Hans reaktion när han först fick veta vad han misstänktes för finns bevarad på film. Han säger att det borde vara uppenbart för var och en som ser klippet att han var helt oförstående till anklagelserna – han tänkte att det måste vara ett skämt.
– Fast jag visste att det inte var ett skämt, det var bara det att jag behövde tro det. Att de på fullt allvar sa att jag skulle åtalas för överlagt mord var en insikt jag helt enkelt inte kunde ta till mig.
Den omedelbara chocken övergick sedan till ilska och så småningom till besvikelse. Anthony Graves genomgick en känslomässig berg- och dalbana, men han beskriver att känslorna med åren övergick till att bli välsignelser. De blev livslärdomar som hjälpte honom växa som person.
– Jag började förstå bättre vem jag var och vad jag reagerar på i livet och hur jag reagerar. Jag gick från att vara ett 26-årigt barn till att bli en vuxen man på 45, och allt jag gick igenom hjälpte mig att nå hit.
I dag vill han se framåt och han känner ingen ilska. Men han beskriver tiden på death row som ett helvete.
– Jag grät, jag hörde andra män gråta. Jag var där när andra män tog livet av sig eller försökte ta livet av andra – de förlorade vettet. De hade förlorat hoppet, de var levande döda. Det var kaotiskt, man visste aldrig när någon kunde få ett utbrott och sikta in sig på dig utan att du hade gjort något.
Vad var värst?
– Ensamheten. Att känna sig ensam större delen av tiden i 18 år. Man är isolerad, men jorden fortsätter hela tiden snurra och barn växer upp och får sina egna liv medan man sitter fast i ett tidsvakum.
Anthony Graves säger att det som räddade honom var hans naivitet och tron på att han förr eller senare skulle komma ut.
– Jag var naiv nog att tro att man inte kan avrätta en oskyldig man. Hade jag inte varit naiv så hade jag förmodligen förlorat vettet.
Historien om Anthony Graves långa vistelse bakom galler börjar en augustikväll 1992 i den lilla staden Somerville i Texas. Exakt vad som hände när sex personer dödades finns det ingen kvar som kan berätta, men utifrån de pusselbitar som framkommit under den granskning som en journalistikprofessor och hennes studenter utfört klarnar bilden. Resultatet presenterades bland annat i en lång artikel i Texas Monthly en månad före Anthony Graves frigavs, och händelserna utspelade sig ungefär så här:
27-årige fängelsevakten Robert Carter hade fyra dagar tidigare fått papper hem i brevlådan i ett faderskapsmål. Han hade tillsammans med Lisa Davies en fyraårig son, och nu ville hon att han skulle börja betala underhåll. Robert Carter hade också en son i samma ålder tillsammans med sin fru Cookie. Omständigheterna kring den tidigare otrohetsaffären gjorde att hustrun nu ställde ett ultimatum – han fick välja mellan Lisa eller henne, en gång för alla.
Vid ett på natten begav sig Robert Carter hem till Lisa Davies mammas hem, där hon bodde tillsammans med sonen och flera andra familjemedlemmar. Lisa Davies var själv inte hemma, och resten av familjen sov, när hennes mamma öppnade dörren. Han slog henne i huvudet med en hammare och högg henne sedan till döds. Han slog, högg och sköt sedan Lisa Davies 16-åriga syster och högg sin son, sonens nioåriga halvsyster och deras två fem- och sexåriga kusiner. Han hällde sedan bensin över sin son och runt om i huset och tände på.
Till begravningen fyra dagar senare dök han upp kraftigt bandagerad och polisen fattade misstankar mot honom och anhöll honom därefter. Att tre olika vapen använts fick polisen att anta att det handlade om mer än en gärningsman – troligtvis tre personer. Efter att ha åkt dit i ett lögndetektortest erkände Robert Carter att han varit på platsen, men nekade till att ha mördat familjen. Det var då han först nämnde namnet på fruns kusin Anthony Graves – men först kallade han honom Kenneth, vilket var namnet på pappan till Lisa Davies dotter.
Trots den osannolika berättelsen om händelseförloppet som följer väljer polisen och rättsväsendet i Burleson County att bygga hela rättegången mot Anthony Graves på Robert Carters utpekande. Att han hade flera alibin, att han saknade motiv och att inga fysiska bevis kunde binda honom vid brottet hjälpte honom inte.
