Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

”Han kom som ett yrväder ...”

Selma Lagerlöf ur Gösta Berlings saga: "Äntligen stod prästen i predikstolen. Franz Kafka ur Processen: "Någon hade förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.
Selma Lagerlöf ur Gösta Berlings saga: "Äntligen stod prästen i predikstolen. Franz Kafka ur Processen: "Någon hade förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.
Att börja en roman kan vara en hopplös konst. Långt eller kort, stramt eller slingrande? I Sverige pratar vi oroväckade ofta väder redan i första meningen. Örjan Abrahamsson har läst på.

Skräcken! För det vita papperet. Den vita skärmen. En hel roman i huvudet men hur ska den börja?

Många författare har fastnat på den ångestframkallande första meningen. Som måste sitta som en smäck. Och smäcken ska vara snygg, smart, tonsäker, poetisk, underfundig, vitsig, gärna filosofisk, självklart vacker, omedelbart fängslande och helst fånga hela romanen. Därtill slå ned som en blixt.

En knivig, närmast hopplös konst. Men förstameningens huvudvärk har också vässat många pennor och begåvat världslitteraturen med oräkneliga inledande pärlor. ”Någon hade förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon” (Franz Kafkas ”Processen”). ”Mrs. Dalloway sade att hon själv skulle köpa blommorna” (Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway”).

Två ärkeklassiska men en smula surtuggade svenska krusbär: ”Äntligen stod prästen i predikstolen” (Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”). ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen” ­(August Strindbergs ”Hemsöborna”).

Jag gissar att många har andra, egna favoriter. I brist på fantasi är det bara att googla runt. Tidskriften American Book Review listar de hundra bästa inledningsmeningarna på sin sajt (www.americanbookreview.org). Där hamnar – som alltid i USA – Herman Melvilles ”Moby Dick” på första plats. ”Kalla mig Ismael!”

Vad är då en bra förstamening?

Knappast någon exakt vetenskap. Det kan låta så här: ”Om jag ska komma att bli hjälten i mitt eget levnadsdrama, eller om denna roll kommer att spelas av en annan, är något som följande blad kommer att visa”.

Trögt? Högtravande? Men så inleddes ofta 1800-talsromanen av en Balzac, Stendahl eller som ovan i Dickens ”David Copperfield”.

Dagens otåliga läsare kräver snabbare ryck. Finns knappast ett bokförlag i dag som skulle orka läsa andra meningen om ett insänt manus började ”Det var en afton i maj” eller ”Jag har aldrig sett en sådan sommar”.

En gång gick sådant ändå hem. Exemplen ovan – från Strindbergs ”Röda rummet” och Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” – illustrerar för övrigt också en svensk paradgren: prata väder.

Det är ingen måtta på hur svenska författare redan i första meningen måste informera om de rådande meteorologiska förhållandena. Omedelbart! ”Solen gick upp” i Hjalmar Bergmans ”Markurells i Wadköping”, ”Solen sken på alla blanka gräs”, Birger Sjöbergs ”Fridas bok”, och ”Det hade stormat hela natten” i Agnes von Krusen­stjernas ”Höstens skuggor”. 

Fortfarande på 2000-talet pratas det ofta väder. I Kerstin Ekmans romantrilogi ”Vargskinnet” inleds varje del på följande tre sätt. ”När jag var sex år kom jag en vinterkväll gående ensam från Storflohållet in mot byn”. ”En sommar kom ett par värmlänningar till Svartvattnet”. ”Byn vintersov i snön”.

Annars, numera och nästan alltid, prisas i prosa pang på rödbetan.

In media res ska det vara. ”Nu ska jag berätta om när jag var flicka, säger farfar”, inleder Ali Smiths ”Flicka möter pojke” som dessutom i samma andetag ringar in romanens ämne.

Okrönt mästare är ändå Gabriel García Márquez med sina sagolika förstameningar som ofta fångar hela berättelsen i ett nötskal. Från 1967 och den berömda ”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.” (”Hundra år av ensamhet”.) Till 2004 och den pornografiska, oöversatta ”Året när jag fyllde nittio, ville jag ge mig själv presenten av en liderlig kärleksnatt med en ung jungfru” (”Memoria de mis putas tristes”).

Första meningen i ”Patriarkens höst” är också lysande. Och sex sidor lång.
Sedan räcker det förstås inte med en aldrig så genial inledning. Det krävs ju några meningar till för att göra en roman.

Om man nu inte fuskar lite, som Bohumil Hrabal i ”Danslektioner för äldre och försigkomna”, och skriver hela romanen i en enda – 120 sidor lång – mening.
Eller som min favorit Augusto Monterroso, som jag lovade att återkomma till i förra lördagens artikel ”Slutet gott”.

Monterroso är mästare på att både avsluta och inleda berättelser. Han rensar bort allt verbalt dödkött, raderar bort alla lustiga bi­personer och allt kaffedrickande. Och skippar givetvis allt väderprat.

Tills bara romanskelettet återstår.

Pass på. Här kommer den igen, värdens främsta kortaste roman, ”Dinosaurien”:
”När han vaknade stod dinosaurien kvar.”

Lika fascinerande från början till slut.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.