Georgien - en rysk varning till väst

Om kriget mellan Ryssland och Georgien i Sydossetien var brutalt kommer det i efterhand att verka bagatellartat jämfört med vad som kan hända den dag Ukraina försöker ta sig ur Rysslands maktsfär. Nästa drabbning om kontrollen över Rysslands "nära utland", de självständiga före detta Sovjetrepublikerna, väntas stå om Ukraina.

Vem som härskar över Georgien må vara nog så viktigt, med tanke på landets strategiska läge. Via georgiskt territorium går de enda gas- och oljeledningarna i den delen av världen som inte passerar rysk eller iransk mark. Men enligt den dominerande meningen bland ryska bedömare hade Moskva and­ra huvudsyften med att rikta sin militärmaskin mot Georgien: att varna omvärlden, både USA och dess allierade, att Ryssland nu har både vilja och förmåga att sätta stopp för försvarsalliansen Natos vidare östexpansion och inringning av Ryssland.

Det andra budskapet var att Moskva har rätt att skydda sina miljontals landsmän som lever i andra före detta Sovjetrepubliker - och är redo att använda militärt våld för att göra det.

Detta gör att länder med stora ryska minoriteter, som Ukraina, Moldavien och Lettland, har anledning att vara nervösa. Särskilt de som också har regioner eller utbrytarstater med stor rysk befolkning. I Moldavien finns den Moskvastödda icke-erkända Transdnestrien och i Ukraina finns det oroliga Krim, med rysk majoritet.

- Det är olyckligt att Ryssland har använt de ryska medborgarna i Sydossetien som ett argument. Det har redan jämförts med vad Hitler motiverade sin expansiva politik med. Varje före detta Sovjetrepublik kan då bli ett mål, säger Fjodor Lukjanov, chefredaktör för den utrikespolitiska tidskriften Russia in Global Affairs.

Fjodor Lukjanov menar att den ryska ledningen togs på sängen av det georgiska anfallet och att de inte hade något annat val än att gå in i Sydossetien. Han anser att den främsta motiveringen var humanitär, att stoppa den georgiska aggressionen.

- Följderna av det som hänt är stora, vi har gått in i en ny etapp i det postsovjetiska området. Vi har nu ett Ryssland som är berett att för första gången sedan kommunismens fall använda sin styrka utanför sitt lands gränser. Det ställer alla länder inför valet hur de ska garantera sin säkerhet: antingen allierar de sig med länder utanför det postsovjetiska området, eller går de in i någon form av allians med Ryssland.

Kriget i Sydossetien är troligen över för denna gång, men den större kampen om inflytande i regionen fortsätter. Georgien är bara det första land som drabbas av Moskvas strävan att återupprätta kontrollen över det forna Sovjetunionen. Att det är den slaviska brodern Ukraina, i rysk tradition kallad "Lill-Ryssland", som nästa slag gäller är det få som betvivlar.

- Rysslands främsta mål i närområdet är att hindra Ukraina från att bli medlem i Nato. Det finns rationella skäl till det, till exempel att Ukraina förser Ryssland med viktiga komponenter till det strategiska missilförsvaret. Men de irrationella orsakerna, som är underskattade i väst, är minst lika viktiga. Det är inte som med Estland eller Polen när dessa länder trots ryskt motstånd gick med i Nato. Det kunde Ryssland svälja. Men det var i Ukraina som den ryska statsbildningen såg dagens ljus en gång, och för ryssar är det en omöjlig tanke att Kiev är en Natohuvudstad, säger Fjodor Lukjanov.

Han ser det som en uppenbar fara i att någon vill spela "det ryska kortet" på ett ställe som Krim, vars befolkningsmajoritet helst vill höra till Ryssland.

- Lyckligtvis har vi inte gjort det. Ryssland vill det inte, men man är i stånd att destabilisera Ukraina.

Fjodor Lukjanov påminner om att dåvarande presidenten Vladimir Putin i samband med Natos toppmöte i Rumänien i april sade att planerna på att Ukraina och Georgien blir medlemmar i alliansen är ett direkt hot mot Rysslands säkerhet. Men Putin sade en annan sak till USA:s president George Bush, som potentiellt är mer hotfull. Enligt Putin är Ukraina egentligen en "konstgjord stat". Han syftade på att Ukrainas nuvarande gränser drogs upp av Stalin och Chrusjtjov, och traditionellt ryskdominerade regioner som Charkov och Krim hamnade i den ukrainska unionsrepubliken.
Det är mer än en antydan om att Moskva snart börjar ifrågasätta Ukrainas territoriella integritet på samma sätt som redan sker med Georgien. Och om den ukrainska staten ändå är konstgjord - vad är det då som hindrar att man återställer situationen till en mer "naturlig"?

