorhot. Foto: Terje Pedersen, ANB
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Geir Lippestad

Ålder: Fyller 50 år den 7 juni.

Bor: I Oslo i Norge.

Familj: Fru, tre barn och fyra bonusbarn. En dotter avled 2013.

Engagemang: Medlem i Arbeide rpartiet och engagerad i flera organisationer som verkar för handikappades rätt i samhället.

Anders Behring Breivik

Sprängde den 22 juli 2011 en bomb i regeringskvarteret i centrala Oslo, åtta personer omkom och över 200 skadades. Därefter åkte han till ett politiskt ungdomsläger på ön Utøya där han sköt ihjäl ytterligare 69 personer och skadade fler än 100. Han dömdes i augusti 2012 till 21 års fängelse samt ”förvaring”, det hårdaste straffet i Norge. Breivik överklagade inte domen.

Brynjar Nielsen Meling

Ålder: Fyller 47 år den 29 maj.

Bor: I Stavanger i Norge.

Familj: Skild, fyra barn.

Engagemang: Tidigare soldat i Frälsningsarmén men lämnade organisationen då det skapade problem med hans roll som advokat.

Najmuddin Faraj Ahmad

Mer känd som Mulla Krekar, har stått på FN:s terrorlista sedan december 2006 då han ska ha överfört pengar till terror-organisationer.

Han har uttalat sitt stöd för Usama bin Ladin och står på FN:s säkerhetsråds lista över aktiva al-Qaida-anhängare.

Redan 2002 greps han i Nederländerna där han satt häktad, misstänkt för att delta i planering och finansiering av terroraktioner.

Norge har som mål att utvisa Mulla Krekar men detta har inte kunnat genomföras då irakiska myndigheter inte har kunnat lämna en garanti för att man inte kommer att tortera eller avrätta honom.

Nazister, terrorister, extrema islamister. Det är en sak att vara för alla människors demokratiska rättigheter. En helt annan att åta sig att försvara en antidemokrat som hela samhället hatar, att göra sitt jobb medan folket skriker på hämnd.

Nazister, terrorister, extrema islamister. Det är en sak att vara för alla människors demokratiska rättigheter. En helt annan att åta sig att försvara en antidemokrat som hela samhället hatar, att göra sitt jobb medan folket skriker på hämnd.

Det här är berättelsen om rättssamhällets kanske svåraste uppgift: varje medborgares rätt till ett försvar. Och försvarsadvokaterna som ska ha rygg för att bära det. Lördagsmagasinets Lena Sundström har träffat Geir Lippestad och Brynjar Meling – avdokaterna som försvarar Norges mest hatade män.

Segelbåten hade varit på väg in mot Oslofjorden i hög fart när han hörde smällen, och han hade ropat till barnen att de skulle hålla sig borta från masten eftersom han trodde att det var åskan som var på väg in. Det hade blåst upp till regn och storm redan på morgonen och han kisade nu genom gråvädret och spanade efter Aker Brygge samtidigt som han försökte bedöma hur långt de kunde ha kvar tills de var inne i hamn.

Annons:

När telefonen ringde hade klockan närmat sig halv fyra. Först trodde han att det var Signe, hans fru, som skulle komma och möta upp dem borta vid Dronningens kaj, men i stället hade det varit en av kollegerna inne på advokatfirman som sa att det hade hörts en explosion i kvarteret bredvid, alldeles i närheten av regeringskvarteret. Smällen hade varit våldsam, sa han. Och hela marken hade skakat.

”Det är brinnande papper som flyger runt i luften. Och det är en massa rök från regeringshusen. Jag vet inte vad det är som händer.”

Strax efteråt hade de lagt på. Och när Signe lite senare hade hämtat upp honom och barnen hade han satt på radion i bilen för att höra den senaste nyhetssändningen. Någon pratade om en gasexplosion, andra spekulerade i om det kunde vara ett attentat av al-Qaida. Internationella medier hade redan gjort kopplingar till den norska islamisten Mulla Krekar som nyligen hade åtalats för att han hade hotat Høyres partiledare Erna Solberg med vad som skulle hända henne om han utvisades ut ur landet.

