Vi försöker köra vidare, men männen blir alltmer hotfulla och börjar banka på bilrutorna.
Först förstår jag inte vad de vill oss. Men vår inhemske förare inser att det är pengar de arga männen kräver. Han räcker ut några ihopknycklade sedlar genom sidrutan. Som genom ett trollslag släpper den hotfulla situationen och vi får köra igenom.
När människolivet är så billigt som i Haiti och när de utblottades desperation stiger efter jordbävningskatastrofen, blir det ett logiskt steg att även använda sig av döda människor för sin överlevnad.
Vid ett annat tillfälle kör jag genom stadsdelen Belair, då det hörs en serie kpistskott i snabb följd. Före jordbävningen var detta en av de mest ökända delarna av Port-au-Prince, kontrollerad av beväpnade banditgäng.
Nu är här mest raserade hus. Men bland bråten och den vandrande människoströmmen syns ingen ordningsmakt till.
Jag blir omkörd av en pickup märkt Police . Några män i rånarluvor på flaket viftar med automatvapen och håller ner några stukade killar som uppenbarligen är i deras våld. När jag frågar en av poliserna ropar han att de gripna är ficktjuvar och rånare.
Varför finns det nästan inga poliser? Nu när många i jordbävningskatastrofens efterföljd börjar bli oroliga för sin säkerhet?
När jag efter någon timmes letande stöter på en polispatrull är svaret:
De finns helt enkelt inte längre.
– Massor av mina kolleger dog eller skadades svårt i jordbävningen. Ingen vet hur många. Flera i den högsta polisledningen dödades och polisstationer jämnades med marken. Så nu är vi utan en fungerande ledning, säger polismannen Michel Fouchet.
Michel Fouchet och hans kollega André Elife säger att deras främsta uppgift är att försöka skydda vanliga haitier mot den ökade brottsligheten.
Jakten efter mat och vatten blir alltmer förtvivlad bland de miljoner som lever utan tak över huvudet.
De fotpatrullerar på den gamla paradgatan Boulevard Jean Jacques Dessalines, som nu är en sorglig skugga av sitt gamla jag, kantad av ruiner.
– Här är farligt att gå, många blir rånade mitt i folkmängden, hotade med kniv eller pistol, säger Michel Fouchet.
– Banditerna stoppar folk och plockar allt de har på sig. Men det är lika bra att lämna ifrån sig pengarna, de här männen tvekar inte att döda, säger André Elife.
Många är rädda för framtiden.
– Mest fruktar jag en ny jordbävning, men också att bli överfallen och rånad, säger Guy Destin.
I en annan stad, i en annan värld, kunde han ha varit ute och fingått med sin flickvän. Men han och Nicole Caimite befinner sig på gatan av ett annat skäl. Sedan fem dygn har de inte längre något hem att vara i. Det föll ihop i jordbävningen.
– Mina döttrar, som är sju och tre år klarade sig. Men en farbror dog.
Varje humanitär katastrof, naturlig eller skapad av människohand, startar en kapplöpning mot klockan. Och det handlar inte bara om att ta hand om svårt skadade fortast möjligt. I ett land som Haiti är tidsfaktorn också kritisk för om det ska gå att förhindra det allra värsta; en upprepning av det blodiga inbördeskrig som tidigare har hemsökt landet så många gånger.
Uppgifter om att beväpnade unga män har synts till på stan är illavarslande.
– Jag tror det kommer att bli ett våldsutbrott snart. Folk blir allt mer hungriga och törstiga, och miljoner lever utan bostad, el eller rinnande vatten, säger fransmannen Bruno Herlin, som har bott i Haiti i 14 år, när han kör mig runt i förödelsen.
Han har själv bevittnat hur det sköts nere på marknaden i Port-au-Princes centrum. Men han vet inte vad som egentligen hände och om någon blev skadad. Varken mobilnät eller nyhetsförmedling fungerar i Haiti, så obekräftade rykten får större spridning än annars.