Enligt preliminära siffror har den colombianske presidenten Alvaro Uribe hemfört en jordskredsseger i söndagens val. Då hälften av rösterna räknats ser det ut som om Uribe skulle ha fått drygt 60 procent av rösterna och fyra år till i världens kanske mest nervslitande politiska ämbete.
Den förenade vänsterns kandidat Carlos Gaviria ligger kring 22 procent och den gamle liberalen Horacio Serpa på mindre än 12 procent.
Efter vårens storseger i parlamentsvalet kommer nu Uribe att kunna regera i det närmaste ostörd av all opposition, med en bekvämlighet som förhoppningsvis inte går ut över Colombias hårt prövade men vitala politiska liv.
Uribes seger betyder i praktiska termer att den hårda linjen mot våldsrörelserna fått folkets godkännande, att Colombia kommer att fortsätta sitt hårt kritiserade antikokasamarbete med USA, men att fredsprocessen kommer att fortsätta och utvidgas.
Lika överraskande som Uribes goda vinstmarginal var det att valdagen avlöpte utan svårare våldsincidenter.
Några bedömare tolkar detta som en gest från marxistiska Farc om att rörelsen skulle vara redo att följa de andra bägge ledande våldsorganens exempel och ansluta sig till fredsprocessen. Marxistiska ELN förhandlar ju med Uribes ombud i Havanna och många av högerterroristerna i AUC har låtit sig avväpnas i ett kontroversiellt, EU-stött program som visserligen fått underkänt av Colombias högsta domstol men som kommer att fortsätta i en eller annan form.
Man får söka sig till den latinamerikanska populismens storhetstid för många år sedan för att finna motsvarigheter till Uribes folkliga gehör.
Lázaro Cardenas i Mexiko, Juan Domingo Perón i Argentina och Getulio Vargas i Brasilien hade lika brett stöd som Uribe, men de agerade alla i stark medvind av konjunkturer och andra omständigheter. Uribe har haft allt emot sig - inbördeskrig, knarkmaffior, terrorism, samarbete med USA i ett land där USA står lågt i kurs, ekonomiska bakslag och nu på sistone ett par rejäla skandaler - utan att tappa vinden i seglen.