Sett ur Moskvas perspektiv hör Ukraina naturligt ihop med Ryssland och det är USA som försöker slita isär de två stora länderna.

- Minns mina ord: Ukraina, Ukraina, Ukraina. Det är där som nästa konfrontation kommer att ske, säger Sergej Markov, chef för Institutet för politiska studier i Moskva och som åsiktsmässigt anses stå Kreml nära.

Sergej Markov betraktar det som inträffat i Kaukasus ur ett helt annat perspektiv än det som dominerat i väst. Enligt hans uppfattning var det georgiska anfallet mot Tschinvali helt oprovocerat.

- Den georgiske presidenten Saakasjvili är till hundra procent skyldig till aggression och folkmord, och det tror jag kommer att stå klart för de flesta när alla fakta kommer fram.
Krisen i Kaukasus ser han som en del av en större USA-ledd strategi för att trycka tillbaka och inringa ett Ryssland som nu börjar återta sin tidigare ställning som stormakt. Den akuta anledningen till att Georgien attackerade Sydossetien just nu var dock den pågående amerikanska valkampanjen, menar han.

- Republikanerna behöver ett krig för att vinna i höst, för att stoppa Barack Obama.

- Det var John McCain som gav order till Saakasjvili att gå till anfall, eftersom partiet behöver en "krigspresident".

- Att låta Israel anfalla Iran var ett tänkbart alternativ, men det vore mer riskabelt. Amerikanerna gick inte in Georgien själva, även om McCain ville skicka trupper till Tbilisi, utan man ville ha en imitation av det kalla kriget. Här är också den ukrainske presidenten Viktor Jusjtjenko inblandad; USA vill ha en konfrontation mellan Ukraina och Ryssland.

Konflikten om Sydossetien har enligt Sergej Markov visat att Ryssland ritat en linje i sanden; hit men inte längre är man beredd att backa.

- Det har ju inte hänt på 15 år att så många ryska medborgare har dödats i ett annat land. Men nu retirerar vi inte mer.

Den inställningen har stora följder för hela det "nära utlandet". När Ryssland var försvagat i början på 1990-talet hade Kreml inget annat val än att erkänna dessa länders självständighet. Men hans efterträdare Putin gjorde det uppmärksammade uttalandet att Sovjetunionens kollaps 1991 var "århundradets största geopolitiska katastrof". Det säger något om de innersta känslorna hos många ryssar och om det smärtsamma i Sovjetimperiets kollaps.

Den mest outhärdliga tanken ur ryskt perspektiv är att den västliga försvarsalliansen Nato expanderar längre in i det "nära utlandet". Och här är den slaviska jätten Ukraina med sina 48 miljoner invånare (av vilka 11 miljoner är etniska ryssar) den mest infekterade frågan.

Om Saakasjvili är avskydd av Moskvas politiska elit, så är hatet mot den provästlige Jusjtjenko knappast mindre.

- Jag kan säga att vi aldrig kommer att låta Ukraina bli ett antiryskt land, det skulle bara leda till svåra konflikter. Men jag tror att Ukraina, vårt broderland, blir nästa oroshärd. Om Jusjtjenko och hans omgivning, som är agenter för USA, försöker dra in landet i Nato kommer vi att bekämpa det, säger Sergej Markov.

Blir det med samma medel som i
Georgien, en rysk intervention?
- Nej, något krig kan det inte bli fråga om. Det är snarare vissa krafter i USA som vill angripa Ryssland. Vi kommer att slåss för Ukrainas folk, vars suveränitet Jusjtjenko har stulit.

Om exemplet Georgien räcker för att skrämma Ukraina från att söka Natomedlemskap - eller skrämma européerna från att bjuda in Kiev - återstår att se. Denna höst blir avgörande, tror Fjodor Lukjanov. Den försvagade George Bush jagar en enda, sista, framgång efter alla sina utrikespolitiska fiaskon - i Irak, Mellanöstern och nu Georgien.

- Om Nato öppnar för ukrainskt medlemskap vid sitt utrikesministermöte i december så kommer Moskva att ta till motåtgärder, kanske spelar man ut "det ryska kortet". Det är ett obehagligt perspektiv.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut