Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Generalerna tar över USA:s utrikespolitik

Donald Trump mittemot president Moon Jae-in under ett möte i Vita huset. Jämte Trump sitter vicepresident Mike Pence, försvarsminister James Mattis, nationella säkerhetsrådgivaren HR McMaster och ekonomipolitiska chefsrådgivaren Gary Cohn.
Donald Trump mittemot president Moon Jae-in under ett möte i Vita huset. Jämte Trump sitter vicepresident Mike Pence, försvarsminister James Mattis, nationella säkerhetsrådgivaren HR McMaster och ekonomipolitiska chefsrådgivaren Gary Cohn. Foto: Evan Vucci/AP

Förtroendet för president Donald Trump är lågt bland USA:s militär och utrikesdepartement. I stället tar nu generalerna över allt mer av beslutsfattandet när det gäller USA:s utrikespolitik.

Enligt flera källor i USA:s försvar och utrikesdepartement har USA numera två utrikespolitiska agendor samtidigt. Dels finns den politik som Trump förespråkar, som ofta tycks bygga på impulsiva reaktioner på dagsaktuella händelser. Dels finns den agenda som de mer erfarna utrikespolitiska rösterna i hans administration föredrar, som försvarsminister James Mattis, nationella säkerhetsrådgivaren HR McMaster och utrikesminister Rex Tillerson.

Förra veckan kritiserade Trump exempelvis Kinas politik gentemot Nordkorea, som “Inte har fungerat” enligt ett Twitter-meddelande från Trump. Det var en kommentar som ställde till det ordentligt för hans utrikesminister Rex Tillerson och försvarsminister James Mattis, som träffade just Kinas regering för att diskutera Nordkorea samma dag. I veckan hyllade Trump även Saudiarabien för att ha infört en handelsblockad mot Qatar. Det gick rakt emot påståenden som samtidigt kom från Trumps utrikesdepartement, militär och senatens republikaner, som alla kritiserade Saudiarabien för just detta. Bland utländska regeringar råder det nu en tilltagande förvirring när det gäller vem som egentligen styr USA:s utrikespolitik.

“Det framstår som att vi har två olika regeringar just nu”, säger Edward Goldberg, forskare i internationella relationer på New York University, till nyhetssajten Quartz.

Donald Trumps utrikespolitiska vision har präglats av motsägelser sedan han blev president. Under valkampanjen lovade han att undvika militära äventyr för att i stället prioritera USA:s egna omedelbara intressen. Hans utrikespolitiska motto var “America first”, en kontroversiell slogan som senast användes på 1930-talet av de amerikaner som sympatiserade med Europas fascister. För Trump innebar detta motto att USA borde undvika militära äventyr för att i stället prioritera USA:s egna inhemska intressen. Men som president har Trump beordrat bombattacker mot Syrien och en upptrappning av militära ingripanden i en rad andra länder.

Hans varningar om att USA borde överge Nato har också visat sig vara missvisande. Under början av året sade Trump vid flera tillfällen att Nato har blivit irrelevant. Men när han träffade dess chef Jens Stoltenberg nyligen förklarade han i stället att Nato inte längre är irrelevanta, eftersom de förstått vikten av att ta hårda tag mot terrorism.

I såväl utrikespolitiken som handelspolitiken har Trump ofta uttryckt ambitioner för radikala förändringar, som han sedan inte visat sig villig att genomföra som president.

De generaler och diplomater som företräder USA globalt har därmed ofta hamnat i en situation där de tvingas säga emot, eller bortförklara, presidentens påståenden. Budskapet till omvärlden blir därmed att Trumps uttalanden inte bör tas på allt för stort allvar. En högt uppsatt person på utrikesdepartementet säger till Quartz att “omvärlden inte längre bör reagera på varje Trump-tweet”.

I takt med att Vita husets utrikespolitik uppfattas som allt mer otydlig och förvirrande får generalerna i USA:s militär mer befogenheter att fatta egna beslut. Den erfarne James Mattis har exempelvis fått eget ansvar för att avgöra antalet trupper i Afghanistan, ett beslut som i normala fall ligger hos presidenten.

Klyftan mellan Vita huset och utrikesdepartementet och militären verkar samtidigt växa. En rapport i The Atlantic tidigare i år beskrev ett utrikesdepartement som närmast var i upplösningstillstånd sedan Trump blev president. Utrikespolitiska veteraner och diplomater stängs ute från viktiga möten och information från Vita huset. Utrikesministern Tillerson tycks ha blivit isolerad från mycket av Vita husets beslutsfattande. Trump har inte heller tillsatt personer på mängder av viktiga platser på departementet. Trump har även föreslagit gigantiska nedskärningar i utrikesdepartementet, där en tredjedel av personalen ska bort enligt hans senaste budgetförslag.

I stället har Trump givit förvånansvärt stora befogenheter till sin unge svärson Jared Kushner, som helt saknar utrikespolitisk erfarenhet. I veckan besökte Kushner exempelvis Israels regering för förhandlingar om politiken gentemot Palestina – möten där utrikesdepartementets långvariga experter på Mellanösternpolitik inte fick närvara. Det samma gällde ett möte tidigare i sommar med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Samtidigt innebär Trumps låga förtroende från omvärlden att det kan bli mer sannolikt att utrikesdepartementet får mer betydelse i kommunikationen med andra regeringar.

En undersökning från Pew Research som kom i veckan visade att förtroendet för USA:s president rasat dramatiskt sedan Trump tog över efter Obama. I Frankrike minskade antalet som säger sig ha förtroende för USA:s president från 84 procent till 14 procent. I Tyskland från 86 procent till 11 procent. I Sverige var raset allra störst. 93 procent sade att de hade förtroende för Obama under hans sista år som president. Bara 10 procent säger detsamma om Trump. Israel och Ryssland är de enda två länderna där förtroendet för USA:s president har gått upp sedan Trump tillsattes.

Globalt har bara 22 procent förtroende för Trump som ledare, vilket är lägre än till och med Vladimir Putin, som har förtroende av 27 procent. För Obama var den globala förtroendesiffran 67 procent, enligt Pew.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.