Inne i ett större tält intill ligger nära 30 barn i olika åldrar, de vrider sig och jämrar sig. Ord kan inte beskriva scenen. Egentligen talar Paul Hansens bilder för sig själva. Barnen har kommit hit från ett större sjukhus och har samtliga något handikapp, alla är undernärda, flera är hivsmittade från födseln. De är övergivna.
Men att överge barn är inget nytt för Haiti. Dock har problemet förvärrats av jordbävningskatastrofen.
– Det är många föräldrar som överger sina barn när de inte kan försörja sig, säger Genevieve Arty, läkare på barnsjukhuset Hopital Saint Damien i Port-au-Prince.
– Många har också utsatts för olika former av övergrepp.
Sjukhuset har drivits av den kristna välgörenhetsorganisationen ”Nos petits frères et sœurs” (våra små bröder och systrar), inspirerad av Moder Teresas barmhärtighetssystrar ”Missionaries of charity” i Calcutta, berättar Peter Tinnemann. Han är en tysk barnläkare och epidemiolog som har arbetat på detta barnsjukhus i flera år.
– Men nu efter jordbävningen har detta pediatriska sjukhus förvandlats till ett allmänt sjukhus. Alla möjliga skadade är här, mest personer med krosskador i kroppens mjukdelar som leder till infektioner.
Barnen har i princip samma skador som de vuxna, konstaterar Peter Tinneman, men ovanpå det är deras hälsoläge mycket dåligt redan före jordbävningen.
– De är dessutom i chock och apatiska.
Hans haitiska kollega Genevieve Arty instämmer:
– Vi hade inte ens ett fungerande system tidigare, barnhemmen var överfulla, och livet var brutalt för många barn.
Ofattbart sorglig och hjärtslitande på ett annat sätt är lilla Gailin Naids öde. När jordbävningen slog till kastade sig den två och ett halvt-åriga flickans mamma över sin dotter för att skydda henne med sin kropp. Men modern fick ett betongblock över ryggen och dödades.
Pappan Gary Naid ser samlad ut. Han måste trösta dottern som nu sitter i skuggan på sjukhusets gård och får sina skador på hjässan sydda och omplåstrade. ”Mami, papi” kvider hon svagt medan tårarna strömmar ner för kinderna.
– Vi var i huset när taket kraschade ner över oss. Min fru dog omedelbart, säger Gary Naid.
Vad han ska göra nu vet han inte, utan hem och fru. Kanske han åker till sin hemstad i norr om han lyckas komma dit. Han kan inte se någon framtid. Inte för sig eller för sin moderlösa dotter.
Innan vi skils säger Peter Tinnemann lite sarkastiskt:
– Det största bekymret är vad som händer om två tre veckor, när ni journalister är borta och alla dramatiska bilder har tonat bort. Vem kommer då att ta hand om alla de sjuka, skadade, handikappade och föräldralösa barnen?