– I lägren råder djungelns lag, säger haitiern Wesner Charles.
Allt ska tas till vara när ruinerna rensas. Först måste betongen hackas bort med en slägga, så att armeringsjärnen frigörs. Samma järn som inte klarade av att stå emot jordbävningen men som nu gör segt motstånd när de ska sågas av.
Under den stora basarens tre kollapsade våningsplan på Grand rue i centrala Port-au-Prince ligger fortfarande hundratals av jordbävningens offer begravda. Men två månader efter katastrofen är liklukten i stort sett borta.
Kvarter efter kvarter av huvudstadens gator har börjat städas upp från all den stinkande bråte som länge blockerade trafiken. Men husruinerna står ännu kvar, och de är föremål för en – denna gång – välkommen plundringsvåg. Alla har egentligen intresse av att de förstörda husen plockas ned fortast möjligt, och det skadar inte om vanliga haitier kan tjäna en slant på det.
Två som hackar och bänder vid marknaden är Wilfrid Felisme och hans bror Tasied. De får en krona per kilo armeringsjärn av uppköparna.
Wilfrid berättar en liknande historia som de flesta jag frågar. Han förlorade sitt hus i jordbävningen men ingen nära familjemedlem. Han bor nu i ett läger i närheten men har inget tält utan har som enda skydd ett plastskynke. Och liksom många andra har han inte fått någon hjälp från de många biståndsorganisationer som har engagerat sig i Haiti. Det senare har han en förklaring till.
– När man lever i ett läger finns det en chef där. Han tar hand om hjälpen och ser till de sina. Var och en måste slåss för sig själv, säger Wilfrid Felisme.
Vid sidan om marknaden växer det upp en liten kåkstad med trä- och plåtskjul. Här hamrar Wesner Charles på sin primitiva bostad. Han förlorade sin fru och två av döttrarna, 18 och 16 år, i jordbävningen. Två andra barn överlevde, men de bor i en annan stad.
– Nu är jag ensam. Att jag bygger här beror på att jag hade ett salustånd på gatan här intill. Nu har jag inga pengar, men i framtiden hoppas jag kunna öppna det igen.
Han vill inte bo i ett av de stora lägren, och det beror på samma sak som Wilfrid Felisme talade om: den korrumperade maktstrukturen.
– Allting är affärer där, och alla vet att lägerchefen kontrollerar allt och tar allt. Har man inga kontakter får man ingenting. Jag har aldrig fått något av en hjälporganisation, och det beror på att gängledarna berikar sig själva. I lägren råder djungelns lag, säger Wesner Charles.
Hans skjul är två gånger två meter och han har inte ens en plastpresenning att lägga på taket. Så när regntiden kommer i maj kommer det att läcka igenom.
Ändå känner sig Wesner Charles säkrare här än i ett läger.
– Vi grannar känner varandra, och vi har koll på varandras hus. På det viset kan jag gå härifrån en stund utan att vara rädd för att någon tar mina saker medan jag är borta. Så tryggt är det inte i ett läger.