PHUKET.
43-årige Pigge Werkelin vädjar nu till svenska id-kommissionen om hjälp att hitta 4-årige sonen Max som försvann vid flodvågskatastrofen den 26 december. Ett åkband runt pojkens handled är den bästa ledtråden i sökandet efter hans kropp.
- Det finns ingen annan av de som saknas som har ett sådant. Hittar man det så hittar man honom, säger Pigge Werkelin som inte tänker lämna Thailand förrän han har sin son med i en kista hem.
Han har redan förlorat sin fru 40-åriga Ulrika och sin sexårige son Charlie. De ligger kremerade i urnor och på måndagen hölls en minnesgudstjänst för dem i Phuket. Det som hållit Pigge Werkelin på benen är sökandet efter 4-åringen Max. Han hyser inget hopp om att Max är vid liv, men vetskapen om att hans yngste kan ligga bland de ruttnande kropparna vid templen i Ban Muang eller Wat Yaan Yao norr om Khao Lak lämnar honom ingen ro. Han håller fram papperet med efterlysningen av den blonde lille pojken.
- Jag vill inte åka hem och kanske få tillbaka hans kropp om fyra, fem månader. Det går inte att landa i sorgearbetet då, allting kommer att rivas upp igen.
Tjugo minuter efter att familjen checkat in på hotellet i Khao Lak den 26 december sköljde jättevågen upp Pigge Werkelin i ett träd - där såg han sin fru och sina barn försvinna i vattnet utan att kunna göra något. Han förstod snart att de var döda, och funderade på att ge upp livet själv. En dansk som skrek att alla måste kämpa och fortsätta ta sig från vattnet blev hans räddning.
- Det som skett har skett. Jag lever i 20-minutersperioder sedan dess och det enda viktiga är att jag också hittar Max.
Ett samtal med Stig Edqvist, chef för den svenska id-kommissionen, har gett ett fragment av nytt hopp. Edqvist har lovat att förklara hur identifieringsarbetet av de döda går till, och Pigge Werkelin vill att id-kommissionen och andra som arbetar med de döda kropparna ska ha tillgång till bilder på det svartgula åkbandet med texten Kneippbyn som sitter runt Max handled. Bandet är nitat och svårt att ta bort.
-Av UD har jag inte fått nån hjälp. Det var rena hönsgården hos UD-människorna i början och jag fick själv åka upp till templet i Ban Muang och leta bland kropparna. Det var ohyggligt men jag hittade Charlie där.
Han är mycket besviken på UD och svenska myndigheter men hyllar thailändarna och de många enskilda svenskar som ställt upp för att hjälpa honom förbehållslöst i sökandet.
- Om det var dina barn och din man skulle inte du fortsätta leta? Man ska ju inte behöva begrava sina barn, men att som pappa veta var de finns och ha någonstans att gå för att sörja gör sorgeprocessen lättare.