- När Gorbatjov introducerade perestrojkan var det jubel här. Men det visade sig att reformerna var illa genomtänkta. När Jeltsin tog över började vi hoppas igen, men det blev bara ännu värre. Så kom Putin. Än har vi det inte lika bra som ni, men det är mycket bättre än förr, säger Birjukov till DN.
Vladimir Birjukov började arbeta i kolgruvan Tyrganskaja utanför Prokopjevsk i Sibirien 1985, samma år som Michail Gorbatjov blev generalsekreterare i kommunistpartiet. 22 år senare är han kvar på samma jobb. Men landet har genomgått stora förändringar.
- På Sovjettiden var det prestigefullt att arbeta i gruvan. Det är ett tungt arbete och det belönades bra på den tiden. Så är det inte längre. Men nu finns inget annat jobb att få i den här stan. Alla fabriker lades ned efter privatiseringarna på 90-talet.
Birjukov gick emot sina föräldrars önskan när han blev gruvarbetare.
- Jag gillar jobbet och är van vid att arbeta i mörker. Men jag har haft tur som klarat mig utan allvarliga skador. Jag vill inte att min son ska välja samma yrke.
Talgoxarna kvittrar utanför fönstret. Deras normalt gula bröst är nästan helt grå. Snön som föll i går har också den blivit grå, och koldammet har målat hela staden i sin egen gråsvarta färg.
Färgen flagar på raden av bostadshus från Stalintiden här i Prokopjevsk. Vissa av husen ligger rakt över gruvgångarna och riskerar att kollapsa. Spetsgardiner och frostrosor syns i fönstren. Ur skorstenarna väller tjock, svart rök.
Men det finns synliga förbättringar i staden också. Ett nytt villaområde vittnar om att Rysslands rikedom har kommit också till Prokopjevsk, och på parkeringsplatsen utanför gruvan står nya japanska bilar som har importerats via Vladivostok.
Vladimir Birjukov är en av de säkerhetsansvariga i gruvan, och han minns med förfäran hur arbetsförhållandena var på 90-talet efter Jeltsins privatiseringsreformer.
- Det kommer aldrig att vara riskfritt att arbeta i gruvan. Men då var det illa. Företaget hade inte råd att se till säkerheten och köpa in de träkonstruktioner som behövdes för att förhindra att gångarna rasade igen. Vi fick själva ge oss ut i skogen och hugga ned träd och snickra ihop provisoriska ställningar.
1993 fanns det inte ens pengar till löner. I nio månader jobbade Birjukov och hans kolleger utan att få betalt. Till slut bestämde de sig för att hungerstrejka. Då kom det äntligen pengar från Moskva. Men det var först 1999 som lönerna började komma i tid.
- Vi levde på det vi kunde odla själva, de gamlas pensioner och de matvaror vi av och till fick i stället för lön. Men det var inget liv - vi bara existerade. Det är helt uppenbart att vi har det bättre nu, sedan Putin tog över.
Bussarna fraktar nästa skift från staden ut till gruvan. Männen som just har avslutat sitt sextimmarsskift sitter sotiga och smutsiga på trappan och röker. Bara några få pratar. Men när männen i nästa skift dyker upp blir det mer liv. Och ännu mer cigarrettrök.
De som ska ned hämtar ut säkerhetsutrustning, lampor och metangasmätare. Yxor slipas. De sotiga ansiktena är stilla, upplysta av glöden från cigarretterna.
- När jag såg Putin på teve första gången 1999, då han blev premiärminister, började jag hoppas igen. Jag gillade vad jag såg: en beslutsam man, en stark person. Jag skulle gärna se att han satt kvar en period till, men det är samtidigt bra att han inte vill ändra grundlagen för sin egen skull.
- Jag gillar Medvedev också, han är seriös och klok. Jag tror han kan fortsätta det goda arbetet. Med Putin som premiärminister tror jag det blir bra, säger Birjukov.
- Dessutom har vi inget att välja på. Ziuganov bara sitter där och gör inget. Zjirinovskij är en pajas och den där siste har jag knappt hört talas om.
Vladimir Birjukov har inga illusioner om att Ryssland är en demokrati i dag.
- Men jag hoppas det blir så. Vi behöver mer tid.
Nästa skift är på väg ner. 27 pannlampor lyser upp hissen.
- Stäng dörren. Ner till 200 meter, säger hissoperatören.
Grinden låses och hissen rycker till. Lyktorna och ansiktena försvinner ur sikte. "God resa, de väntar på er därhemma", står det på väggen.