Det är den mest romantiska bilden vi har av Berlinmuren, men den är aldrig fångad på fotografi. Världen känner till den genom två textrader i David Bowies ”Heroes”: ”I remember, standing by the Wall. The guns shot above our heads and we kissed as though nothing could fall.”
David Bowie hade bett sin producent Tony Visconti att ta en paus och gå en sväng medan han skrev färdigt en text. Strax därefter såg Bowie genom ett fönster i Hansastudion hur Visconti och en av körtjejerna, Antonia Maass, kysstes under ett av vakttornen vid muren.
När Visconti kom tillbaka till studion frågade han Bowie hur det hade gått. ”Jag är klar”, svarade han. Strax därefter tog Bowies assistent Coco Schwab Visconti åt sidan och sa: ”Jag tror att du och Antonia är med i texten.”
Huset vid Köthenerstrasse 38 stod klart 1913 och de första hyresgästerna var Berlins byggarbetarskrå. På 30-talet användes husets stora sal, Der Meistersaal, som teaterscen av nazisterna, och trots att det bara låg 50 meter från Hitlers bunker klarade sig huset någorlunda undan de allierades bomber. 1972 etablerade de framgångsrika musikproducenterna Peter och Thomas Meisel Hansa Tonstudio i huset. Närheten till Berlinmuren – man såg över till öst från studion – gav den namnet Hansa by The Wall.
När Tony Visconti berättar i svensk tv om hur han spelade in sången till ”Heroes” är det nittiotal. Tre mikrofoner med flera meters mellanrum i Der Meistersaal ska ta upp kombinationen av Bowies röst och klangen i rummet alltefter hur starkt han sjunger.
Jörgen Cremonese, då gitarrist med Di Leva, såg tv-programmet och tänkte direkt ”Det där måste jag prova” och gick över till Musikamatic-studion i Göteborg som han bodde granne med.
– Programmet gick sent så jag visste att studion förmodligen skulle vara tom, men när jag kom dit var Ilbert redan där och hade riggat tre mickar i hallen.
Ilbert heter Michael i förnamn. Då var han en ung tekniker i Musikamatic. 2009 driver han en del av Hansastudioni Berlin.
– Det var helt fantastiskt. Som en liten kapitalistisk juvel i ett grått hav av kommunism, säger producenten Gareth Jones om Berlin mellan 1983 och 1986, när Depeche Mode gick från kakburk till kolsvärta i Hansastudion med albumen ”Construction time again”, ”Some great reward” och ”Black Celebration”.
Tack vare att man använde teknik på ett nytt sätt utvecklades Depeche Modes sound enormt under Hansa-epoken. Konkreta ljud, syntar spelade genom gitarrförstärkare och en jättestor ljudanläggning i Der Meistersaal ingick i arsenalen.
– För att verkligen få det stora rummet att sjunga hade vi ett PA-system där nere som vi spelade våra samplingar genom. Allt för att skapa mesta möjliga atmosfär.
Inte mindre viktig var Berlinatmosfären. Alan Wilder hade ersatt Vince Clarke i bandet och definitivt bidragit till att ta fram mörkare element i musiken.
– Vi påverkades mycket av klubbscenen, och våra arbetstider i studion ändrades gradvis efter hur länge klubbarna höll öppet – London på den tiden stängde klockan 11 på kvällen – så mina intryck av Berlin är huvudsakligen från sent på nätterna. Men närheten till muren skapade absolut en stark känsla av klaustrofobi.
3 oktober 1990 landade U2 i Berlin med den sista flighten till Östberlin, samma dag som Tyskland officiellt återförenades. Men det var en stad i upplösning snarare än förening, överfullt av förvirrade Berlin-bor, fastighetsspekulanter, murturister och influgna horor.
U2 hade med sig en egen teknikerstab plus Daniel Lanois och Brian Eno, producenterna bakom ”The Joshua Tree”, där Enos roll som kaospilot i Bowies Berlintrilogi säkert inte saknade betydelse. Med i bagaget fanns också ett antal adjektiv som börjat förfölja U2. Pretentiöst, var ett av de snällare. Bandet var i stort behov av en ny inriktning. Och även om Hansastudion rent idémässigt var väl vald så var det nu en studio på dekis. De utländska banden bokade inte längre in sig, många av studions nyckelpersoner hade slutat och det tekniska förfallet hade börjat sätta in. Stämningen i Hansa var lika usel som den i U2.
Möjligen spelade det på ett plan in i Brian Enos övergripande filosofi – i Rolling Stone skrev han ”Det är bra om en låt tar dig med på en ny resa eller får dig att misstänka att din stereo är trasig, dåligt om det påminner dig om en inspelningsstudio eller U2” – men i praktiken var det förödande.
