Vardag i östra Kongo-Kinshasa: När den 22-åriga Safi i byn Lubarika var ute och arbetade på fältet dök en okänd man upp. Han hotade henne med kniv, kastade omkull henne och våldtog henne. Nu vågar hon inte berätta för sin man vad som har hänt, han skulle förkasta henne då och undrar redan varför hon har tappat sin lust till sex. Men för sjukskötaren i det mobila sjukvårdsteamet från Panzisjukhuset i Bukavu vågar hon trots allt berätta. I hopp om att få hjälp och vård.
Nästa kvinna som står i kön har fått hela käken intryckt av en gevärspipa i samband med en gruppvåldtäkt och den tredje söker hjälp för sin höft som soldaterna krossade när de våldtog henne.
Fem mil därifrån i staden Bukavu står gynekologen Denis Mukwege vid operationsbordet och utför mirakel för att hjälpa alla dessa våldtagna och misshandlade kvinnor att komma tillbaka till ett värdigt liv.
Ingen annanstans i världen utsätts kvinnor för så systematiskt grymma handlingar av soldater, som skjuter eller sticker knivar i deras underliv efter de fullbordade våldtäkterna. Varje dag får hundratals kongolesiska kvinnor sitt liv förstört.
- Det finns inga förebilder eller böcker om hur dessa operationer ska gå till, säger doktor Mukwege. Varje nytt fall föder hundra nya frågor om hur ingreppen ska utföras. Splitter från soldaternas kulor tar olika vägar och förstör underlivet på olika sätt. Allt jag kan göra är att försöka och i de flesta fall lyckas vi, säger Denis Mukwege.
Hur kan män vara så grymma mot kvinnor? Vad är det med krig som gör att människor släpper all moral?
- Detta våld har egentligen väldigt lite att göra med sexualitet, utan är ett politiskt verktyg för att skapa kaos, säger Denis Mukwege. Soldaterna trakasserar och förnedrar kvinnorna offentligt. De skjuter dem sönder och samman för att göra dem handikappade för resten av livet. Kvinnorna bryts ned mentalt och därigenom raseras hela samhällsstrukturen. Syftet är att få fritt spelrum för att sko sig på våra naturrikedomar. Varje dag smugglas kongolesiska råvaror ut ur landet med grannländernas goda vetskap. Sex har blivit ett terrorvapen i denna smutsiga krigföring.
- Kriget är ett krig mot kvinnorna. Det är de som betalar det högsta priset, säger Denis Mukwege.
Det är mitt i denna kaotiska situation som Kongo-Kinshasa befinner sig i, som gynekologen Denis Mukwege lyckats bygga upp Panzisjukhuset till ett av Afrikas bästa specialistsjukhus för obstetrik och gynekologi. Och det är därför han nu får sitt erkännande ute i världen. Först genom det mycket prestigefyllda FN:s stora pris för mänskliga rättigheter i slutet av 2008 och så nu Olof Palmes pris. Nyligen utsågs han till Årets Afrikan 2009 av den nigerianska tidningen Daily Trust.
Denis Mukwege är 54 år, läkarutbildad i grannlandet Burundi och specialistutbildad som gynekolog i Frankrike. I slutet av 1980-talet började han arbeta som chefsläkare på landsortssjukhuset Lemera i Kivuprovinsen. I mitten av 1990-talet förstördes sjukhuset i en gerillaattack och Mukwege undkom med en hårsmån. Sedan 2001 är han chefsläkare på Panzisjukhuset. Ett sjukhus som byggdes med stöd från Sverige i slutet av 1990-talet, mitt under en av de värsta perioderna i Kongos moderna historia.
- Jag är oerhört tacksam för att till exempel Läkarmissionen trodde på oss och vågade satsa i en mycket svår och utsatt situation. Min vision då var att bygga ett sjukhus för att ta hand om förlossningar eftersom barnadödligheten var så stor, en av de allra högsta i världen. Men ganska snart fick vi ägna oss åt något helt annat, säger Denis Mukwege.
Bukavu är en av Kongos största städer med cirka en miljon invånare, men kan knappast kallas för stad. Gatorna är närmast oframkomliga och består mestadels av lera. En tidning går inte att få tag i, brandkår saknas och de flesta hus är enkla skjul. Vägen upp till Panzisjukhuset är bara några kilometer lång, men kan ta ett par timmar i rusningstid.
Redan innan sjukhuset var halvfärdigt fick Denis Mukwege sätta i gång och ta hand om skadade människor som flytt undan rebellernas plundringar och våld. Den första kvinnan som opererades hade våldtagits och skjutits i underlivet. Sedan dess har han och hans team på Panzisjukhuset opererat över tio tusen våldtäktsfall. Själv hinner han med över tusen komplicerade operationer om året och varje dag kommer tio nya svåra fall till sjukhuset. Hela 90 procent kan efter ett antal operationer åka tillbaka till sina familjer. Men eftersom det inte bara handlar om medicinsk rehabilitering hjälper sjukhuset också till med terapi för att få deras män och familjer att åter acceptera sina kvinnor. Inte minst för att få kvinnorna att kunna älska de barn som fötts efter våldtäkterna.
