ANALYS.
I över trettio år ledde han den våldsamma kampen för en självständig tamilsk nation. Skoningslöst. Han terroriserade Sri Lanka genom att rekrytera och använda självmordsbombare långt innan al-Qaida var påtänkt.
När Velupillai Prabhakaran, den 54-årige ledaren och grundaren av gerillarörelsen De tamilska tigrarna, på måndagen sköts till döds när han flydde i en ambulans ur det område som var rebellernas sista starka fäste och som omringats av regeringssoldater var det en symbolisk framgång för den lankesiska regeringen i klass med vad det hade betytt för USA att gripa Usama bin Ladin.
Hela gerillans ledarskikt är utplånat, LTTE-gerillan är besegrad och i regeringsvänliga tidningar i Sri Lanka jämfördes det med att landsätta en man på månen.
Ändå är det Velupillai Prabhakarans död som gör skillnaden. Han var hjärtat och han var rebellrörelsens själ. Han sågs som en gud av dem som stödde honom och klassades som en hänsynslös terrorist av dem som drabbades av dåden, och av ett trettiotal länder i världen.
Prabhakaran startade sin kamp redan som tonåring. Han misstänks vara hjärnan bakom mordet på den indiske premiärministern Rajiv Gandhi, som sprängdes till döds av en kvinnlig självmordsbombare 1991. Han tros också ligga bakom mordet på Sri Lankas president Ranasinghe Premadas två år senare.
Rebelledarens död gör det lättare för den lankesiska regeringen att en gång för alla tro att gerillan är slagen i spillror. För första gången sedan 1983 har regeringen kontroll över hela Sri Lanka, och det var några missbedömningar från gerillarörelsens odiskutable ledare som ledde fram dit.
Ett misstag var möjligen när Prabhakaran tillbakavisade ett avtal som följde på en vapenvila 2002. Rebellerna skulle få stort självstyre i de norra och östra delarna av Sri Lanka, men inte självständighet. Det avtalet ses som det bästa som gerillan någon gång kunde ha räknat med.
Men att pruta på drömmen om Eelam, en självständig stat för tamilerna, var en omöjlighet för Velupillai Prabhakaran.
Ett definitivt avgörande taktiskt misstag var att uppmana tamiler att bojkotta presidentvalet 2005. Det hjälpte den nuvarande presidenten Mahinda Rajapaksa till makten. Denne lovade före valet att få slut på inbördeskriget. Nu har han levt upp till löftet och det gick oväntat snabbt.
För inte så länge sedan styrde rebellerna över en fjärdedel av Sri Lankas landområde. De hade sin egen flagga, polis och rättsväsende och de samlade in skatt bland invånarna.
LTTE-gerillan var tungt beväpnad och ekonomiskt stödd av tamiler som flyttat utomlands. Den beräknades också dra in miljardbelopp på smuggling av vapen och narkotika. Rörelsen hade ett outvecklat men eget flygvapen och en egen flotta. Framför allt hade de självmordsbombarna.
Det 26 år långa inbördeskriget är slut, men konflikten består. Av omvärlden kommer den lankesiska regeringen att uppmanas att lösa problemen så att minoriteterna får något att säga till om.
Landet står vid ett vägskäl. Först ska flyktingar tas om hand. Sedan kan regeringen ta chansen att samla nationen. Men experter uttrycker också tvivel. Risken kan finnas för nya självmordsdåd.
Frågan är också hur stor viljan är hos den segrande regeringssidan att låta tamiler göra sina röster hörda. En alltför stark segrare kan leda till att nya radikala grupper bildas. Kriget är slut. Men förtrycket av tamiler upphör sannolikt inte. Den lankesiska regeringen avfärdar internationell kritik mot brist på mänskliga rättigheter som gerillapropaganda.