Efter tre månaders ljudexperiment i Der Meistersaal packade man ihop och åkte tillbaka till Dublin. En enda låt, ”One”, hade man åstadkommit, mer resultatet av ett slumpmässigt misstag än planerat arbete, men alla kände en omedelbar lättnad över att ha hittat åtminstone det första trappsteget till ”Achtung Baby”. Alla utom Brian Eno. När han fick höra låten hade en enda kommentar: ”Jag gillar allt ni gjort under den här tiden, det är bara en enda sak som jag verkligen avskyr och det är ’One’”.
Enos medverkan var sporadiskt men han hade ett eget litet kontorsutrymme i ett av studions servicerum. Det står fortfarande Brian skrivet på väggen bredvid en massa annat blyertskladd. Om det verkligen är Brian Eno själv som skrivit spelar ingen roll. Rockmytologin har många relikskrin som behöver fyllas.
Och medan Potsdamer Platz förvandlades till Europas största byggkrater, fylld av lika många framtidsdrömmar som miljarder Euro, gick Hansastudion i rakt motsatt riktning. Halva huset stod tomt, nästan ingen betalade någon hyra. Den enda musik som producerades var tyska schlagers.
När Kent 1995 skulle spela in sitt andra album, ”Verkligen”, skickade de en förfrågan till Hansa men fick svaret att studion inte längre existerade. Samma besked mötte Michael Ilbert när han sökte en fast adress för sina produktioner några år senare.
– Enligt ryktet fanns inte Hansa men när jag frågade om jag inte kunde få gå runt i huset så visade det sig att både Studio 1 och Mixrummet fanns kvar.
När Michael Ilbert förklarat för bröderna Meisel, som fortfarande ägde huset, vem han var och vilka han arbetat med fick han överta kontraktet på Mixrummet och samtidigt också tillgång till Der Meistersaal.
När han spelade in Pelle Osslers skiva ”Ett Brus” hade det mytomspunna rummet inte sett en rockproduktion på mer än femton år.
Pelle Ossler:
– Jag hade en enda ambition och det var att ha med rummet hem. För mig personligen var låtarna och vem som spelade sekundärt. Skivan skulle låta som om den bara kunde ha varit inspelad just där.
Problemet var att Osslers trio repade in låtarna i ett rum som var 250 kvadratmeter mindre. När man började mangla på i Der Meistersaal blev det alldeles för mycket av rummet. Det lät inte klokt förrän man skruvat ner volymen rejält. Men då …
– Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag trodde inte att det var vi. Det lät helt fenomenalt.
Våren 2009 flyttade Kent in i Der Meistersaal för inspelningen av nya albumet ”Röd”. Sami Sirviö berättar att det kanske var tur att det inte blev av tolv år tidigare.
– Man är ju inte lika star struck nu som 1997, men även om man försökte bortse från det så dök historien hela tiden upp. Vi tog ju reda på exakt var trummorna stod under inspelningen av Iggy Pops ”Lust for life” och det första Markus spelade var det kompet.
Kent gjorde också om Depeche Mode-tricket, att spela sina samplingar genom högtalare i rummet, och naturligtvis ställde man upp tre sångmikrofoner exakt på samma ställe som Tony Visconti drygt trettio år tidigare.
– Det är klart man måste göra det. Det hade ju varit korkat annars.
Resultatet kan man höra på ”Ensamheten”.
Helt nyligen upptäckte Michael Ilbert varför hans studio inte såg ut som de andra i Hansakomplexet. Hans inredning var överflyttad från den allra första Hansa-studion, på Nestor Strasse, där ”Low”, det första albumet i Berlintrilogin mixades. Man skulle kunna säga att cirkeln är sluten om det inte var för Michael Ilberts motvilja mot att romantisera. Trots det har han märkt att historien kryper allt närmare inpå.
– Jag har successivt växt in i Hansa. Jag kan spela in i de klassiska rummen. Jag hör resultatet och ser hur det påverkar artisterna som kommer hit och som kanske känner ”nu andas jag samma luft som …”. Och jag gör saker annorlunda här än på andra ställen. Det finns inget jag kan peka på rent konkret men bara att vara här framkallar en viss känsla.
Hela området runt Potsdamer Platz har på några år förvandlats till oigenkännlighet. Det trasiga ingenmansland som fanns här när Bowie spelade in ”Heroes” har ersatts av en historielös monumentalarkitektur där en symbolisk remsa med gatsten markerar murens gamla sträckning.
Det enda som nu finns kvar av historien är Hansa Tonstudios. Men den som verkligen vill veta något om muren ska lyssna på musiken som är inspelad i The Hall by the Wall: Hansa.