Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Hamas tunnlar största hindret för vapenvila

En israelisk officer i en tunnel som uppges ha använts av militanta palestinier för att utföra attacker i Israel.
En israelisk officer i en tunnel som uppges ha använts av militanta palestinier för att utföra attacker i Israel. Foto: Jack Guez

Hamas kilometerlånga tunnlar har satt skräck i befolkningen på den israeliska sidan gränsen till Gaza. Ingen israelisk politiker med självbevarelsedrift kan längre strunta i dessa tunnlar, som kommit att bli det kanske största hindret för en långvarig vapenvila.

Vi kör längs en dammig häck utmed det israeliska stängslet mot Gaza­remsan. Men vad i all världen är det som glimmar inne i grönskan?

Det är enorma teleobjektiv, kikare, värmesikten, nattsikten, kameror. Var femte meter här på kibbutzen Kfar Azas yttersta rand ligger en soldat med ett dyrt instrument i en buske och sveper blicken över gränslandet.

Vi gör halt och går en sväng i den typiska nejden, små radhus omvärvda av prunkande växtlighet. Svarta humlor och grönskimrande kolibrier svävar kring akacians gula kåpor. Det ser ut som väntat, på en sak när: här finns inte en levande själ utom soldaterna. Alla andra har flytt.

Det är rätt segt virke i dessa gränsinvånare. De har belägrats av Egyptens armé, hållit stånd mot palestinska fedayuun på femtio­talet och bitit ihop under den oavbrutna raketelden sedan 2002. Nedslagen kan avläsas i stora hack i väggar och på stigar. Ett stick går genom mina skor och jag tänker att det är en orm, men det är ett splitter från en raket.

Men för tolv dagar sedan svek dessa härdiga nerver. När Hamas kommandon började dyka upp ur tunnlar, beväpnade med bazookas och sprutor med bedövningsmedel fick folk nog. 85 procent av invånarna i den främsta linjens israeliska samhällen inväntar krisens final länge norrut.

– Det som knäckte folks moral var när de begrep att våra egna myndigheter fört oss bakom ljuset, säger ”D”, säkerhetsansvarig på en kibbutz mycket nära gränsen.

I Nir Am, där ett tjugotal personer är kvar för att mjölka kor, hålla vakt och se till att soldaterna inte skräpar ned, pekar Shlomo Maizlitz mot stubbåkern utanför stängslet. Där står en 155 millimeter haubits med eldröret mot Beit Hanoun i norra Gazaremsan. I varje buske står en soldat på pass, inte med den vanliga uttråkade minen, utan alert och vaken.

Men för tolv dagar sedan, då tolv Hamasmän kröp upp ur ett hål i åkern och satte kurs på Nir Am, fanns inte en soldat inom skotthåll. Tvärtom, den styrka som funnits hade dragits tillbaka av försvaret, som bedömt den som överflödig.

– Om inte flickan på passet varit så noggrann vet jag inte hur det gått med oss. Vi var alldeles oförberedda, säger Shlomo.

Värnpliktiga flickor styr spaningsballongerna över gränslandet med blicken fastnaglad vid en bildskärm. Den dagen såg jourhavande spanaren en misstänkt rörelse och styrde kameran dit. Motorljudet röjde för infiltratörerna att de var upptäckta, och de rusade tillbaka ned i tunneln i samma ögonblick som de träffades av en missil. Dagarna efteråt skedde två till spektakulära Hamasräder, med ett bokslut på sju döda israeler.

På flera kibbutzer har man tidigare hört buller under jorden och skrapande ljud. De som rapporterat det har uppmanats söka psykiatrisk hjälp. När en bonde meddelade militären att något skumt pågick under hans åker så fanns en förklaring till hands: denna jordtyp är speciell, de kan inte gräva tunnlar här.

Den bekväma lögnen kunde ha kostat invånarna livet, eftersom de narrades att slappna av. Strax efteråt dök minst åtta Hamasmän upp ur just den åkern, och dödade fyra officerare.

– Det här har sått djup misstro hos oss, vi känner oss alldeles övergivna. Det är vår smala lycka att Hamas gjorde självmål och började använda tunnlarna dagen innan kabinettet röstade om en invasion av Gaza, säger Shlomo, som kom hit från Buenos Aires som trettonåring.

Premiärminister Benjamin Netan­yahu, som gjort allt för att slippa skicka soldater in i Gaza, insåg att bilderna från Nir Am hade störtat spelet över ända: ingen israelisk politiker med självbevarelsedrift kan längre strunta i tunnlarna.

En som inte flytt fältet är Susanne Tzoref, 41, bördig från Sjöbo i Skåne. Under tidigare konfrontationer har hon tagit sina barn och sökt skydd på lugnare breddgrader, men nu stannar hon hemma i kibbutz Magen.

– Vi har vant oss vid mycket. Vi har levt med missiler utan att ha några skyddsrum, men det här är värre: känslan att aldrig kunna slappna av helt, att någon kan dyka upp ur ett hål i jorden. Förr sköt de från Gaza, men nu känns det som om de är inne i våra hem, eller näst intill.

Fakta:

Tunnelgrävande har en lång tradition i Gaza. Gränsområdet mot Egypten består av sanddyner, och 1950 års vapenstilleståndslinje mellan Israel-Gazaremsan består av mjuk sandsten eller lera.

Det finns tunnlar för smuggling, vapenexport och attacker.

Attacktunnlarna utnyttjades i den ryktbara attacken 2006, då soldaten Gilad Shalit fördes till Gaza.

Enligt USA:s satellitbilder finns cirka 60 attacktunnlar in i Israel. Israel uppger att det hittat 34 av dem, och förstört 19.

Tunnlarna är i genomsnitt mellan 500 meter och två kilometer långa. De är klädda med betong invändigt och svåra att förstöra.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.