Robert Carter, som också dömdes till döden, har senare beskrivit att han tagit namnet ur luften, och han tog också tillbaka sitt vittnesmål – något som undanhölls från rätten och, när det kom fram långt senare, hjälpte till att ge Anthony Graves en ny rättegång. I sina sista ord innan han avrättades år 2000 kvarhöll Robert Carter att han ensam mördat de sex offren och att Anthony Graves var oskyldig.
Vad kände du när Robert Carter avrättades?
– Det var en melankolisk känsla. För han var en människa, och man kan inte fira när en medmänniska förlorar sitt liv. Men å andra sidan kände jag honom inte så jag kände ingen saknad, men han var en man som hade en mamma, en pappa och syskon. Man blir ledsen.
– På ett sätt var jag lite upprörd för jag ville inte bara komma ut, jag ville också att folk skulle veta att jag är faktiskt är oskyldig. Och den enda som verkligen kunde berätta det var ju han.
La du skulden på honom för vad som hände dig?
– Från början gjorde jag det, för han la fram mitt namn. Hade han inte gjort det hade jag fått se mina barn växa upp. Men alltefter jag mognade insåg jag att han också manipulerades – skillnaden var att han föll för det. Visserligen hade han skäl att gå på det eftersom de anklagade honom för brottet, men min ilska riktades inte längre mot honom. För när jag hade lärt mig hur systemet fungerar förstod jag att vi alla vilseleds. Det handlade aldrig om att få fram sanningen.
Två gånger under 2002 sattes ett avrättningsdatum trots att Anthony Graves möjligheter att överklaga inte uttömts. Andra gången fick han vända sig till den federala domstolen för att förmå den att hindra delstaten att gå vidare med avrättningsplanerna.
– Min mamma visste inte att jag kunde överklaga och få ett uppskov. När hon hörde att jag fått ett avrättningsdatum blev hon helt förskräckt för hon trodde att de skulle döda hennes barn för något som hon visste att han inte gjort.
Det skulle dröja till 2006 innan den första domen revs upp och Anthony Graves fick flytta tillbaka från death row till häktet i väntan på en ny rättegång. En rättegång som aldrig blev av – den 27 oktober 2010 lades målet ner och Anthony Graves blev åter en fri man.
– Han är oskyldig, det finns inget som binder Anthony Graves till det här brottet, sa åklagaren som förberett det nya åtalet.
– Det kändes overkligt när jag klev ut. Det var som att se det utifrån, att se en man som kämpat för sitt liv äntligen få rättvisa. För i det ögonblicket kunde jag inte ta det till mig, säger Anthony Graves.
Det är för mycket politik som spelar in i det amerikanska rättssystemet, enligt honom. Och politiker vill inte gärna erkänna misstag – det är tabu.
– Det var ett hemskt brott som hände i en liten stad och åklagaren bestämde sig för att utnyttja det som hände för sin egen vinning. Så han valde att fokusera på en lögn på grund av politik. Nåja, på grund av rasism. Min poäng är att vi har ett bra rättssystem men om de som vi förlitar oss på för att sköta rättssystemet inte sköter sitt jobb på ett bra sätt så havererar systemet.
– Abraham Lincoln sa att makt korrumperar och fullkomlig makt korrumperar fullkomligt. Och vårt rättssystem ger åklagare fullkomlig makt. De är människor. Man kan inte ge så mycket makt utan någon som helst tillsyn. Det är det som är problemet med rättssystemet.
I dag jobbar Anthony Graves för Texas defender service som utredare och hjälper andra som sitter på death row.
– Jag vill bidra till att hjälpa folk som blivit felaktigt dömda, framför allt de dödsdömda, och jag har möjligheten att göra det så jag är jätteglad. Jag ser verkligen fram emot framtiden för jag kommer att göra skillnad och för mig är det mer värt än något annat.
Han säger att han inte känner sorg över de år av hans liv som gick förlorade bakom galler – det finns ingen poäng. Men hans barn som var små när han låstes in är nu vuxna och har egna barn. Att han missat deras uppväxt går inte ta tillbaka oavsett skälet.
Hur har det varit att lära känna dina barn igen?
– Utifrån sett verkar det kanske som en lätt sak, men det har det inte varit. För stor skada har skett. Jag vet inte om de lägger skulden på mig för att ha varit frånvarande trots att de vet att jag var oskyldig. Men vi har inte en särskilt nära relation just nu, säger Anthony Graves.