- Det som driver mig är den kongolesiska kvinnans obändiga kraft. Trots att det mesta vilar på deras axlar har de ett fantastiskt mod och en enorm kampvilja. Deras kamp för att överleva är min drivkraft. Deras mod smittar av sig till mig, berättar Denis Mukwege och ger ett exempel på vad han menar.
För ett par veckor sedan utsattes han för ett överfall i sitt hem. En vardag han tvingas leva med tillsammans med sin fru och sina fem barn. Människor som sticker ut, som drivs av moral och etik är ett hot mot dem som bygger sin verksamhet på plundring, kaos och våld.
- När jag kom till sjukhuset dagen efter stod det tio nyopererade våldtagna kvinnor vid sjukhusgrinden och grät. De hade nåtts av ryktet om vad som hänt. Deras omtanke berörde mig djupt. Tänk att de, som själva har varit med om de mest vidriga grymheter, orkade bry sig om en annan människa. Därför vill jag dedicera resten av mitt liv till dessa kvinnor och deras mod och till alla som vi hittills inte lyckats rehabilitera, säger Denis Mukwege.
Orden kommer ur djupet av hans hjärta. Ingen som sett hans arbete på plats i Kongo kan tvivla på hans allvar och brinnande kärlek till sitt land, till sitt arbete och till alla dessa människor i nöd.
När vi vandrar runt på sjukhuset blir orden mer än bara ord. Han kramar om sina patienter med en omtanke och närvaro som nästan går att ta på. Han tycks alltid ha ett ord att säga dem, ett skämt och ett värmande skratt. Plötsligt sätter han sig bland en grupp kvinnor som sitter bland träden inne på sjukhusområdet med sina pappskivor under sig mot läckande urin och avföring. De stämmer upp i en hyllningssång som får hela området i gungning, trots att de flesta är svårt lemlästade och nyopererade. Hans tid räcker aldrig till, ändå bryr han sig om varje patient, tar sig tid att lyssna till dem, ser dem i ögonen och ger dem ett ord av tröst och hopp på vägen.
Men hans arbete är inte okontroversiellt. Flera gånger har han fått fly för sitt liv. Han har utsatts för våld, trakasserier och överfall, blivit erbjuden att lämna landet för en tryggare och rikare tillvaro med sin familj och fem barn i väst, men vägrat.
- Det är här jag hör hemma, mina barn och min familj är mina största supportrar. Det är här jag har min mission. Uppmärksamheten jag fått internationellt med FN-priset och nu med Olof Palmes pris är de våldtagna kvinnornas pris.
- Jag vill inte bara att dessa kvinnor ska få tillbaka sitt människovärde. Jag vill också att detta lilla sjukhus, i ett avlägset hörn av detta väldiga land, ska skänka en strimma hopp hos alla kongoleser. Stolthet är nämligen inget som förknippas med vårt land, säger Denis Mukwege.
Som ett exempel på detta berättar han om en ung kongolesisk man som kom fram till honom efter prisutdelningen i FN-högkvarteret i New York strax före jul.
- Killen hade rest tvärs igenom hela landet bara för att få hälsa på mig och säga tack. "Det är första gången jag känt stolthet över att vara kongoles", sa han och kramade om mig.
När Mukwege kom tillbaka till Bukavu efter prisutdelningen stod tusentals personer vid gränsen och jublade.
- Det är inte ödesbestämt att det ska se ut som det gör. Jag tror att vi en dag ska slippa bli utsatta för våld och plundring. Det som krävs är ledare på alla nivåer som drivs av en vision och som vågar trotsa våldet och kaoset med risk för sina egna liv. Någon annan väg finns inte. Ett folk utan ledarskap blir lätt en pöbel.
Kriget har inte bara förstört Kongo materiellt. Det har orsakat ett moraliskt sammanbrott där normala värderingar inte längre existerar, menar han.
- Varje dag tror vi att vi har nått botten på ondskan, men sjunker hela tiden allt djupare. Mitt i detta kaos står Panzisjukhuset som en liten oas dit människor kan komma för att få hjälp, ett vittnesbörd om att kärlek existerar och att det trots allt elände finns hopp. Min dröm är att sjukhuset ska bli ett föredöme inte bara för Kongo, utan för hela Afrika med en medicinsk vård av världsklass. Vi har kommit en bit på vägen. Och med stödet från omvärlden kommer vi att kunna ta ytterligare steg, säger han.