Hans döttrar våldtogs av grannarna

”Då började de serbiska invånarna i min hemstad Visegrad att bli hotfulla på allvar mot oss bosnjaker.

Jag och min familj sattes i husarrest och serbiska soldater kom förbi varje dag och slog mig. En dag stod jag inte ut längre utan flydde ut i skogen. Jag gömde mig i två veckor innan jag blev fångad.

Jag sattes i fängelset i Visegrad och där blev misshandeln ännu värre. Jag blev slagen varje dag. Det värsta var att de som slog tidigare hade varit mina närmaste grannar. Mina två döttrar blev våldtagna av grannarna och min fru dödades.

När jag blev fri i en fångutväxling kunde jag inte ansluta mig till den bosniska armén. Jag är 70-procentig invalid.

Så här i efterhand har jag vittnat mot mina grannar i domstol och nu sitter de i fängelse. Men det innebär också att jag aldrig mer kan återvända till Visegrad. Jag har blivit hotad av släktingar till mina före detta grannar.

Förut var Visegrad en blandad stad, nu är 95 procent av dem som bor där serber.
Jag kan inte sluta tänka på det här. Mitt hår slutade växa medan jag satt i fängelse och det är först nu som jag har fått tillbaka lite av det.

Jag måste ta medicin varje dag och jag besöker läkare och psykiatrer ofta.

Nu bor jag här i Sarajevo och det är tur att jag får hjälp med mediciner för annars skulle jag ha svårt att klara mig. Min son dödades i kriget och för det får jag en ersättning på 150 euro i månaden. Det är allt jag har.

Jag umgås inte med några serber i dag, men det beror inte på att jag avskyr dem. Det finns många bra serber. Det är bara så att det inte bor några serber där jag nu bor.

Vi här i Bosnien måste försöka komma överens igen. Så länge som det här landet bygger på etniska principer har vi ingen framtid.

Radovan Karadzic bör få vad han förtjänar. Vi vet att alla brott vi utsatts för är ett resultat av hans order. Men jag tycker att det borde gå snabbare med rättegången i Haag. Jag är rädd att Karadzic hinner dö i fängelset innan han får sin dom.”