– Bilarna kommer varje eftermiddag, säger en fiskare som bor nere vid stranden en kilometer från dalgången där massgravarna ligger.
– Men jag bekymrar mig inte om att de finns där, jag har fått medicin mot koleran.
Men männen som kör runt i Haitis huvudstad och dess omgivningar för att hämta de döda är bekymrade. Vart de än kommer möts de av hat och skräck. Som om de förde med sig koleran och inte tog den därifrån.
Männen som körde den första bilen har vid tre tillfällen de senaste dagarna utsatts för stenkastning av rasande folkmassor när de kommit för att hämta en människa som dött av kolera. Dagen innan DN mötte dem räddades de av en polispatrull som råkade komma förbi när rasande människor var på väg att slänga brinnande bensin på dem.
Den officiella dödssiffran för koleran närmar sig snabbt 2 000. Hur många som egentligen dött i koleraepidemin vet ingen. Haitierna själva vill hålla den ifrån sig. I närheten av massgravarna breder ett ofattbart stort tältläger ut sig. Mitt i detta står ett tältskjul i ljusan låga.
– Nej, vi har inte bränt ner det för att någon dött av kolera där, sade folk som står runt omkring. Det var bara en eldstad under matlagningen som råkade välta.
Men det är märkligt att ingen försökte rädda de saker i tältet som elden ännu inte fått fatt på. Folk håller sig på behörigt avstånd.
Sjukhusen vägrar att ta emot kolerasjuka människor. De hänvisas till de mottagningar som Röda korset och framför allt Läkare utan gränser snabbt fått på plats. Även bårhus och begravningsbyråer vägrar att ta hand om kolerafall. Haitierna lägger annars ner oerhörda summor när någon anhörig ska begravas, begravningar är viktiga här. Det enda sättet nu för en anhörig till ett dödsoffer att få en anständig begravning är att försöka dölja dödsorsaken.
Häromdagen råkade DN stöta på ett begravningsfölje. Det var en 34-årig kvinna som avlidit och hennes barn gick närmast bakom den ståtliga begravningsbilen.
– Hon hade haft ont i magen och diarréer, sade en släkting. Men det var inte kolera!
De anonyma massgravarna ligger invid huvudvägen norr om Port-au-Prince. En smal, knagglig grusväg leder dit. Några kor går fridfullt och betar på de cirka 100 meter av gravarna som redan täckts igen. Längst bort är 20 meter av graven fortfarande öppen och man ser liksäckar travade i botten. När graven är fylld kommer en grävskopa och lägger igen den. Sedan gräver den upp ytterligare 20 meter grav.
Ett par hundra meter längre bort skymtar en mängd vitmålade träkors. De står på massgravarna som kom till efter jordbävningen den 12 januari. Ingen vet vilka som ligger begravda där. Men anhöriga till sakande människor har ändå velat ha ett minnesmärke.
När den första bilen lastat av sina två säckar i den öppna massgraven lossar männen dunkar med sanitetsvätska från bilen och sprutar på varandra – på handskarna, stövlarna, byxorna och till sist själva bilen.
Sedan börjar männen i den andra bilen lasta av sina 16 säckar och slänger ner dem i graven. Sju av de döda har plockats upp på allmänna platser. Myndigheterna har inrättat ett särskilt larmnummer man kan ringa för att rapportera dödsfall.
De övriga nio säckarna kom från Läkare utan gränsers stora koleracenter. Här finns 350 sängplatser och organisationen har hittills behandlat 30 000 fall runt om i landet.
– Här i Port-au-Prince kommer de flesta sjuka från slumområdena, säger Tienie Nicolai. Hon är chef för Läkare utan gränsers operationsbas i Bryssel, där även Sverige ingår, men nu är hon på plats i Haiti.
– I de stora tältlägren har olika frivilligorganisationer sedan länge sett till att det finns rent dricksvatten och toaletter. Haiti har tyvärr bästa tänkbara förutsättningar för kolerabakterien.
Radion sänder ständigt ut uppmaningar om att tvätta händerna och att bara dricka rent vatten.
I Haiti ”vet” alla att det var FN-soldater som förde med sig smittan till landet. FN-soldaterna har därför blivit djupt hatade. Men nu tycks alla vita göras ansvariga för epidemin. När DN besökte en liten by på landsbygden i söndags för att göra reportage om valet hörde vi gång på gång folk ilsket säga till varandra:
– Titta, vita människor. Det var de som förde hit koleran.