Haiti fick aldrig någon chans. Världens första fria svarta republik kom från början att styras av en korrupt ny elit sedan kolonialmakten Frankrike körts bort.
Med ett extremt polariserat politiskt liv har Haiti växelvis drabbats av militärstyre, amerikansk ockupation och två grymma och egensinniga diktatorer. De senaste årens trevande försök till demokrati, som funnits på papperet i tjugo år, har inte förmått lyfta landet ur dess djupa armod. Halva befolkningen lever ständigt nära undernäringens gräns.
En antydan till förbättringar spolades bort med fyra förödande tropiska oväder hösten 2008. Och för sex dagar sedan kom nådastöten: en jordbävning med en av historiens värsta konsekvenser.
Hur kan ett land i en så groteskt svår situation någonsin komma tillbaka? Nationalekonomen och Haitiexperten Mats Lundahl förordar något ”man nästan inte får säga”:
– Jag önskar egentligen att man får till stånd ett slags protektorat. Man måste bryta med hela sin historia nu. Nu är det rent bord. Allt måste byggas upp från grunden. Alla orderlinjer har kollapsat. All fysisk infrastruktur måste göras om.
– Men det är inte lätt, det finns ju inga mallar. Man måste förstås få med sig de nationella ledarna i ett slags samlingsregering.
Det finns exempel på länder som fattat viktiga beslut för sin fortsatta utveckling först efter katastrofer. Ett geografiskt närliggande exempel är Mexiko, där en svår jordbävning 1985 blev startskottet för reformer. Ett annat exempel är hur tsunamikatastrofen 2004 bidrog till fredsavtalet i indonesiska Aceh.
Mats Lundahl, som följt Haiti i 40 år och bland annat skrivit tre böcker om landet, framhåller att ett protektorat, i vilken form det nu skulle upprättas, måste skötas av det internationella samfundet – ”med ett ganska hårt tag i nacken”. Men han betonar också att det inte går om inte amerikanerna tar ledningen.
Det har de gjort hittills. USA beslutade snabbt om massiva insatser i Haiti, inte minst med hjälp av militära resurser. Planen är att få över 10.000 amerikanska soldater på plats.
Höga representanter, upp till utrikesminister Hillary Clinton, har redan besökt landet, vilket markerar viken vikt man tillmäter insatsen. Det är i praktiken amerikaner som sköter en stor del av transporterna och säkerheten i hjälparbetet. De har kontroll över flygplatsen.
Hillary Clinton har sagt att USA har för avsikt att vara kvar ”under överskådlig tid”. Frågan är vad det innebär. Det finns nära band mellan länderna som motiverar ett större engagemang. Nästan en halv miljon haitier lever i dag i USA. I fredags beslutades om att ge haitier tillfällig skyddad status i USA.
Men det finns också en historia som avskräcker. Förr betraktades Karibien som USA:s ”bakgård”. Mellan 1915 och 1934 ockuperade amerikanska trupper landet. Senast för 16 år sedan landade USA 20.000 soldater i Haiti för att återinstallera presidenten Jean-Bertrand Aristide, som efter några kaotiska år ändå tvingades lämna makten 2004.
– USA:s klassiska roll i hela västra hemisfären är antingen komplett ointresse eller så kommer vi in och styr hela showen, säger Sarah Stephens, expert på amerikansk demokratiutveckling, till New York Times.
Hon hoppas på att Haitikatastrofen ger en möjlighet för amerikanerna att göra saker och ting på ett nytt sätt.
Washingtonadministrationen litar på den nuvarande presidenten René Préval som en person man kan samarbeta med, och som vidtagit åtgärder för att utveckla ekonomin, enligt New York Times källor.
Mats Lundahl är inte lika imponerad av Préval.
– Han har varit oerhörd passiv. Den tillväxt man kunde visa upp under 2009 kom från nivån efter orkanerna 2008.
Landets framtid hänger på omvärlden alltså. Vad talar för att amerikansk och annan utländsk inblandning kan lyckas denna gång?
– Tidigare har det funnits en polarisering i politiken. Nu finns det ingen att skylla på. Nu säger folk ”det kvittar var hjälpen kommer ifrån”, säger Mats Lundahl.
Ett sorgligt historiskt faktum är att omvärldens intresse för Haiti har rasat så snart kameralinserna har vänts därifrån.
– Denna gång tror jag inte man kommer att vända Haiti ryggen, för nu är det för mycket.