Utanför guvernörens kontor i Sidi Bouzid tände den 26-årige frukt- och grönsaksförsäljaren Mohamed Bouazizi eld på sig själv den 17 december förra året, i förtvivlan över de trakasserier och förföljelser som hindrade honom från att tjäna sitt magra uppehälle.
Den 4 januari i år, efter arton dagars dödskamp, avled Bouazizi på ett sjukhus i Tunis. Hans desperata protest inspirerade till demonstrationer mot Tunisiens president Zine Abidine Ben Ali som snabbt nådde stormstyrka. Drygt en vecka efter Bouazizis död lämnade Ben Ali sin post och flydde landet.
I dag, söndag, går Tunisien till fria val. En konstituerande församling ska väljas. Ledamöterna ska enas om landets nya författning. Det har gått drygt åtta månader sedan revolten, en tid som inneburit politisk vånda och förnyade protester. Men nu är det äntligen dags för tunisierna att slutgiltigt säga adjö till Ben Alis despotiska styre och i stället slå in på en demokratisk väg.
Vi blir visade runt i Sidi Bouzids lilla centrum av Wafa Abassisi, en späd 28-årig kvinna som var vän med ”martyren” Bouazizi. Varannan vuxen i Sidi Bouzid – som har cirka 40.000 invånare – är arbetslös. Wafa har dock nyligen fått ett tillfälligt beredskapsjobb på det kommunala kulturcentret. Hon deltar även i det kommande valet, som kandidat för ett oberoende, lokalt parti som vill bekämpa arbetslösheten i regionen.
Det tunisiska valet har lockat en stor och brokig samling. Inte mindre än 111 politiska partier ställer upp. Mer än 11.000 kandidater är nominerade till de 217 platserna i den konstituerande församlingen. Men Wafa Abassisi låter ändå mest av allt resignerad när hon talar om valrörelsen:
– Jag är skyldig Mohamed att ställa upp. Men ska jag vara ärlig tycker jag inte att det politiska klimatet förändrats till det bättre efter Ben Alis fall. Korruptionen har snarast ökat och jobben blir inte fler.
Vi går in på Café Calimero som ligger i en gränd vid huvudgatan. Över en espresso berättar Wafa Abassisi om den där dagen i december förra året som ändade Mohamed Bouazizis liv och förändrade arabvärldens nutidshistoria.
– En kommunal inspektör krävde att få se hans försäljningstillstånd, fastän hon visste att han inte hade något. Det handlade bara om trakasserier. Reglerna för gatuförsäljning ändras hela tiden för att inspektörerna ska kunna kapa åt sig mutor eller beslagta försäljarnas varor.
Inspektören försökte rycka åt sig en låda äpplen men Mohamed höll emot. Två poliser skyndade fram och brottade ned honom på gatan.
– Inspektören tog hans grönsaksvåg och skrek förolämpningar, säger Wafa Abassisi.
–Mohamed var ingen hetsig typ. Men nu blev han förödmjukad en gång för mycket.
Bouazizi lämnade sin grönsakskärra och gick raka vägen till guvernörens kontor för att klaga över hur han behandlats – men släpptes inte in. Då skaffade han en kanna bensin från en närbelägen bensinstation, hällde den över sig själv och tog fram en cigarrettändare.
– Jag tror inte att han verkligen ville tända eld på sig själv. Han försökte nog hota sig in för att träffa guvernören: ”Släpp in mig, annars…”. Men när han klickade på tändaren antändes bensinen.
Med 90-procentiga brännskador fördes han till det lokala sjukhuset. Enligt Wafa Abassisi började gatuprotesterna omedelbart efter Bouazizis desperata dåd.
–Skolungdomar, torghandlare, arbetslösa som satt på kaféerna. Alla gick ut på gatan. Ni måste förstå att det var en annan tid då. Polisen slog vilt med batonger, de använde tårgas, de sköt varningsskott. Men vi var inte rädda. Fast tidningarna här i Tunisien vågade inte skriva om protesterna. Vi tog egna bilder med mobilkameror och lade ut dem på internet.
Ungefär tjugo minuters promenad från gatukorsningen vid moskén, där Mohamed Bouazizi sålde frukt och grönt från sin vagn, ligger stadsdelen Hay-Emmoun. Där bodde Mohamed med sin mor, sin styvfar och fyra syskon i ett modest enplanshus med murbruksfläckiga lagningar på den vita putsen. På gatan utanför träffar vi Muhammad Amri, granne och god vän.
– Vi kallade honom Mohamed Bosboosa, ”Mohamed med kärran”. Han var liten och klen men drog envist den där tunga grönsakskärran fram och tillbaka varje dag. Hans dröm var att slippa slitet och skaffa en pick-up-lastbil, säger grannen.
Muhammad Amri är en arbetslös 32-åring som bor hemma hos sin storebror. Han har försökt sig på en karriär som fotbollsspelare som dock inte nått längre än Sidi Bouzids division III-lag.
– Många av mina vänner håller på med sprit och droger. Gud och idrotten har räddat mig, säger Muhammad allvarligt.
I söndagens val ska han lägga sin röst på Ennadha, det islamistiska partiet som var förbjudet under Ben Ali men som nu kan bli valets stora vinnare. Enligt de senaste opinionsmätningarna kommer 23 procent av väljarna att rösta på Ennadha.
– Jag förstår inte hur tv kan tillåtas spotta på religionen, säger Muhammad Amri.
