Colombia är på många sätt en turistisk dröm: från kritvita karibiska stränder, välbevarade kolonialstäder, tre smaragdgröna andinska bergsmassiv och tjugo snöklädda vulkantoppar till de djupaste djungler.
Landet har också en ekonomisk potential utöver det vanliga i Latinamerika med relativt välutbildad befolkning, utvecklad näringsstruktur och stora råvarutillgångar. Dessutom är infrastrukturen god och trafikflyget kontinentens äldsta. Landets konkurrenskraft placerades nyligen i en granskning över Argentinas och Mexikos.
Och, faktiskt, Colombia är med regionens mått mätt en stabil demokrati. Landet har inte som många av sina grannar styrts av militärdiktatorer utan har regelbundet hållit val – om än under långa perioder utan verkliga alternativ, eftersom makteliten hållit samman.
Allt detta är sant, och ändå har de flesta en helt annan, plågsam bild av landet i Sydamerikas nordvästra hörn. Colombias förbannelse har varit decennier av kokainstyrt maffiavälde och gerillakrig med hundratusentals dödsoffer och kidnappningar.
Åtskilliga presidenter har med omväxlande mjuka och hårda metoder och med USA-stöd försökt komma till rätta med eländet. Kampen mot knarkmaffiorna gav i hög grad resultat under 1990-talet. I dag har drogbaronerna flyttat till Mexiko.
Svårare har det varit att lösa konflikten med gerillorna, framför allt Farc, som bekämpat regeringen sedan 1960-talet. Efter en period med fokus på förhandlingar valdes 2002 juristen Alvaro Uribe till president på ett tuffare program.
Efter två mandatperioder har regeringen Uribe lyckats skapa något som liknar stabilitet. Inbördeskriget är inte över, men väpnade grupper har avmobiliserats i tiotusental och mordfrekvensen har rasat. Jobb och utbildning är i dag viktigare valfrågor än kampen mot gerillan och högermiliserna.
Kritiker menar att Uribes regim offrat demokratiska fri- och rättigheter på vägen mot ökad säkerhet. Bland annat hävdar fristående rättsorganisationer att antalet utomrättsliga avrättningar av civila har fördubblats. Det intima militära samarbetet med USA har också mött protester, inte minst bland grannländerna. Colombia är ett kraftigt militariserat land.
Men folkets stöd är massivt. En opinionsmätning tidigare i våras gav Alvaro Uribe godkänt av 74 procent av befolkningen. Ändå måste han kliva av efter åtta år vid makten.
Den strama, byråkratliknande ledaren skulle sannolikt med lätthet vinna ett tredje presidentval. Egentligen var han tvungen att lämna redan efter fyra år, men grundlagen ändrades. I vintras såg det ut som om en kampanj för att möjliggöra ytterligare en förlängning skulle lyckas, men landets högsta jurister sade nej.
Den stora politiska sensationen denna kampanjvår är att det nybildade gröna partiets kandidat Antanas Mockus ser ut att kunna ge den förra försvarsministern Juan Manuel Santos, i praktiken Uribes kandidat, en hård match. I en mätning i slutet av april fick Mockus till och med en större andel av väljarsympatierna än Santos, 39 procent mot 34. I de allra senaste mätningarna har Santos haft en knapp ledning.
Den förra universitetsrektorn Antanas Mockus, som är son till litauiska invandrare, var under många år en populär borgmästare i huvudstaden Bogotá. Han har en filosofisk inställning till politik, säger sig sky det traditionella colombianska tvåpartisystemet och framstår som helt okorrumperad, vilket inte är alldeles vanligt i Latinamerika. Offentliga medel är heliga, har han sagt.
Som borgmästare hände det att han klädde ut sig i en elastisk dräkt som ”supermedborgare” för att understryka sitt budskap om det ärliga och goda civila samhället.
Mockus är i många avseenden den utgående presidentens motsats. Men inte heller han har sagt sig vilja avvika radikalt från Uribes säkerhetspolitiska linje. Det vore förmodligen politiskt självmord.
Det räcker för det gröna stjärnskottet att tvinga ner Santos en bit under 50 procent den 30 maj. Får ingen kandidat över hälften av rösterna då blir det en andra omgång den 20 juni. Då är allt öppet igen.