”Om det visar sig att det är al-Qaida eller någon invandrare, någon muslim …om det skulle vara ett terrorattentat …”

Det rapporterades redan om hätska stämningar mot muslimer inne i stan. Och han såg på Signe och sedan mot vägen och regnet som föll.

Borta vid Sjølyststranda mötte de några polisbilar med påslagna sirener och blinkande ljus som var på väg ut från centrum. Han hade reagerat över detta. Att det var en konstig sak, att bilarna hade kört ut från stan, när explosionen hade skett inne i centrala Oslo. Men under kvällen hade sedan rapporterna från Utøya kommit, och han och Signe satt framför tv:n och i telefonen långt in på natten. Vänner ringde, och själva ringde de runt av samma anledning. Hade någon sina barn ute på Utøya? Visste de var de fanns? Rädslan över svaret, lättnaden när svaren kom, och tankarna på alla som fick andra besked.

Läs mer: Brynjar Meling. Rättvisa på heder & samvete

När de gick och lade sig hade det fortfarande varit omöjligt att ta in det oerhörda.

Tio dödsoffer hade rapporterats från Utøya. Det handlade om ungdomar och barn.

Mobiltelefonen väckte honom ur sömnen i gryningen. En vänlig röst presenterade sig som polis på andra sidan och frågade om han hade kommit till ”advokat Geir Lippestad”. Den första tanken var att detta var dödsbudet som han hade fruktat. Men polisen pratade på. Sa att man hade anhållit en person vid namn Anders Behring Breivik för terrorhandlingarna.

”Han har erkänt att han stod bakom såväl bomben i regeringskvarteret som ogärningarna där ute. Och han vill ha dig som försvarare.”

Efteråt skulle han inte veta hur länge han hade suttit tyst. Eller om han satt tyst. Kanske sa han något i väntan på att verkligheten skulle hinna ikapp. Att han måste få ringa upp. Att han inte kunde ge något svar så här direkt. Kanske kunde han inte ge något svar oavsett hur mycket tid han fick på sig. Men det sista tänkte han bara.

Polismannen hade varit förstående. Sa att han förstod.

”Men du får ringa upp snabbt, eftersom terroristen säger att det finns tre terroristceller till och fler bomber i stan … Men han vägrar att låta sig förhöras in­nan du kommer in.”

Egentligen han hade redan bestämt sig. Det fanns ett kaos av motstridiga tankar, men bara en känsla och det var att ”detta vill jag inte”. Ändå lovade han polismannen att han skulle tänka på saken, och ringa upp så snart som möjligt.

Varför han? Han hade en liten firma med fyra anställda. Varför inte någon annan? Varför inte någon av de kända gamla tunga straffrättarna i Norge?

Signe hade precis berättat att hon var gravid. De hade sju barn sedan tidigare (för det hade aldrig fallit honom in att göra någon skillnad på hennes och deras gemensamma) varav två av deras barn hade fötts med funktionshinder, där­ibland hans älskade dotter Rebekka som läkarna först bara hade gett 13 år men som nu var 17, och som var beroende av en respirator 24 timmar om dygnet.

Han hörde Signe som var på väg för att lyssna på den senaste nyhetssändningen nere på undervåningen, och kände lättnaden som befriade honom i samma stund. Han skulle berätta för henne om uppdraget och Signe skulle säga nej. Hon skulle förstå det omöjliga i situationen, och han skulle slippa ta ställning.

Så hörde han hennes röst.

”Det är en nationell katastrof. Det är över hundra döda … Geir …”

Han hade gått ner till henne, berättat för henne om det märkliga telefonsamtalet som hade kommit. Han hörde hennes nej. Men det kom aldrig. I stället hade hon sett på honom.

”Är du inte försvarsadvokat?”

Signe sa att på Rikshospitalet hade det varit deras jobb att ta hand om mannen om han hade kommit in till dem med allvarliga skador. Alldeles oavsett vad han hade gjort skulle det ha varit hennes jobb som sjuksköterska att se till att mannen fick vård.

