Enligt Hans Blix har såväl USA som de europeiska länderna hittills inte velat tala direkt med Iran utan dialogen har skett genom EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana. Länderna har bara varit villiga att sitta ner om Iran först suspenderar anrikningen av uran. Ett förhandsvillkor som de också fått FN:s säkerhetsråd att ställa upp på. I dag träffas alltså ändå USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Iran.
- Obama har puffat det där åt sidan genom att säga att USA är berett att tala direkt även med länder som man kanske inte gillar. Därför har man utan större åthävor åstadkomma detta möte, även om det inte förefaller ligga i linje med vad säkerhetsrådet sagt. Jag tycker att det är ett stort framsteg, säger Hans Blix.
- Under många år nu har man sagt att ”ni måste sluta med anrikningen”, men det är ju Irans trumfkort skulle man kunna säga. Det är som att säga till strejkande att vi kan gå med på att diskutera era krav om ni slutar strejka först. Iran har inte varit intresserat av det och så småningom visar det sig i stället nu att det är andra sidan som är mest intresserad. Man hade målat in sig i ett hörn som man lyckats bryta sig ur, men under åren har Iran kunnat bygga flera urancentrifuger.
Iran vill framhålla sin rätt till att utveckla kärnkraft. Det förnekar inte den andra sidan, utan säger tvärtom att man till och med är beredd att hjälpa till med den civila kärnkraften. Det är anrikningen som ifrågasätts. Där svävar Iran på målet lite, menar Hans Blix, ”även om Iran med rätta kan peka på att icke-spridningsavtalet tillåter anrikning för civila ändamål”.
- Samtidigt finns det i avtalet ingen som helst skyldighet att anrika och rättigheten behöver inte utnyttjas. Tvärtom kan vi ju även som medborgare avstå vissa rättigheter om fördelarna är tillräckligt stora. Och just fördelar var de europeiska länderna länge inriktad på att lägga fram för Iran, men morötterna har senare övergivits till förmån för hot om sanktioner, säger Hans Blix.
Vilka är morötterna?
- Det kan handla om att hjälpa till att underlätta för investeringar i Iran, stödja Iran för ett tillträde till världshandelsorganisationen, WTO. Man har dock inte velat förhandla utan en suspendering av Irans urananrikning. Jag ser två andra ting som man skulle kunna erbjuda från framför allt den amerikanska sidan. Det ena är att öppna sina diplomatiska förbindelser med Iran och det andra är en utfästelse om icke-anfall, en slags icke-aggressionpakt. Båda sakerna har USA erbjudit Nordkorea utan att tveka.
Brasilien och Japan har undertecknat icke-spridningsavtalet, men har ändå anrikning.
- Det är riktigt, men de befinner sig inte i zoner som är så ömtåliga. Den intressanta parallellen är med Nord- och Sydkorea. Där har alla diskussioner hittills siktats in på att inget av länderna ska ha anrikning eller upparbetning. Där är det frågan om ett frivilligt avstående och det är inte orimligt att tänka sig även för Mellersta östern. Det skulle bland annat innebära att israelerna visserligen skulle få behålla de bomber de har, men tvingas sluta med upparbetning, säger Hans Blix.
Hur rimligt är det?
- Israelerna ser antagligen sina kärnvapen som ett slags livförsäkring. Jag tror inte att utsikterna är så goda att arabländerna och Iran heller skulle gå med på ett sådant avtal. På sikt kan man dock diskutera att återuppväcka tanken om en zon fri från både massförstörelsevapen och anriknings- och upparbetningsanläggningar. Det skulle innebära att Israel även vore tvunget att göra sig av med sina kärnvapen och det är klart att det är långt ifrån vad de har några tankar på i dag.
Förutom kärnenergiprogrammet, vad kommer diskuteras i samtalen?
- Många talar om att vidga dem till att också handla om samarbeten vad gäller exempelvis Irak och Afghanistan. Det ligger en del i det resonemanget eftersom i diplomatiska sammanhang är det lättare när man har många spelmarker på bordet, så att säga. Något väldigt intressant är att ordföranden för Irans atomenergikommission har sagt att han är beredd att diskutera icke-spridning och nedrustning, säger Hans Blix.
- Samtidigt kan det vara så att Ahmadinejad vill ha ett hot utifrån och därmed fortsätt med anrikningen, för den inre sammanhållningens skull. Oavsett vilket tror jag att det är alldeles orimligt att iranierna på förhand skulle gå med på en suspendering utan att veta vad man får för det och att man får det.
Vad är respektive sida villig att betala i slutändan?
- Om Iran över huvud taget kan tänka sig en överenskommelse om suspendering av anrikningen skulle det kunna vara exempelvis en kärnvapenfri zon i Mellersta östern plus att ingen i regionen, inklusive Israel, ska ha anrikning eller upparbetning. Det är å andra sidan ganska långsökt och Israel skulle skrika i högan sky. Minimipriset på andra sidan är att Iran får behålla anrikningen, men att omfattningen begränsas och att den får övervakas av IAEA. En uppgörelse skulle i alla fall säkert kräva pålitliga garantier för att Iran får tillgång till det bränse de behöver för sina kärnkraftverk.
Hans Blix tycker att det är ”lite väl mycket fixering” vid huruvida Iran utvecklar kärnvapen eller inte.
- Det som är intressant är att de faktiskt är på väg att utveckla en anrikningskapacitet. Har de en sådan så är vägen till kärnvapen ganska kort. De närmar sig hela tiden och oavsett vad de har för inställning till kärnvapen i dag kan de ju ändra sig i morgon.