– Min man dog för en vecka sedan. Han kunde inte tänka sig att bli begravd någon annanstans än hemma, så vi har just varit i Gali och begravt honom.
Nyblivna änkan Nino Inalisjvili är svartklädd och sammanbiten efter sitt första besök i hemstaden sedan kriget i augusti 2008. Hon står med dottern, som också heter Nino, och svärmodern Natela i ett regnskydd vid det som sedan dess i praktiken är en gräns – mellan Abchazien och resten av Georgien.
Nino Inalisjvili och hennes familj hör till de tiotusentals georgier som flytt från Gali, en abchazisk region där georgierna sedan länge varit i majoritet. Visst längtar hon hem, men hon ångrar inte flytten.
– Man kan inte lita på de abchaziska myndigheterna. Georgier går inte säkra. Banditer härjar och tar sig in i folks hem. Abchaziernas polis gör ingenting, säger hon.
Från abchaziskt håll förnekas att georgier behandlas illa i utbrytarstaten, som av Ryssland och några få andra länder betraktas som självständig. Men regionen har en tragisk historia av etniska motsättningar, som började långt före 2008.
I det första abchaziska kriget 1992–93 begicks blodiga övergrepp på båda sidor, av både georgier och abchazier. Fler än 200 000 georgier såg sig tvungna att fly.
En del av dessa flyktingar återvände så småningom. Men sedan kom 2008 och en ny flyktingvåg.
I staden Zugdidi nära gränsen bor nu mellan 15 000 och 20 000 internflyktingar från Abchazien. Det är uppemot 15 procent av befolkningen. Vissa bor i små, vita hus som byggts särskilt för flyktingar, andra hos släkt eller vänner.
Men flera tusen har ändå stannat kvar på den abchaziska sidan. Enligt georgiska medier utsätts de för ständiga trakasserier, framför allt av kriminella gäng som härjar medan den abchaziska polisen står med händerna i byxfickorna.
De senaste två månaderna har flera georgiska bönder i Gali fått hela skörden av hasselnötter stulen, två har kidnappats och en har mördats. Folk känner sig rättslösa och vågar inte anmäla brotten för polisen.
– Varje kväll när vi lägger oss är vi livrädda att någon ska bryta sig in under natten. Det är svårt att leva så, men vi är tvungna att stanna. Familjen försörjer sig på att odla och sälja nötter, säger bonden Manana Akobia till den oberoende nyhetssajten IWPR.
På bron över gränsfloden Inguri träffar vi själva några av de georgier som stannat kvar i Abchazien. Tsira Darsonia och Isolda Dadachava är på väg till en begravning.
– Vi klarar oss, det är inga större problem. Vad ska man säga, svarar Tsira Darsonia undvikande när jag frågar henne om georgiernas situation i Gali.
– Nu får du ursäkta oss, vi har bråttom. Och så skyndar de båda kvinnorna vidare genom ingenmanslandet under sina paraplyer.
– Så där säger de alltid. De som bor kvar vågar inte berätta hur de verkligen känner, säger Giga, en lokal tv-journalist som har följt med oss till gränsen.
På andra sidan bron, några hundra meter bort, skymtar vi Abchaziens grönvitrandiga flagga med en vit hand på röd botten som tycks göra stopptecken. Mycket riktigt råder Giga oss att inte gå längre. De ryska soldaterna på andra sidan kan skjuta om de ser kameran, säger han.