”Det är ditt jobb att tillvarata hans intressen.”

Han hade försökt att protestera. Hade satt på sig kläder och vandrat ut på morgontysta gator i kvarteret. Tänkte på hur livet plötsligt förändras bakom en krök, saker som man inte kan kontrollera. Han mindes de trygga barndomskvarteren i Prinsdal sydost om Oslo. Hur det en dag hade stått en stor flyttbil utanför huset när han hade kommit hem från skolan, och i vardagsrummet – främmande män. Möbler, tv, kylskåp, spis, till och med saker från barnens rum hade burits ut. Mammans ärvda tavlor som knappast hade haft något värde utöver affektionsvärdet. Och fadern som hade berättat att han hade gjort personlig konkurs. Allt var pantsatt. Inte en krona fanns på banken.

”Och det är mitt fel. Ingen annans. Och de här männen gör bara sitt jobb.”

Några månader senare hade huset sålts på exekutiv auktion, och familjen hade splittrats åt olika håll.

Om han senare i livet hade begått ett brott hade man troligtvis sökt efter förklaringen i denna händelse. Men för honom hade lagböckerna och paragraferna blivit hans livboj i livet. Något med en egen flytkraft, som bar också när allt gungade runt omkring.

De hade varit sex vänner under barndomen som hade hängt ihop, uppväxta i samma villakvarter och samma sociala miljö. Han hade blivit advokat, en hade blivit ingenjör, och en annan läkare. Och sedan fanns bomben. Inte den som nu hade trasat sönder Oslos centrum och förvandlat regeringskvarteren till nyhetsbilder av aska och rök. Utan den hemmagjorda bomb som hade exploderat i ett postfack på Oslos centralstation i början av 1980-talet och dödat en ung kvinna och skadat elva personer. En bomb som tre av hans äldsta vänner hade varit inblandade i.

Hans uppväxt hade lärt honom hur lite det är som skiljer människor åt.

När han ringde in till polisen hade han inte bekräftat att han tog på sig uppdraget som försvarsadvokat. Han sa bara att han var på väg in. Hade satt sig i bilen och kört in mot Polishuset, men det var som att han inte kunde köra nog långsamt, som att han närmade sig målet alldeles för snabbt, och till slut hade han varit tvungen att köra åt sidan och stanna bilen.

Hur många gånger hade han inte tänkt att det var lätt att försvara rättssäkerhet och mänskliga rättigheter så länge de inte sattes på prov? Att det var först när det brände till som man verkligen skulle få veta?

Han hade bara aldrig trott att han pratade om sig själv.

För flera år sedan hade han varit försvarsadvokat i det så kallade Benjaminfallet när två nazister hade dödat ett ungt tidningsbud på grund av hans hudfärg. När Norge hade samlats kring allt det som han trodde på, i fackeltåg, i manifestationer och brandtal, hade han varit försvarsadvokaten som stod bredvid nazisten och förde dennes talan. Han hade jobbat dygnet runt för att försvara en man som stod för precis allt det som han själv tog avstånd från. Själv var han medlem i Arbeiderpartiet. Han kunde ha haft barn på Utøya. Han trodde på ett samhälle som var tillåtande mot alla slags människor. En av hans favoritförfattare hade haft två barn som hade varit funktionshindrade, barn som han sedan hade förlorat. På gravstenen hade det stått:

”Hela livet bar jag dig, hela livet lyfte du mig.”

Tron på att det är så ett samhälle ser ut. Man måste bära vissa människor, för att det är dessa människor och denna mångfald som lyfter ett samhälle och skapar mening.

Och nu? Hur försvarar man det oförsvarliga? Vem var den här mannen som han snart skulle vara tvungen att möta? Att tänka på honom som ett monster utan människovärde skulle vara att förflytta gränserna för människovärdet på samma sätt som mannen hade gjort. Han var tvungen att vara bättre än så. Hela Norge skulle vara tvunget att vara bättre än så. Och efteråt skulle han tänka tillbaka på denna, den allra första dagen och minnas alla detaljerna.

Mannen framför honom när han visades in. Den utsträckta handen. En Oslokille som skulle smälta in i vilken folksamling som helst. Han såg ut som dem. Blont hår och gråblå ögon och det fanns ingenting i hans blick som speglade vem han var.

Han hade sett på den unge mannen och frågat:

”Varför vill du ha mig som advokat?”

Mannen framför honom sa att de hade träffats tidigare. Han, Breivik, hade haft ett kontor på samma adress som han i början av 2000-talet … Media Group AS, nere på Nedre Slottsgate. Mindes Lippestad inte? Vid ett tillfälle hade de stött på varandra i trappuppgången …

”Jag fick ditt visitkort.”

Mannen sa att han fortfarande hade kvar det. Att han hade sparat det i alla år eftersom han hade varit imponerad över hur Lippestad hade skött försvaret av en av nazisterna i Benjaminfallet.

Så enkel var anledningen till att hans namn hade kommit upp.

Förhören hade pågått hela dagen, till långt in på kvällen. Hela dagen hade de suttit så.

Han som sa att det hade varit påfrestande att döda ungdomarna på ön.

De som trodde att han menade att det hade varit känslomässigt påfrestande. Tills de förstod att han syftade på att ungdomarna hade varit utspridda över ön. Medan han, Breivik, hade jagat ensam.

Han som satt och såg på sitt finger, bekymrad över att en benflisa från ett kranium som hade exploderat hade gett honom ett litet sår som nu kunde bli inflammerat.

De som skaffade fram cola och pizza när han var hungrig.

Han som åt med god aptit.

Förhörsrummet hade legat på sjätte våningen. Under pauserna hade Geir Lippestad kunnat se hur fler och fler samlades nere på gräsmattan framför polis­entrén. Och på mobilen rasade det in meddelanden, över 3 000 mejl och sms på bara några timmar. Han förstod inte hur telefonen kunde rymma så många. Men han förstod hoten och haten som riktades mot honom (även om han inte visste att det fanns så många sätt att ta död på en människa).

Poliserna hade erbjudit sig att smuggla ut honom bakvägen så att han skulle slippa pressuppbådet, men han insåg snabbt att det bara skulle vara att skjuta upp det. Bad i stället om att få en stund för sig själv.

Han hade varit naiv när det handlade om Benjaminfallet. Hade inte förstått hur sammankopplad han skulle bli med gärningsmannens rasistiska hållning i rollen som mannens försvarsadvokat. Men under den där våren hade han satt sig in de främlingsfientliga miljöerna och lärt sig mycket. Visste numera hur viktiga orden var. Och hur allt handlar om kommunikation.

Han skulle inte vara den som gav Breiviks världsbild spridning. Han visste vid det här laget hur viktigt det var att markera med ord, säga ”i hans värld, i hans huvud, han upplever” hur tjatigt det än kunde bli. Han förstod också att han inte kunde gå ut till pressen och vara teknisk i ett sådant här läge. Säga ”min klient åberopar nödvärn” eller ”han erkänner inte sitt straffrättsliga ansvar” eller ”ingen kommentar” till en nation som var i chock. Det var inte till reportrarna där nere han skulle vara tvungen att prata. Det var till dem som såg på nyhetssändningarna, som läste tidningarna. För de allra flesta var han helt okänd och han skulle vara tvungen att förklara att han stod där han stod för att han trodde på grundläggande värderingar. Förklara varför rätten till försvar är en av rättsstatens grundbultar, och varför också en terrorist har rätt till en försvarare.

Han satte sig ner i korridoren och drog fram en gul post-it-lapp från portföljen.

Skrev i versaler som för att tala högt till sig själv:

VÄRDEKOMMUNIKATION

RÄTTSSÄKERHET

DEMOKRATI

Lade sedan till orden ”VÄRDIG, LUGN, ÄRLIG” under.

Det kunde se ut som självklarheter, alltför grundläggande saker för att man skulle behöva säga det. Men allt behövde sägas igen.

Detta är det vi kan stå för.

När han kom hem klockan elva på kvällen hade andra redan hunnit före honom till huset. Människor med luvor hade slängt ägg och tomater på fasaden, och i närheten hade någon sprejat ”Lippestad, vi vet vem du är!” med stora bokstäver. Ute på nätet sammankopplades hans namn med de värsta landsförrädarna under kriget, och en av kollegerna på jobbet hade blivit så rasande att han hade skruvat ned skylten och lämnat företaget på dagen.

På stan skrek folk efter honom och menade att han borde hålla sig hemma och inte visa sig på Norges gator. Kloka människor som annars ansåg att alla ska har rätt till ett försvar, ansåg att Anders Behring Breivik hade förverkat sin rätt som människa. Att han var ett undantag och att stening på ett allmänt torg var ett för milt straff, också i en rättsstat som Norge.

Som gärningsmannens advokat hade han stått mitt i händelsernas centrum, och ändå utanför, förhindrad att uttrycka vare sig känslor eller sorg. Och det fanns stunder när han kände sig obeskrivligt ensam, och också frågade sig om han hade valt fel. De äldre barnen hade varit rädda och arga på honom i början. När den yngsta skulle börja dagis uttryckte föräldrar sin oro över att Geir Lippestads barn kunde vara en säkerhetsrisk för de andra barnen.

Stödet som kom betydde därför allt. Glädjen i döttrarnas röst när de efter några dagar hade ropat på honom och sagt att nu hade de äntligen sett någon som har skrivit något positivt på nätet. En Facebookgrupp hade bildats. 100 stycken tyckte att advokat Lippestad gjorde ett bra jobb. Och efter några dagar var det så många som 60 000.

Vindarna hade vänt, och han skulle senare tänka tillbaka på detta. Skillnaden om makthavare och medier i stället hade gett näring till hat och hämnd.

Vad det var som hade gjort motsatsen möjlig? Rosorna och kärleksbudskapet. Stoltenberg, stortinget, kungahuset, kyrkan och norska myndigheter som alla hade talat med en röst under dessa dagar. Detta är det samhälle vi vill ha. Det enda samhälle vi accepterar.

Han önskade att det hade fått vara. Men i stället var det som att man efteråt hade bestämt sig för att Anders Behring Breivik var undantaget, en terrorist uppväxt i en norsk välfärdsdemokrati. Som en naturkatastrof som man inte kunde rå på, utan bara sörja. En terrorist som till skillnad från andra terrorister inte var sprungen ur den miljö som hade skapat honom. Och han oroade sig över detta. Han som hade suttit mitt emot Anders Behring Breivik och visste att det var en människa av kött och blod, sprungen ur en miljö som också fanns. Ett eget land bland länder, med ett eget språk och en egen världsbild och ett eget krig.

Läs mer:

Brynjar Meling. Rättvisa på heder & samvete

Andra har läst

Mer från förstasidan

ferguson
Foto:Michael B. Thomas/AFP

 Nya svarta pantrarna. Misstänks ha förberett ett rörbombsattentat.

 Inte Stockholm. Universitetsstaden toppar listan.

visning
Foto:DN

 Får cellgift. ”Jag vet att hon kommer att klara det”, säger Petter Stordalen. 16  6 tweets  10 rekommendationer  0 rekommendationer

stordalen
Foto:NTB Scanpix
Annons:
Stockholm-500
Foto:TT, DN

 ”De rika bor med varandra.” Segregationen ökar i staden. 152  47 tweets  105 rekommendationer  0 rekommendationer

 DN:s Ulrika By: Man undrar – har dessa olika världar egentligen någonsin mötts? 32  12 tweets  20 rekommendationer  0 rekommendationer

 Har du tråkigt? Gör ett quiz! Eller utmana dina vänner – vem vet mest?

 Ministrar. Känner du igen dem?

 Ulf Lundell. Vad kan du om artisten?

 Sällskapsresan. Minns du filmen?

 Vett & etikett. Kan du bete dig på fest?

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: