Med allvarlig röst och sorgsen, fast blick har den norska statsministern i den ogripbara förlusten talat om vikten av öppenhet, demokrati och gemenskap. I opinionsundersökningar har hans krishantering fått högsta betyg, och det har varit svårt att hitta ett negativt ord om Norges statsminister Jens Stoltenberg. Möjligen kan det låta cyniskt, men Jens Stoltenbergs ledarskap har fått en rejäl skjuts av katastrofen förra fredagen.
För att vara punktmarkerad statsminister har han varit relativt förskonad även tidigare. Får han kritik handlar den ofta om att han är trist, lite rabblande, visionslös och alltför kompromissvillig. Att han är rädd för fysisk kontakt och inte törs krama om en födelsedagsfirande ministerkollega, och att hans regering saknar förnyelsebar energi.
Jens Stoltenberg föddes in i politiken och tillhör i Norge en liten, akademisk elit. Han har vandrat raka vägen och efter grundskola med Waldorfinriktning gick han på ”Katta”, Katedralskolan i Oslo – ett plugg med status där lejonparten av inflytelserika norrmän har gått - vidare till Oslo universitet. Redan på gymnasiet, där han hade långt, mörkt hår, var proggig och alternativvänster, höll den unge Jens hög profil, berättar Håkon Leiulfsrud. Han gick i Stoltenbergs parallellklass och är i dag professor i sociologi vid universitetet i Trondheim. Jens Stoltenberg var kanske inte den duktigaste eleven, men alla visste vem han var och få torde vara förvånade över att han blev politiker.
Inspirerad av storasysterns engagemang långt ute på vänsterkanten deltog han i Vietnamdemonstrationer och gick med i de norska socialdemokraternas ungdomsförbund, AUF. Där, på deras läger på Utøya, lärde han känna unga svenska socialdemokrater som också skulle komma att göra karriär. Han är en stilig man, och han var en stilig kille redan då, säger Mona Sahlin. Anna Lindh och jag bråkade om vem av oss som skulle få åka på AUF-grejer för att få träffa honom. Men han var väl lite generad över det, han ville hellre prata politik och var alltid påläst och kunnig. De har känt varandra i 35 år nu.
– En del personer är partivänner, andra blir vänner. Jens är en vän, vi har haft mycket att prata om genom åren. Han blev minister som väldigt ung och var tydligt Gros (Harlem Brundtland, tidigare norsk stadsminister, reds anm.) pojke. Jag betraktades som Ingvar Carlssons flicka. Det var ju på gott och ont, allt det där. Vi fick också barn och arbetade mycket samtidigt.
När den norska statsministern skickade sitt första sms till Mona Sahlin efter tragedin förra fredagen var klockan 17.38 och allt pågick fortfarande.
– Jens har med rätta blivit enormt hyllad nu, men det måste ta enormt på de personliga krafterna. Jag kände några, men han kände alla som var på Utøya, eller deras föräldrar. Norge är litet och inom socialdemokratin känner alla alla.
Mona Sahlin hoppas att han kommer att få tid att hitta lugnet, kanske genom att ”gå på tur”, för han är en naturmänniska som älskar att vandra och åka skidor (på senare år har han lärt sig dyka och jaga också).
Jens Stoltenberg kan verka som en klippdocka, med konturerna perfekt på plats. Han talar väl, är välutbildad, har ett fagert yttre och en hustru som han hållit ihop med sedan tonåren och fortfarande är synbart kär i. De har en son och en dotter. Fram till dess att familjen flyttade in i statsministerbostaden har de delat hus med Jens storasyster (som numera är framstående läkare), hennes man och barn. Jularna firas traditionsenligt (de inleder den med att göra sillsallad tillsammans), och somrarna tillbringas på en ö i sydöstra Norge, nära den svenska gränsen. Där latar sig statsministern och ägnar tiden mellan de långa måltiderna åt att läsa och vara i naturen. Målen avrundar han med ett glas vin och långa, förtroliga samtal.
Möjligen är han lite tråkig, då. Fast Mona Sahlin säger att Jens Stoltenberg har humor, ”men väldigt norsk, inte rakt på utan en lite klurig humor; det är inte alltid jag fattar vad som är roligt”.
Han har en gammal vits han brukar dra: ”En politiker håller ett långt inlägg. När han väl slutar prata har en stor del av publiken lämnat salen, politikern ursäktar sig om han har dragit över och förklarar att han har glömt sin klocka. Då hörs en röst ur publiken:
– Det gör inget. Det hänger en kalender bakom dig.
Men ändå. På sin Facebooksida – där tacksamma meddelanden nu strömmar in i hundratal – uppger Jens Stoltenberg att han helst lyssnar på Bob Dylan, Leonard Cohen och Neil Young (och i sitt Sommarprogram från 2004 spelade han mest låtar alla kan utantill, Cornelis, Georg Riedel, Taube, Eva Dahlgren, Lisa Nilsson). Han gillar de amerikanska tv-serierna The Sopranos, The Wire och West Wing (Vita huset) och känner sig besläktad med Saltkråkans farbror Melker och maffiabossen Tony Soprano: ”alla kommer till en med sina problem, och när man kommer hem är det något litet problem att lösa där också”, som han sa i Fredrik Skavlans tv-program i vintras.
Mona Sahlin säger att det har varit viktigt för Jens Stoltenberg att visa att han kan stå på egna ben, sitt utseende och sin berömda familj till trots, och det har han gjort med besked. Ändå är det först fyllda femtio och med grånande hår som han med vemod i bröstet börjat inse att politiken blev mer än en första fas, som han alltid tänkt att den skulle vara, innan han gjorde något annat. Blev skådespelare. Forskare. Programledare.
Jens Stoltenberg har ägnat över halva livet åt politiken. Åren som livvaktad statsminister har stundom satt hustrun på prov – hon har en egen karriär som diplomat och liten lust att reduceras till representationshustru, men makens arbete har begränsat hennes frihet. Ibland är livet som statsministerfru ett helvete, har hon sagt i en av ytterst få intervjuer.
Men allt har inte serverats på silverfat. Jens Stoltenberg må ha fått karriären med modersmjölken, men det har funnits stunder då han har flängt från budgetförhandlingar på högsta nivå till oroliga sjukhusvak, med frågorna ekande i huvudet: varför blev jag minister - och inte hon? Varför kämpar hon för sitt liv - och inte jag? Lillasysterns heroinmissbruk visade honom hur misär och vårdapparat kan te sig från botten.
Han ser sina politiska uppdrag som inspirerande och ansvarfulla, men han har fått kämpa för att hålla ihop sin koalitionsregering. Månader av kompromissande förhandlingar utgör också bakgrund till den succé den norska statsministern nu gör, menar Håkon Leiulfsrud:
– Man måste sätta detta i relief. Jens Stoltenberg växer fram som ledare i ljuset av katastrofen. Han kommer ur en regeringstrött apparat och har varit väldigt inriktad på att få koalitionsregeringen att fungera. På så sätt har händelserna varit en vitamininjektion, inte bara för honom utan även för andra politiska ledare, som Høyres Erna Solberg.
Jens Stoltenberg är allvarlig och sorgetyngd nu - men han brukar nynna. Han gnolar när han är glad och koncentrerad. Ja, faktum är att han nynnar nästan jämt.