På slagfältet i Oravais lades grunden till ett demokratiskt Sverige och ett självständigt Finland. Men det visste inte general Carl Johan Adlercreutz när han såg ut över sina trupper på morgonen den 14 september 1808.

Han hade noggrant valt platsen för den svenska arméns sista försök att stoppa de ryska truppernas framfart i Finland. Hans 5.500 soldater från Upplands, Västmanlands, Hälsinge, Västerbottens, Österbottens, Karelens och Savolax regementen kunde gruppera sig på en lång höjdrygg och skjuta med artilleri och musköter ner mot den 7.000 man starka fienden som ryckte fram över de öppna fälten.

Striderna började redan klockan fem på morgonen, då vaktstyrkan söder om Oravais anfölls. En liten trupp från Svea artilleri­regemente skyddade reträtten med två kanoner ledda av 15-årige officeren Wilhelm von Schwerin.

Huvudstriden inleddes vid tio­tiden med en timmes artilleribombardemang från båda sidor, det allra våldsammaste i hela kriget. Därefter ryckte de ryska trupperna fram, men från sina positioner kunde de svenska soldaterna stå emot. Många ryska soldater föll skadade och döda ner.

Men under dagen bröt plötsligt den svenska armén mot sin försvarsplan och gick till anfall ute på fältet. Det blev en fruktansvärd batalj med musköter och bajonetter, med hundratals lik på slagfältet.

De svenska soldaterna pressade till en början tillbaka de ryska, men när ryska förstärkningar kom vid 17-tiden vände striden. De svenska trupperna började få slut på ammunition. Klockan 22 tvingades Adlercreutz leda de kvarvarande styrkorna i en oordnad reträtt.

Den svenska armén hade förlorat mer än 1.200 man i döda, skadade och krigsfångar, och ryssarna drygt 900 man.

I september 2008 ser allt mycket fridfullt ut på det forna slagfältet från Adlercreutz utsiktspunkt. Nere på fältet glider en skördetröska fram över ett böljande rågfält.

Men där vajar också regementsfanor som visar var trupperna stod för 200 år sedan. Och i dag, den 13 september, görs en stor rekonstruktion av det historiska slaget med 300 män i tidsenliga uniformer från Sverige, Finland och Ryssland. Därtill autentiska kanoner, Svea livgarde till häst, ett fältläger, soldathustrur och ättlingar till de höga officerarna från slaget.

Den lilla kommunen Oravais norr om Vasa har med EU-stöd satsat på att återuppliva minnet av hi­storien.

- Vi har länge varit hemmablinda, inte tänkt på vad som egentligen hände här. Men nu finns det ett växande intresse, säger projektledaren Britt-Marie Norrgård.

- Vi vill inte glorifiera kriget, utan det handlar också om att visa nya generationer det verkliga livet, krigets fasor.

"Två ödesdagar 1808" i Oravais och Nykarleby den här helgen påminner de tusentals åskådarna om början på slutet för 600 år av svenskt styre i Finland.

Arrangörerna hoppades att evenemanget skulle toppas med framträdanden av Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, Finlands Alexander Stubb och Sveriges Carl Bildt. De skulle lägga ned kransar vid minnesmonumentet över slaget och tala om de tre ländernas fredliga relationer i dag.

Men den planen var skriven in­nan kriget bröt ut mellan Ryssland och Georgien.

- Allt verkade jättefredligt då mellan länderna, säger Britt-Marie Norrgård.

Nu är den diplomatiska tonen mellan länderna mycket frostig. Ryssland har protesterat högljutt mot den hårda kritiken från Finland och Sverige mot den ryska inmarschen i Georgien. Minnesceremonin riskerar att bli en påminnelse om det ryska hotet i öster.

Ryssland representeras i dag av förste ambassadsekreteraren från ambassaden i Helsingfors.

Från finska regeringen kommer EU-ministern Astrid Thors, bördig från Oravais.

- Jag tar ofta upp slaget i Oravais och kriget 1808-1809 i debatten om EU. Då bestämdes vårt öde högt över våra huvuden. Nu får vi sitta med när besluten fattas om vår framtid, säger Astrid Thors.

Carl Bildt är nu den ende utrikesministern på plats. Han har även personliga skäl för sin närvaro. Hans anförvant, 17-årige Daniel Fredrik Bildt, deltog i slaget.

Men det finns fler likheter mellan finska kriget för 200 år sedan och dagens konflikt i Georgien än att rysk militär marscherar in i ett annat land. Det handlar då som nu om stormaktsspel där folken i små länder hamnar i kläm.

Den ryska inmarschen i Finland vintern 1808 var följden av en stormaktsallians mellan Frankrikes kejsare Napoleon och Rysslands tsar Alexaner I. Vid freden i Tilsit året innan gick Ryssland över till Frankrikes allians mot Storbritannien.

I gengäld uppmanade Napoleon Ryssland att angripa Sverige, som hade ett nära ekonomiskt samarbete med Storbritannien.

Sverige var inringat av Napoleons allians. Den svenske kungen befarade anfall från tre håll.
Men Gustav IV Adolf och hans rådgivare gjorde flera felbedömningar och misstag. När mot­offensiven i Finland sattes in på sommaren 1808 visade det sig vara för sent. Efter nederlaget vid Oravais jagades trupperna ut ur Finland. Året därpå fortsatte striderna längs Norrlandskusten och runt Åland.

I fredsavtalet i Fredrikshamn 1809 gav Sverige upp Finland.

I dag handlar maktkampen i Europa om militäralliansen Natos expansion och Rysslands försök att hävda sin stormaktsroll. Det har hittills skett utan stora krig, länderna har själva kunnat bestämma sin säkerhetspolitiska position. Men små länder som Georgien blir slagträn i det geopolitiska maktspelet.

Rysslands erövring av Finland
fick större historiska konsekvenser än nya gränser i norra Europa. Finska historiker talar om slaget i Oravais som startpunkten för Finland som nation.

- Finland fick en egen central förvaltning när det blev ett storfurstendöme i Ryssland. Skatterna skickades inte längre till Stockholm utan stannade i Finland. Man fick en vald lantdag och en egen centralbank, säger historieprofessorn Max Engman vid Åbo universitet.

- Det gick ganska bra till 1890-talet då man började försöka förryska Finland.
Men när tsarväldet störtades fick Finland möjlighet att slita sig loss. I freden i Brest-Litovsk 1918 fick Finland sin självständighet.

I Sverige bidrog fiaskot i Finland till en statskupp mot enväldet. General Adlercreutz ledde den grupp av officerare som i mars 1809 grep Gustav IV Adolf och tvingade honom att avsäga sig tronen.

Sverige fick en ny grundlag med maktdelning mellan kungen och och den valda riksdagen, som fick beskattningsrätten. En ny säkerhetspolitisk doktrin utvecklades av nye kungen, Karl XIV Johan, som anses ha varit föregångaren till neutralitetspolitiken.