Han syftar på en av de hetaste debatterna inför valet: en privat tv-stations beslut att sända den tecknade filmen ”Persepolis”. Den handlar om en ung flicka som växer upp i mullornas Iran. I en scen vänder sig flickan till Gud som avbildas som en gubbe med vitt skägg. En hädelse, menar islamistiska debattörer. Våldsamma demonstrationer har hållits mot tv-kanalen som visade filmen.
– Vi är ett land av muslimer, säger Amri när han ska förklara varför han väljer Ennadha.
Mohamed Bouazizi begravdes enligt muslimsk sed, inom 24 timmar efter sin död. Vi åker ut till begravningsplatsen i sällskap med Mehdi Garbi, en mager 27-årig kille som delvis vuxit upp i familjen Bouazizi.
– Jag ser Mohamed som min bror, säger Mehdi medan vi åker ut ur staden mot den lilla byn Garaat Bennour där graven ligger.
Bebyggelsen ersätts av steniga uttorkade flodfåror, slokande mandelträd och manshöga klungor av hindi, den runda taggiga kaktusen som bär röda frukter. Mehdi frågar vad vi tycker om Sidi Bouzid. Själv har han inga höga tankar om sin hemstad:
– Vid infarten är det ett fängelse och vid utfarten ett sjukhus.
Mehdi Garbi försöker försörja sig med påhugg på olika byggen. Han har tänkt starta något eget, men planerna är än så länge vaga.
– Jag brukade be regelbundet, men sedan Mohamed dog har livet blivit annorlunda, på ett dåligt sätt. Jag dricker nästan varje dag för att glömma.
Risiga växtbollar och plastpåsar blåser omkring vid begravningsplatsen. Den enkla vita gravstenen har ett citat ur Koranen ingraverat. Mehdi berättar att tusentals människor följde Mohamed till graven, men att polisen inte tillät processionen att åka genom stan. Begravningsföljet fick ta småvägar.
Vi frågar om Mehdi kommer att rösta, men han gör en avvärjande gest.
– Det är samma lurendrejare som förut som kommer att sitta vid makten. När Mohamed dött var vi arga, vi klättrade upp på guvernörskontorets tak. Nu är det som förut igen.
Så hans död förändrade ingenting?
– Kanske inte här i Sidi Bouzid. Men titta på vad som har hänt i Libyen till exempel. Jag tror inte libyerna hade vågat resa sig mot Khaddafi om inte vi börjat våra protester här sedan Mohamed bränt sig själv. På så sätt har hans död förändrat mycket.
Tillbaka i Sidi Bouzid åker vi förbi trottoarstumpen vid moskén där Mohamed Bouazizi brukade stå med sin kärra. En ny handlare har tagit hans plats. Abderrazak Salhi är en saktmodig fyrabarnsfar i de övre trettioåren, tidigare byggnadsarbetare som sadlat om. Han började sälja grönsaker på gatan så sent som i juli i år.
– Jag börjar jobbet tre på morgonen, innan morgonbönen i moskén. Klockan sex på kvällen stänger jag ner. En bra dag kan jag tjäna tjugo dinarer (cirka hundra kronor). Men det blir aldrig mer än att jag kan betala för inköp av frukten och mat till familjen hemma.
Abderrazak Salhi tänker gå och rösta. Han har bestämt sig för socialdemokratiska PDP som leds av Nejib Chebbi, en av Tunisiens gamla oppositionsledare.
– Det är svåra tider nu, men vi måste tro att det ska bli bättre, säger grönsakshandlaren.
Huset där Mohamed Bouazizi bodde står nu tomt. Hans familj har flyttat till huvudstaden Tunis. Ingenting blev sig likt efter att Mohamed dött. Journalister från hela världen krävde intervjuer, politiska partier ville ha familjemedlemmarna med på sina listor.
Och rykten började gå och spred sig som ogräs. Att Mohamed var en dålig människa, en missbrukare som tänt eld på sig själv i ett anfall av sinnesförvirring. Att familjen fått pengar utomlands ifrån, från tv-bolag, ja, till och med från FN, som kompensation för Mohameds död.
Det illvilliga talet tvingade familjen Bouazizi bort från orten. Nu hyr de ett hus i La Marsa, en förort till Tunis. Där träffar vi Mohamweds yngsta syster, sextonåriga Basma som går första året i gymnasiet och hans mor Manoubia, en kvinna i sextioårsåldern med tung kropp och fårat ansikte.
Mohamed Bouazizis far arbetade på ett bygge i Libyen och dog i en hjärtattack när sonen var tre år. Modern gifte om sig med sin döde mans bror, som nu är trädgårdsarbetare i Tunis.
– Vi stod inte ut med allt skvaller, därför flyttade vi. Men pratet fortsätter ändå. Man påstår att vi fått det här huset av staten och att min man inte behöver jobba. Sanningen är att vi inte skulle klara oss om inte våra vuxna barn (Mohameds syskon) skickade hem pengar.
Jag frågar Manoubia Bouazizi hur hon vill att hennes son ska bli ihågkommen. Då brister det för den dittills så samlade kvinnan. Hon börjar gråta och säger mellan tårarna:
– Jag tänker på honom varje dag. Mohamed var en fin pojke. Han ville inte bli någon hjälte, han ville bara tjäna ihop pengar för att kunna gifta sig och sedan leva i fred.